<

Publicerad 20 november 2010 Av I Närbild Med 14054 Visningar

Svensk konceptkonst lever!

schibliKonstens utsände träffade Martin Schibli, utställningschef på Kalmar Konstmuseum, för att prata om museets breda och uppmärksammade utställning Svensk konceptkonst som visats under hösten. Samtalet kom också att handla om skillnaden mellan små och stora institutioner.

Kan du berätta om bakgrunden till utställningen?

Idén kom sig egentligen av att jag sedan tidigare intresserat mig för några av konstnärerna som är med i utställningen. När vi planerade en retrospektiv med Lars Vilks – som sedan inte blev av – ville vi ha med hans tidiga verk från 1970-talet. Istället ingår de i denna utställning som tidiga exempel på en svensk tradition av konceptkonst, tillsammans med namn som Leif Eriksson, Bo Cavefors och Kjartan Slettemark. Vi ville också undersöka varför konceptkonst aldrig blev så stort i Sverige. Konstnärerna verkade i ett slags utanförskap och folk förstod inte vad de höll på med, även inom konstvärlden.  

En annan del i processen är att vi på museet då och då vill göra utställningar som definierar konsten ur ett historiskt perspektiv. Det kan handla om att lyfta fram ett område som vi tycker inte är tillräckligt belyst eller att göra ett påstående om något specifikt. Det ser jag som viktigt för ett konstmuseum. Den första större utställningen var Socialkritiken 1993 – 2005 (2009), där ju begreppet redan fanns men egentligen inte var formulerat i en utställning. Även vår utställning med Baselitz, Strindberg, Josephson och Hill kan ses som ett exempel på detta.

Inför denna utställning började vi analysera tidsandan och ställde oss frågan om det fanns något som kunde kallas för svensk konceptkonst? Hur ser den i så fall ut, vad är svenskt och vad är konceptkonst? Ganska snabbt bestämde vi oss för att inte göra en klar definition på hur vi själva såg på begreppet. Poängen var att ha en öppen utställning och spegla att det finns olika idéer och traditioner inom konceptkonst.

Intervention_3stills_620Också som en reaktion mot den tidiga konceptkonsten som hade ett mer strikt språkligt innehåll?

Ja, för vilken konceptkonst refererar man till? En del hävdar att all konst är konceptuell, vilket man kan argumentera för. Men att bara hålla sig till Joseph Kosuth och liknande konstnärer kändes för snävt och stämmer inte heller till de svenska referenserna. Här var en europeisk idé om konceptkonst mer närvarande, med Beuys och Fluxus. Visserligen idébaserad, men från Kosuths synvinkel snarare att betrakta som infall utan försök till egentlig logik.

I början av 1970-talet dök även konstnärer från Sydamerika upp i Sverige. Till exempel Juan Castillo, som var kompis med Kjartan och medlem i gruppen CADA som medverkar i årets São Paolo-biennal. Han har bott här i över 25 år men få i Sverige känner till honom.

När vi började jobba med utställningen och kontaktade konstnärer fick vi hela tiden nya uppslag och förslag om vad konceptkonst kunde vara. Jag ser utställningen är ett påstående och ett work-in-progress som egentligen aldrig blir färdigt. Frustrerande möjligen, men det är också fantastiskt att det finns så mycket material. Alla kommer inte att hålla med om att alla verk i utställningen är konceptkonst. Det hade naturligtvis varit möjligt att ta med helt andra verk. Men begreppet svensk konceptkonst existerade inte före vår utställning.

Du ser det som ett begrepp?

Egentligen inte, men jag är tillräckligt erfaren för att förstå att andra kan se det så. Och som institution påverkar vi historien. Man kan konstatera att det är de små förlagen som varit drivande inom konceptkonsten. Det visade sig att många av de verk som är med i utställningen utgör referenspunkter hos konstnärerna, även om de inte är upptagna i den generellt brukliga konsthistorieskrivningen. Utställningen sträcker sig från slutet av 1950-talet fram till idag. Men när det gäller de dagsaktuella exemplen gjorde vi faktiskt en snävare beskrivning. De unga konstnärer vi valt att ta med jobbar på ett aktivt sätt med samma frågor som den tidiga konceptkonsten. Eller refererar direkt till den.

Vilka frågor kan det vara?

Vad är konst? Och hur fungerar konst? Annelie Nilssons verk hänvisar direkt till Kosuth. Eller Anna Lundhs verk, till exempel, som består i dokumentation av ett paket hon skickat till New York, men som innehåller ingenting.

Fanns det andra givna namn bland dagens konstnärer?

Allessandra di Pisa var självklar eftersom hon jobbar med frågor om var konst uppstår. Även Conny Bloms ljudverk 4´33 Minutes of Stolen Silence – naturligtvis en hänvisning till John Cage – där han använt tystnaden som finns i ljudspår mellan låtarna på en CD-skiva. Juridiskt sätt är även det copyright-skyddat material, men det går inte att åtala honom eftersom man inte vet från vilken skiva tystnaden kommer. Jag tycker det är ett finurligt verk och visade det även för ett par år sedan.

Samtidigt har jag dåligt samvete för vissa namn som inte är med. Några har tackat nej för att de inte vill vara med på en större institution. Någon som jag däremot inte frågade var Jan Håfström, som på ett plan absolut är konceptkonstnär. Samtidigt är han ibland lite för känslig när det handlar om den konstnärliga processen, fast inte på ett negativt sätt. Men han har något annat också. Jag funderade länge och bestämde mig till slut för att inte ta med honom.

Ville du ha en utställning som hade ett mer renodlat konceptuellt utseende?

Sådana överväganden gör man alltid. Utställningar som bara består av ett enda medium blir inte så bra. Och gör man en utställning med konceptkonst, där mycket består av böcker och annat tryckt material i mindre format, blir det lätt plottrigt. Därför ville vi att några verk skulle vara större – som Jan Svenungssons Test-målningar i det här fallet. Även ett verk av Magnus Bärtås fick stort utrymme.

dan_wolgersDet är ändå tydligt att många verk ligger i montrar – i form böcker eller dokument av olika slag – och ser ut på ett speciellt sätt.

Det gör det absolut. Av böckerna har vi försökt skaffa fram blädderexemplar till vår läshörna där det varit möjligt.

Har du sett Modernautställningen som fått mycket negativ kritik just på grund av den typen av konstverk?

Jo, jag har sett utställningen. Det är klart att det finns många enskilda bra verk med, men en sådan här utställning bedöms utifrån helheten. Jag har följt med i vad som skrivits och kan konstatera att jag skulle gjort ett annat urval. Men jag tror att kritiken även kan kopplas till en större fråga som rör Moderna som institution. Man gör överlag ett intressant jobb, men till en utställning som denna följer indirekt ett uppdrag att vara objektiv, alltså att en scanning av samtiden att visa vad som är intressantast.  De har ju också en slogan om 54 av de intressantaste konstnärerna just nu, det är ett högt anspråk, och här uppstår klart en diskrepans mellan anspråket och vad många uppfattar levererades. Och när man gör en utställning om konst där historien inte är färdigskriven får Moderna ett tolkningsföreträde. Om det sedan inte stämmer med en slags allmän föreställning om samtidskonst uppstår kritik. Eftersom tolkningsföreträdet innebär en hårdare granskning. Moderna försvarade sig med att det var deras urval. Men det är just det de inte kan göra. Vi – och i princip vilken annan institution i Sverige – hade kunnat använda det som försvar.

Hur gör man då om man ska ställa ut samtida konst? Är det inte alltid en personlig bedömning?

Jag tror möjligtvis att detta kan ses som ett tecken på något som Dan Jönsson skrev om för ett tag sedan. Att det pågår en kamp mellan de som uppfattar konsten som en plats för förändring och politik och de som tror på konst som en slags essentiellistisk idé. För mig handlar konst väldigt mycket om vad som sker idag. Konst existerar i ett sammanhang och samtidskonst är det som gör det möjligt att förstå vår tid. Det andra är bara igenkänning.

Lars Vilks, Anna Odell, NUG, Oscar Guermouche och Pål Hollender är konstnärer som rört upp oerhört mycket känslor och reaktioner. Klart att de har något att komma med. De har fått igång en spännande diskussion om vad som är konst. För mig är det en position som jag gillar. Alla konstnärer behöver inte ha den naturligtvis, men att inte ta med dem för att man tycker att konst inte handlar om spaltmeter i media är märkligt. Det är ändå ett val och där är jag nog lite mer av en revolutionsromantiker.

På vilket sätt skiljer sig då den konceptkonst du visar från den som Moderna Museet visar?

Jag tror det handlar om hur man säljer in den. Vi gör ju en utställning specifikt om konceptkonst. Då behöver det inte handla om samhället utan kan vara extremt introvert. Men i förlängningen är frågan ”vad är konst?” en ideologisk fråga. Och därmed också politisk. Om man gör en utställning med ”de 54 intressantaste konstnärerna just nu”, när Sverige är i kris, kan jag förstå att resultatet uppfattas som introvert. I förlängningen är det ett varumärkesproblem för Moderna. För samtidigt som man håller fram sin tradition av experiment från 1960-talet är man nu en tung institution med 650 000 besökare. Frågan är om de hade kunnat bjuda in konstnärer som Vilks, Hollender eller Odell och ge dem fria händer?

MedelmedKalmar2Vilks har Moderna ställt ut för inte så länge sedan.

2004. Det var faktiskt jag som curerade den utställningen. Men detta var innan Mohammed-teckningen och det som följde efter. Om man gör en spjutspetsutställning på Moderna inser man någonstans ändå att man inte kan bjuda in Vilks.

Varför kan man inte göra det?

Det hade varit ett ställningstagande och de hade fått stå till svars eftersom vissa har en negativ inställning till honom.

Men kan man inte hävda att de konstnärer du nämner fått mycket uppmärksamhet redan och att man därför kan bjuda in andra mindre kända?

Det hade varit ett bättre försvar än det som museet presenterade. Om vi på museet hade fått ställa ut Vilks hade det blivit publiksuccé. Han har ett stort stöd hos konstföreningar som han flitigt besökt genom åren. Han är fantastisk att lyssna på och gör ju det här för att ifrågasätta konstvärlden.

Menar du att Moderna inte kan göra den typ av utställningar som ni gör?

Vi står för olika saker, men jag tycker att de borde gjort Socialkritiken och Svensk konceptkonst. Det är historiska utställningar som passar inom Modernas egentliga profil. Men till att presentera en ”just nu”-känsla är vi, och andra institutioner, mycket friare.

Kritiken mot Modernautställningen är också kopplad till forskningskonsten som behöver en mer utvecklad diskussion. Den är intressant på ett annat plan. Den akademiska delen bör man ställa under granskning och det är kanske svårt för Moderna att göra på ett kritiskt sätt. Jag tycker problemet för konstens del ligger i att försöka kämpa sig in i den akademiska världen. Det är inte svårt att få något att kallas för forskning idag, men det viktiga är vad som är bra forskning. Några av projekten är fantastiska, som Matts Leiderstams, men det hade varit bättre om han fått finansiering i alla fall. Konst är en kunskapsform i sig själv. Den vinner inte så mycket på att kopplas ihop med den akademiska världen. Deras olika egenskaper passar inte alltid ihop, i synen på fiktion till exempel. Det är fullt möjligt att fabricera allt material och avslöja allt när man blivit godkänd. I forskarvärlden hade man inte förstått varför, men i konstvärlden hade det varit en poäng med att göra så.

Menar du att skillnaden mellan den akademiska världen och konsten är för stor?

Jag tror att det är två olika saker. Och att konst inte kan förpackas på det sättet. Det tror jag man behöver diskutera, men det är svårt för en institution att vara kritisk mot de konstnärer man bjuder in. 

Bilder (uppifrån och ned): Martin Schibli, Dorinel Marc, Dan Wolgers, Måns Wrange

 Magnus Bons (text), Kalmar Konstmuseum (foto)

Redaktionen står som författare av osignerat material och av texter som inte författats av en av Konsten.net:s ordinarie skribenter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *