Publicerad 14 juli 2020 Av I Recensioner Med 513 Visningar

Tetsumi Kudo på Louisiana

Ett gäng svampiga penisar tittar upp ur jorden likt truliga krukväxter. Under glaskupan frodas sniglar och elektroniska komponenter bland skrumpna fingrar. Tetsumi Kudos visioner av odling och ekologi ser varken gröna eller hoppfulla ut. Louisianas utställning med den japanske konstnären är en orgie i det muterade och havererade, där människa, natur och teknologi möts i apokalyptiska landskap. Allt är närmast betagande presenterat i pastellfärgade hamsterburar, terrarier och kuvöser.

Tetsumi Kudo, Human Bonsai – Freedom of Deformity – Deformity of Freedom, 1979. © Tetsumi Kudo/Adagp, Paris 2020/VISDA

Tetsumi Kudo, Cultivation by Radioactivity in the Electronic Circuit, 1968. © Tetsumi Kudo/Adagp, Paris 2020/VISDA

Häpet slukar jag hans verk som badar i bisarra effekter, flourescerande färger och en svart humor som skruvats in absurdum. Varför har jag inte känt till denne märklige konstnär, som långt före sin tid förebådade dagens klimatkonst och diskussioner om allt från det antropocena till radioaktiva katastrofer, genmanipulation och artificiell intelligens? Det är en klen tröst att jag inte är ensam om denna kunskapslucka. I katalogen beskriver Louisianas kurator Tine Colstrup sitt överrumplande möte med Kudos arbete i museimagasinet, där två av hans verk stått undanstoppade sedan 1970-talet tills hon plockade fram dem i en presentation av Louisianas samling 2013.

Tetsumi Kudo (1935-1990) var från 1960-talets slut verksam i omväxlande Paris och Japan, och ställde flitigt ut internationellt fram till 1980-talet. Förutom skulpturala installationer ägnade han sig även åt spektakulära performances där han iscensatte sin egen världssyn som han kallade “impotensens filosofi” – vi återkommer till den!

Men trots att han var generationskamrat med andra japanska performancekonstnärer som Yoko Ono och Yayoi Kusama, och i Paris rörde sig i kretsen av Les Nouveaux Réalistes bland konstnärer som Niki de Saint Phalle, Jean Tinguely och Arman, försvann han efter sin död snart ut i konsthistoriens marginaler. Kanske var hans konst på en gång för grotesk och kitschig? Desto bättre att den under de senaste åren på nytt väckt intresse världen över, och nu äntligen visas i en större nordisk presentation.

Tetsumi Kudo, Bonheur, 1974. Foto: Lance Brewer

Passande nog breder den ut sig i de gångar som vindlar under Louisianas skulpturpark. Nere i underjorden väntar Kudos alternativa biosfärer, på en gång prunkande och ruttnande. Utställningen skulle ha invigts i april, men hann aldrig öppna innan museet stängde i coronavirusets spår. Den har planerats sedan länge, men framstår likväl som gjord för denna tid av pandemi, undantagstillstånd, hamstring och karantän. Dessvärre ser det ut att dröja innan den danska gränsen öppnas för svenska besökare. Insläppt på nåder med presskort och recensionsuppdrag går jag mellan rum som är mörka likt katakomber eller kliniskt vita där glaskupor och kuvöser för tanken till laboratoriemiljö.

Tetsumi Kudo, Cultivation by Nature & People Who Are Looking at It, 1970-71. © Tetsumi Kudo/Adagp, Paris 2020/VISDA

Inkapslade och förslutna utgör hans tablåer ett slags koncentrerade studier av en mänsklighet och natur i sönderfall. I Kudos “impotensens filosofi” blir den ensamma fallosen till den ultimata symbolen för människans förlust av värdighet. Penisarna uppträder som klibbiga svampar och slokande parasiter, en skara värnlösa och bitvis skrattretande varelser som flörtar med håriga näsor, klättrar i hamsterhjul och tröstlöst sniffar på dinglande krucifix.

En tveksam hedersroll spelar Eugene Ionesco, känd som den absurda teaterns fader. Efter ett gnisslande scenografuppdrag för Ionesco har Kudo låtit dramatikerns söndervittrande porträtt förkroppsliga den moraliska urartning som han upplevde bland västerlandets intellektuella.

Då atombomberna fälldes över Hiroshima och Nagasaki var Kudo tio år gammal. Det Japan som han växte upp i var präglat av radioaktivitetens förgörande kraft men också en snabb urban och teknologisk utveckling. Som ung konstnär inspirerades han av den experimentella Gutai-gruppen, och när han genom ett stipendium anlände till Paris fann han sig snabbt till rätta i 1968-upprorets anda av revolt och kritik.

Tetsumi Kudo, Pollution – Cultivation – New Ecology (Portrait of Ionecso), 1971. © Tetsumi Kudo/Adagp, Paris 2020/VISDA

Kudo må frossa i civilisationens kollaps med sina vanvördiga mikrodystopier som gör processen kort med religiösa, intellektuella och patriarkala auktoriteter. Ändå var han ingen fullblodig undergångsromantiker. I hans manifest för en ny ekologi från tidigt 1970-tal tycks han förespråka en kommande era där människa, planta och maskin smälter samman i symbios.

Idag har utvecklingen inom fält som det digitala, bioteknik, AI och materialforskning hunnit ikapp hans arbete. Precis som i den hybridartade floran och faunan i hans försåtligt näpna burar luckras gränserna upp mellan det organiska, artificiella och teknologiska. Louisiana lyckas väl med att lyfta fram både det djupt originella och aktuella i Tetstumi Kudos konstnärskap.

Carolina Söderholm

Louisiana, Gl. Strandvej 13, Humlebæk, Danmark. Utställningen pågår 5 juni 2020 – 10 jan 2021

Carolina Söderholm är konstvetare, kulturjournalist och kritiker verksam i Malmö.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.