<

Publicerad 27 mars 2014 Av I Recensioner Med 1832 Visningar

“The Art of Life” på Uppsala konstmuseum

vag4ywemvejkpq8g3br1Fyra konstnärer från Mellanöstern – Parastou Forouhar, Khaled Hafez, Sigalit Landau, Raeda Saadeh – förmedlar uttryck för kultur, hierarki, konflikt, förtryck och tortyr, men betraktarens reaktion är inte omedelbar – att ta till sig underliggande mönster och symbolikens bredd genom lager av berättelser tar sin tid. Livet har många ansikten och det är inte hållbart att blunda; att förhålla sig till historia, religion, tradition, rötter och samtid är nödvändigt. Det konstnärliga uttrycket är ett sätt att hantera upplevelser, sprida och föra berättelsen vidare.

Under och efter min vandring i utställningsrummen återvänder mina associationer envist till Tusen och en natt och till begreppet palimpsest. Kanske ska man börja i den israeliska olivskörden och Sigalit Landaus videoverk A Tree Standing och MASIK. Den förmedlade bilden är konkret och full av symbolik. Olivträd kan bli mycket gamla, flera tusen år, och är oerhört betydelse- och värdefulla. De tillhör en urgammal kultur och dess kvistar symboliserar fred. Jag tänker liv, och att olivträdets rötter symboliserar kulturens rötter. Den moderna skördemetoden, som visas i verken, utförs av en skakmaskin och främmande ditsmugglade arbetare som omilt slår på trädets grenar med långa käppar; istället för vördnad och varsam hantering av kärleksfulla vårdares händer utsätts olivträden för rena misshandeln, från rötter till krona och skörd skakas de i sina grundvalar. Människorna som utför arbetet utövar våld mot trädet, inte för att plåga det; det handlar om lönsamhet och egen överlevnad – dessutom tillhör rötterna ett annat folk. De arabiska arbetarna själva finns knappt med i hierarkin, står utanför, under, räknas inte: när de är färdiga för dagen utsätts deras kläder för samma våldsamma och opersonliga behandling – i videoprojektionen Window sker ett effektivt borttvättande av alla spår av bärande individ och gärning. Oväsendet kring verken är påtagligt, i den stekande solen lyser friden med sin frånvaro.

En kulturs uppenbara över- och underordning lyfts fram i Khaled Hafez målningar (blandteknik, collage): figurer, tecken och symboler visar hjältar, gudom, ideal, makt och styrka. Ytan är tilltalande, lockande vacker. Framställningen i verket Dakar Running har sin grund i den fornegyptiska kulturen, men lagren av tecken och bildelement sträcker sig till vår samtid och dess problematik. Högt över sina undersåtar tronar en ensam Farao iförd Batmanmask, under honom springer en rad stiliserade kvinnor med antydan till olika masker (övre bilden), i bakgrunden (lycko)symboler från fornkultur och nutida makt tecknade sida vid sida.  Samme konstnär presenterar The Video Diaries; som ett collage, sida vid sida, ansikte för ansikte visas parallellt korta sekvenser av filmer från olika sociala media från den 18 dagar långa egyptiska revolutionen 2011. Konfliktens ansikten: protest, sorg, förtvivlan, död, hopp, kamp, seger, enhet, fiendskap, vinnare och förlorare – beroende på vilken sida man tillhör.

f4cbbhcy6xodej3jmtczDe många lagren av konflikt, tecken, berättelser, över/underordning och konstruerade gränser i tid och rum fortsätter – här finns inget som är enkelsidigt eller bara har en dimension, inget svart eller vitt. Raeda Sadehs är själv huvudperson i sina fotografier, kanske personifierar hon någon slags dualism där hon på olika sätt ingår i flera system och dimensioner av fångenskap och möjligheter/frihet samtidigt. I Angel har hon som drottninglik barfotaängel fastnat i muren mellan Israel och Palestina, men istället för att i skräckslagen panik försöka flaxa loss, tycks hon ta situationen som en utmaning att söka en lösning eller att i tillit vänta på ett gudomligt ingripande.

I det vackra döljer sig så mycket smärta. De mest komplexa verken står Parastou Forouhar för. I hennes verk framträder lidande och tortyr dolt i vackra mönster och i symboler för hopp och frihet; sammansmälta med tradition och kulturuttryck synliggörs det dolda förtrycket och dess mekanismer – som en fruktansvärd hemlighet som uppenbaras för den som vill och vågar se djupare in bakom det första ytliga intrycket. En besökare tittade som hastigast in på ballongerna och fjärilarna i installationerna I Surrender och Time for Butterflies och utbrast ”Å så vackert” (nedre bilden). Det underliggande budskapet av sorg, död och tortyr hann inte fram. Vid mitt eget första intryck av Forouhars bild- och mönstervärld vandrar associationerna till det flerdimensionella i ramberättelsen Tusen och en natt, flickan som tvingas berätta sagor för att få behålla sitt liv. I det följande rummet visar samma konstnär två serier av digitala teckningar där våld och förtryck gömmer sig i mönster som sprider ut sig och tar överhanden – uttrycken snirklar sig in i varandra och lurar lätt ögat; den ena serien har fått den kryptiska titeln Thousandandoneday. På en piedestal ligger fyra små söta ”flip books” om man använder dem ’rätt’ visar de tortyrsekvenser, verket heter Thousandandone Day.

Hur kommer spåren av nästa lager att se ut och hur kommer den 1002 berättelsen att lyda? Utställningen ingår i Fredsåret 2014 i Uppsala.

Adress: Drootning Christinas väg 1 E, Uppsala
Utställningen pågår under perioden 8/3 – 8/6

Marit Jonsson (text), Uppsala konstmuseum (foto)

Marit Jonsson är konst- och litteraturvetare, Master of Arts, kulturskribent på Formom med speciell inriktning mot samspelet mellan text/bild/människa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *