Publicerad 20 juni 2011 Av I Närbild Med 61621 Visningar

Svart konst 1

runMed start den 17 juni presenterar Gävle Konstcentrum utställning ”Om ljuset tar oss” där konstnärerna Monica Winther, Kjersti Vetterstad, Petr Davydtchenko och Viktor Rosdahl visar verk som på olika sätt relaterar till black metal och särskilt den andra vågen som uppstod i Norge under sent 80-tal och tidigt 90-tal med band som Burzum, Darkthrone, Emperor, Immortal och Mayhem. Samtidigt pågår på Kristinehamns konstmuseum utställningen ”Nordic Darkness” (t.o.m. den 28/8) som också knyter an till den norska black metal-scenen på olika sätt. Varför är black metal så populärt i samtidskonsten just nu? I intervjuserien ”Svart konst” kommer Konsten.net att ställa frågan till några konstnärer, curator och forskare varför mörkret är så lockande för dagens konstnärer.

För den oinvigde är det nu lätt att falla ner i den mediala klischebilden av black metal bestående av satanister som sprutar blod på scenen,  skändar gravar och bränner ner kyrkor.  Precis som i alla musikgenrer finns det naturligtvis ytterligheter och extraordinära personligheter, black metal är inget undantag, men det utgör bara en liten del av musikgenren i stort. Det är snarare den mörka sidan i musiken som lockar de stora åhörarskarorna, ett mörker som är existentiellt, och som har lockat människan sedan urminnes tider. Ett mörker man kan hitta Pieter Bruegel d.ä:s helvetesskildringar, i den gotiska romanen ”Munken” av M.G Lewis, Goyas fasanfulla krigsskildringar eller Lovecrafts skräcknoveller för att nämna några exempel. Black metal är heller inte längre en skrämmande musikstil för några få extrema personer utan har blivit både folklig och kommersiell, förmodligen till många black metal-fans stora fasa. Om man befinner sig utomlands och frågor människor vad de förknippar med norsk kultur så ska man inte bli förvånad om de nämner konstnären Edward Munch för att sedan uttryckte sin beundran för musikgruppen Dimmu Borgir.

Vi frågade Carl Bergström, Joakim Forsgren och Maja-Lena Johansson som varit curatorer för utställningen ”Om ljuset tar oss” på Gävle konstcentrum vad det är som är så facinerande med black metal i samtidskonsten.

Kan ni berätta om hur idén till utställningen föddes? Varför just black metal? Och hur kommer ni att samarbete med Getaway Rock Festival under sommaren?

Carl Bergström: Jag och Joakim Forsgren (som är konstnär och som har ställt ut på Gävle Konstcentrum tidigare) kom att tala om black metal och det kom direkt upp en idé om en utställning med samtidskonstnärer vars konst på något sätt har sin utgångspunkt i extrem hårdrock. Att Gävle Konstcentrum ligger inrymt i Silvanum, en byggnad som tidigare var skogsmuseum, innebar en tydlig koppling till black metal-världen där skogen fyller en viktig symbolisk funktion och ofta är platsen för bandfoton, skivomslag, musikvideor osv. Ett tag funderade vi på ett bredare utställningskoncept kring skog och mörker, men med tiden valde vi att helt fokusera på konstnärer med nära relation till black metal-scenen.

Redan från början talade Joakim om att arrangera en spelning med något framstående band inom genren, i skogen som kan ses från Konstcentrums panoramafönster, så när vi insåg att utställningsperioden sammanföll med Getaway Rock Festival kändes det naturligt att föreslå ett samarbete.

darkthrone

Konstcentrum söker samarbete för sina utställningar eftersom det finns vinster i att knyta till sig kompetens utifrån, men också för delfinansiering. Det handlar ju även om att festivalen så att säga finns där i juli varje år och har stort positivt genomslag – utanför Gävle såväl som i kommunen och regionen – och för oss på Konstcentrum är det en möjlighet att vara en del av ett större intressant sammanhang. Genom att visa en utställning som delvis uppmärksammar festivalen och som kan intressera nyfikna festivalbesökare och festivalartister, samtidskonstpublik och övrig konstpublik samt nyfikna i övrigt. Vi har fri entré och är inte beroende av besökssiffror för vår ekonomi, men har bland annat som mål med våra utställningar att nå ut till nya målgrupper och att få så många som möjligt att se dem.

Utställningen är tänkt att fungera på två plan, dels att genom tematiken få så många som möjligt av de ur hårdrockspubliken som normalt inte besöker oss att intressera sig för samtidskonsten i vår utställning och dels att belysa black metal för samtidskonstpubliken och övriga besökare.

Till utställningen finns även en Spotify-spellista med utvald black metal musik. Vilka är era egna personliga erfarenheter och intressen för black metal?

Carl Bergström: Jag lyssnade på flera av banden i den första vågen av black metal på 80-talet. När svensk death metal började växa fram under slutet av 80-talet blev denna och annan extrem metal från hela världen (från den perioden) min musik. Jag tröttnade när svensk death metal slog igenom stort och började kommersialiseras runt 91-92. Denna kommersialisering var också just vad den andra vågens norska black metal delvis var en reaktion mot. Jag valde att börja lyssna helt på annan musik än metal. Jag var intresserad av black metal under första hälften av 90-talet och läste det som skrevs och följde med i skivomslagsutformning och det rent estetiska kring black metal, men lyssnade inte på musiken. När jag provade att lyssna på black metal för några år sedan upptäckte jag att jag hade missat något, och att mycket av musiken är fantastisk.

