<

Publicerad 01 januari 2015 Av I Recensioner Med 3691 Visningar

Thomson-stipendiater på Uppsala konstmuseum

fpp8bbbzrkfapzivwfw5

Madelaine Sillfors

Olika typer av storleksförhållanden och dimensioner ställs mot varandra och samverkar; en både enskilt och sammantaget mycket spännande utställning av fyra nyutexaminerade konstnärers arbeten och presentationer. Stipendierna från Stiftelsen Anna-Lisa Thomson Till Minne har i år tilldelats Idun Baltzersen och Anna Ihle från Konstfack, samt Ida Persson och Madelaine Sillfors från Konsthögskolan i Umeå.

De konstnärliga uttrycken teckning, måleri, träsnitt, skulptur, objekt, arkitektur och text bär varandra, smälts samman till en sorts formuleringskonst som förmedlar. Att betrakta verken utan programförklaring blir ett annat möte, även det angenämt men med mindre djup. Det som förenar årets stipendiater, förutom att de under några dagar har “hängt ihop”, är att samtliga bjuder på djupa tankar – koncept, filosofi, manifest – en berättelse omkring sitt skapande.

Men upplevelsen av gemensamma drag, tendenser, slutar inte vid tanken och dess formulering – alla gestaltar de någon form av rörelse mellan stort och litet, en vandring mellan högt och lågt, över- och underordning. Nyckelbegrepp som att förhålla sig och storskalighet känns användbara.

Att bygga (ut)ställning i/på två våningar är ett spännande grepp. Madelaine Sillfors lilla teckning Hus på Höga befinner sig på en museivåning och hennes motsvarande arkitekturverk, ett högbygge av målade träreglar i olika färger, befinner sig på en annan. Färgerna har stor betydelse för konstnären och ibland fasta betydelser. Hennes filosofi ”går ut på att undersöka om något kan vara på två platser samtidigt”, ”olika fysiska uttryck för samma tanke” men samma verk, uttryckt på olika sätt. Konkret rumsligt bygge som inte lämnar så märkvärdiga spår, abstrakt svårgreppad tanke som blir kvar.

altidu2

Idun Baltzersen

Även i Ida Perssons akrylmålningar finns drag av arkitektur. I serien 3:1-7 är verken stora, 260×160, och påfallande monokroma: exempelvis en ilsken och varm rödorangerosa, en kall spenatstuvningsgrön och en varm kontamineringsgul. Färgerna är liksom magiska i nyanser som gränsar till känslomässig motsats: läskig, illamåenderädsla, tilltalande, folklore, varm trygghet, vackra, sjukt skrämmande. Alla har de en ton av grått, och så har de skuggor och svarta perspektivkanter. Motiven är geometriska former med skuggor, som om belyst snett ovanifrån sett i underifrånperspektiv. Allt är tunt inrutat, som i ett mattehäfte – men linjerna är tunna och lite tveksamma. Cirklar/knappar på rad, som punkter i ett viktigt dokument, myndighetsknappar, ett rakt led; eller en enstaka högst upp, mitt i med fallande och ökande skugga – anslaget med stor spik, med betoning: punkt, eller enda knappen där ingen mer behövs, eller läraren, chefen, diktatorn… Är vi trygga, känner oss väl till mods när vi är många på rad, där någon vakar över oss, där vi inte står direkt i ljuset – utan ljuset fokuserar någon annan, är det skönt att få vara liten i förhållande till det stora… eller? Ida ”är ute efter den dubbla känslan” hon ”får av maktrelationer … som normer, övervakning, institutioner, lärare, föräldrar” och lyckas väl.

Idun Baltzersen jobbar omkring unga kvinnors identiteter, hur samhället formar dem. Utgångspunkten är hjältinnor och martyrer gestaltade av manliga mästare i konsthistorien. Egna smygtagna fotografier och bilder ur modemagasin projiceras på mastodontiska sammansatta plywoodskivor, färgläggs i svart och utvecklas till träsnitt med hjälp av stämjärn. Vanliga tonårstjejer blir huvudpersoner i sina egna narrativer; personerna och deras berättelser huggs i trä, deras storlek höjer dem till skyarna, de reser sig som giganter framför betraktarna. Konstnären förstorar de som ständigt blir förminskade – och ofta förminskar sig själva – ger dem plats i rummet. Verk och motiv är inte kopior i upplagor, tryck på papper, de är sig själva och unika, skapade med kraft och skicklighet. Två tjejer vänder sig från betraktaren mot varandra, fokuserade på något vi andra inte har insyn i; en dörr bakom vilken vi inte vet vad som döljer sig; delar en upplevelse som inte uppenbarar sig för oss. Jag ber Idun ställa sig framför sina verk; hon ställer sig vid sidan om det ena, vänd mot mig, storlekskontrasterna blir så uppenbara, trots att det är hon som borde vara huvudperson är det tonåringarna i bilden som dominerar. Det andra verket ställer hon sig mitt framför – faktiskt framför dörren som de två tonåringarna väntar på ska öppnas, de tar ingen notis om konstnären, skaparen, trots yttre likheter. Nu är det de tonåriga tjejernas tur att hyllas, deras identiteter, värld och villkor som ska lyftas fram – vare sig de vill det eller inte.

altann

Anna Ihle

Anna Ihles installation Idle Hands har fått eget rum, kanske är detta en särart, ingen synlig människa finns bland de ingående delarna – de är däremot inskrivna i verket. En kraftfull hyvelbänk hänger upp-och-ner från linor i taket – upplyft; snarade, bundna, förankrade, som sänken för att arbetsredskapet inte ska stiga till väders och bli det man ärar – mer än det äras bör, hänger ängladelarna som befinner sig närmare marken, det som ska synliggöras – det pågående arbetet. Att arbeta med att hugga och skulptera i trä var ett hårt arbete som Anna inte tidigare ägnat sig åt. Hennes arbete är en sorts motsägelsefull hyllning till den protestantiska arbetsmoralen och den historiska personen Hauge som predikade denna (och fängslades eftersom han inte var utbildad): arbete ger nytta och mening i livet, det är inte till för njutning. Arbetssättet handlar om att göra research och att forska med kropp och sinnen samtidigt. Under studietiden lärde sig konstnären att väva i Indien där hon undersökte arbetsmoral och personliga förhållningssätt hos arbetare och säkerhet i den Indiska textilindustrin, för att sedan gå till sig själv och sin egen bakgrund och den protestantiska arbetsmoralen: att hugga i trä kommer inte att bli roligt utan arbetsamt, näst intill en plåga som jag underkastar mig.

Min egen filosofiska fundering går till spånorna på golvet, de som blivit kvar efter änglaskapandet – vad uppstår ur dem? Hur dessa fyra konstnärskap utvecklas är värt att följa!

Adress: Drottning Christinas väg 1 E, Uppsala
Utställningen pågår under perioden 6/12 – 25/1 2015

Marit Jonsson (text och foto)

Marit Jonsson är konst- och litteraturvetare, Master of Arts, kulturskribent på Formom med speciell inriktning mot samspelet mellan text/bild/människa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *