Publicerad 16 april 2013 Av I Recensioner Med 2173 Visningar

Tara Donovan på Louisiana

TD 2”The owls are not what they seem”. Säga vad man vill om agent Coopers undersökningsmetoder i jakten på Laura Palmers mördare i Twin Peaks – det mystiska meddelandet som förmedlades till honom av en jätte i drömmen passar som hand i handske för att beskriva New York-baserade Tara Donovans konst. För saker och ting är inte riktigt vad de verkar vara på hennes utställning som ingår i Louisiana Contemporary. Skulpturerna och installationerna som är gjorda mellan 2004 och 2012 påminner om allt från enormt uppförstorade molekylära kristallformationer till naturfenomen som korallrev och dimma. Men vid en närmare granskning visar det sig att det handlar om mer triviala ting än så.

På ett mer uppenbart sätt än många andra konstnärer tar Tara Donovan avstamp i det konstnärliga materialet. Till varje skulptur håller hon sig oftast till ett och samma föremål vilket upprepas i till synes det oändliga. En stor kub på golvet ser till exempel ut att vara uppbyggd av en ansenlig mängd tandpetare. Andra verk kan vara gjorda av papptallrikar eller sugrör en masse. Det är ett uttalat syfte att få betraktaren att ifrågasätta sin syn på materialet. Flera av skulpturerna ändrar således karaktär under tiden som betraktaren rör sig omkring dem. Ljusets spel över ytan gör dem inte bara visuellt tilltalande utan lurar dessutom ögat att se något utöver det som de verkligen består av. På håll ger till exempel ”Mylar” (2011) ett helt annat intryck än vid en närstudie där materialet som i detta fall är polyester film träder fram. I konstnärens hand förvandlas en inåtvänd form till en utåtvänd, hårda papperstallrikar till mjuka tygliknande bollar, plastmuggar till vattendroppar och sugrör i plast till en ridå av dimma. Det som i en strävan efter att uppnå det sublima skapar en liknande upplevelse som av ett vackert landskap visar sig vara uppbyggt av billigt massproducerat material.

2701973_520_292Just det faktum att Tara Donovans skulpturer i organiska former görs av massproducerade varor i syntetiskt material skapar en intressant motsättning. Dessutom är verken skickligt utförda. Många små ting blir tillsammans någonting mycket större än enbart summan av delarna. Naturen är en självklar förebild för konstnären. Formationerna sträcker sig från ett molekylärt mikrokosmos till ett oändligt makrokosmos vilket gör det svårt att inte läsa in en naturvetenskaplig approach i hennes konstnärskap. Associationsbanorna går utan något större motstånd till Lennart Nilssons fotografier av den mänskliga kroppens inre. På samma sätt ligger det nära till hands att tolka Tara Donovans skulpturer som molekyler och gener. Även om det inte är något som konstnären själv explicit ger uttryck för, kan man kanske till och med läsa in en kritik mot vår tids upptagenhet av å den ena sidan kroppens yta och å den andra sidan med att kartlägga hur dess minsta beståndsdelar styr våra liv. Liksom alla levande varelser i naturen är hennes skulpturer uppbyggda av små beståndsdelar. Men i hennes händer når de upp till en helt annan upplevelsenivå än det krasst deterministiska och triviala.

Med geometriska former som kuber och klot kan Tara Donovans skulpterande sättas in i en minimalistisk-abstrakt tradition. Dessutom är hon knappast ensam om att använda sig av vardagliga ting i konsthistorien. Förutom den självklara referensen till Marcel Duchamps readymades brukar hon associeras med samtida konstnärer som Sarah Sze och Tom Friedman för deras skulpterande med vardagliga föremål. Själv säger hon sig vara mer inspirerad av Sol LeWitt men framför allt Robert Irving och James Turell för deras konstnärliga experimenterande med ljus och rum. Op art och dess lek med optiska illusioner är en annan inspirationskälla.

För Tara Donovan är det viktigt att varje verk passar in i det arkitektoniska sammanhang det visas i. Därför är det lite anmärkningsvärt att ”Bluffs” (2006) som byggts upp av genomskinliga knappar står inträngd i ett smalt utrymme vid trappan. Risken är inte enbart att besökaren missar det utan även att den optiska visuella effekten störs. Så är dock inte fallet med de andra verken i utställningen.

Den huvudsakliga fråga som Tara Donovan utgår från i sin konst är idén om materialets transcendens eller överskridande. Kan det förvandlas till något utöver sin ursprungliga funktion? Själv liknar hon sitt tillvägagångssätt vid alkemistens. Det är en ganska bra liknelse, med den skillnaden att hon lyckas med sitt konstnärliga uppsåt att förvandla värdelösa småsaker till guld.

Adress: Gl Strandvej 13, Humlebaek, Danmark
Utställningen varar 8/2 – 20/5

Lena Karlsson (text), Louisiana (foto)

Konstintresserad Lundabo med bland annat en filosofie magisterexamen och påbyggnadsutbildningar i kultur- och vetenskapsjournalistik i bagaget. Förutom att vara en av Konstens skribenter arbetar jag som allmänjournalist.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.