Joakim Forsgren säger att han inte egentlig har någon relation till black metal-scenen, men har kopplingen musik-konst, då han både är aktiv som konstnär och basist i rockbandet the Scrags.

Maja-Lena Johansson: Jag lyssnade mycket på svensk death metal i början av 90-talet, även mycket annan metal. I min uppväxtstad var det många som spelade death metal, och många band var väldigt inspirerade av black metal, scenshower, texter, filmer och andra attribut. Estetiken var fascinerande, och jag dokumenterade många konserter.  Det är väldigt intressant att 20 år senare åter dyka in i denna värld av symboler, berättelser och estetik. Att lyfta upp denna genre i konsten och belysa innehållet via musiken och låta konstverken få ta plats i  samtidskonstens ibland ganska snäva plattform ser jag som en möjlighet att skriva samtidshistoria.

arrivalUtställningen har fått sitt namn efter ett album av den norska black metal gruppen Burzum och ni skriver på hemsidan att frontalfiguren Varg Vikernes personligen har gett tillstånd till att hans musik får användas i ett av videoverken. Det är kanske inte helt oproblematiskt att dra in person som Varg Vikernes i en utställning. Han betraktas av många som den stora black metal-gurun och har haft stor betydelse för att göra den norska black metal-musiken känd för resten av världen. Men Varg Vikernes är också en person som dömts till 21 års fängelse för mord och mordbrand efter att han mördade en bandmedlem och medverkade till att bränna ner ett antal gamla kyrkor i Norge. För många är inte black metal bara en musikstil utan i mångt och mycket också en ideologi som ibland tar sig extrema uttryck? Hur ser ni på den problematiken?

Carl Bergström: Utställningstematiken och intresset för black metal inom samtidskonsten ”Om ljuset tar oss” är inte en i egentlig mening black metal-utställning utan en utställning med fyra samtidskonstnärer som använder sig av black metal på olika sätt i sin konst. Vi har tagit fram en informationsfolder till utställningen där besökarna kan läsa om detta. I texten om Petr Davydtchenko till exempel synliggörs tydligt den problematik du berör. På plats i konsthallen finns alltid utbildad personal som kan guida besökaren och svara på frågor som rör utställningens tematik och innehåll.

Joakim Forsgren: Black Metal handlar mycket om att bejaka människans mörka sidor, att närma sig en tänkt urkraft som finns förborgad bakom vår sociala fernissa. Den interna mytbildning som finns inom black metal-scenen och dess fokus på det fornnordiska intresserar mig. Den har många kopplingar till den nationella mytologi som jag har försökt förstå i mina konstnärliga arbeten som “Det främmande fäderneslandet” och “Längtan efter Ultima Thule”. Såväl bandet Ultima Thule som Burzum presenterar perverterade versioner av den fornordiska mytologin. Hos Ultima Thule handlar det mycket om det ärorika i kampen, hos Burzum mer om mörka urkrafter och mystik. Varför det är mycket mer socialt acceptabelt att lyssna på Burzum är en intressant fråga. Sannolikt handlar det om att musiken, såväl som det estetiska ligger på en mycket högre nivå. I båda fallen handlar det om unga män som odlar sin egen världsbild utanför det samhälleliga etablissemanget. Utanförskapet fungerar som ett socialt kitt. Det skrämmande utgör en lockelse. Titeln “Om ljuset tar oss” pekar på en viss självmedvetenhet. Hur förhåller vi oss till våra mörka sidor?

Jag tror att det är just den frågesteställningen som förenar konstnärerna i vår utställning. Black metal är en väldigt fysisk genre, där självoffer och att pressa sig till ett extatiskt tillstånd är centrala beståndsdelar. Allt dras till sin spets; musiken, klädsel, scenshow. Ironin och självdistans har sällan någon plats.

Vad är förklaringen till att det idag verkar finnas så många konstnärer som intresserar sig för den här musikstilen? Vad är det som lockar? Och finns det någon förklaring till att det just nu verkar vara en “peak” för black metal i konsten. Samtidigt med er utställning visar Kristinehamns konstmuseum utställningen ”Nordic Darkness” med en del konstnärer som också har inspirerats av black metal?

Joakim Forsgren: Black metal-vågen i Norge kan ses som ett svar på en slags kulturell skenhelighet. Kanske samtidskonstens intresse för genren kan ses som en reaktion mot en konstvärld som är för upptagen med interna intellektuella krumbukter. Även konstnärer som ofta förknippas med black metal, har inte sällan en distanserad och ganska kall blick som står i motsats till konstnärerna i vår utställning, där alla konstnärer har väldigt fysisk och kroppslig ingång i sitt skapande. De betraktar inte den våldsförhärligande black metal-scenen på avstånd, utan går i direktkollision med den för att se vad som trillar ut som ny kunskap om dem själva och vår samtid.

Bilder (uppifrån och ned): Petr Davydtchenko, Viktor Rosdahl, Daughters of Valhalla

Adress: Kungsbäcksvägen 32, Gävle
Utställningen pågår under perioden 18/6 – 28/8

Mathias Jansson (text), Gävle Konstcentrum (foto)

Mathias Jansson konstkritiker med inriktning mot New Media Art, främst Game Art och net.art. Har tidigare skrivit för bl a för Konstperspektiv och Computer Sweden.

2 Kommentarer

  1. What an exciting interview and exhibition! Is the pamphlet discussed available online?

  2. There are no pamphlet or catalog to the exhibitions yet. Some information are available on the homepage: http://www.gavlekonstcentrum.se/content/view/13/27/lang,sv/

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *