Publicerad 16 januari 2013 Av I Recensioner Och 38 Visningar

Stig Sjölund på Konsthuset

sjolund2Detta är ingen konstutställning… Det är åtta år sedan Stig Sjölund senast hade en separatutställning, nu utmanar han besökarna i utställningen “Ratrace”. Se men inte röra! Konstnär och arrangör avsäger sig alla skadeanspråk.

Konstnären framhåller att detta inte är någon konstutställning, dock en utställning; utställda objekt är strategiskt placerade på golv och vägghyllor i olika höjd. Godis och leksaker på barnhöjd, attribut för vuxnas lust, samt attraktiva och exklusiva objekt för andra begär, i vuxenhöjd – föremål som tilltalar olika kategorier av besökare: vill ha, röra, prova, undersöka, smaka, använda! Provocerande: frestande, men förbjudet att röra – ja, riktigt farligt!

Besökaren ”välkomnas” med att skriva på ett avtal: entrén sker på egen risk – här gäller det att hålla ordning på sina barn och de egna fingrarna i styr! Och visst är det på allvar – även om någon besökare påstår att råttfällorna inte är laddade, tro dem inte, de har faktiskt fel: varenda hylla är minerad med flera laddade råttfällor! Sjölund visar hur skickligt han har balanserat för perfekt avvägning: den exklusiva Ray Ban-bågens ena ljusskygga glas vilar på plastfällans platå och trumpinnen mot trumsarg och fälla…

Utställningen består av utmanande exponerade frestelser, men allt – till och med balansen mellan billig råttfälla och exklusiva ting – känns dubbeltydigt. Vid konstnärens presentation väger allvaret över: ämnet är skadegörelse på utställd konst, något som han själv har erfarenhet av; ska det behöva vara så att konsten inte ska kunna visas utan skyddsåtgärder utan att bli saboterad!? Särskilt kritisk är Sjölund mot de föräldrar som inte kan överföra förståelsen för aktsamhet om annans egendom till sina barn. Vernissagebesökarna ställer genast frågor och diskussionen är i full gång; är det verkligen så illa…

sjolund3Besökarna betraktar närgånget föremålen, så närgånget som de förmodligen inte skulle göra om inte hotet hade funnits där: balansen mellan attraktion, spänning och hot. En skicklig balansakt där konstnären vill attrahera och sätta gränsen, betraktaren vill stilla sin nyfikenhet men får inte röra. Balans och gränser har alltid två sidor, och en dubbelhet; konstnär och betraktare – mötet i verket. Är besökarna råttorna som ska lockas samtidigt som vi är potentiella skadedjur? Är det en uppmaning till uppvigling – att trotsa normer och förbud – vågar du utmana ödet, passera gränsen, spela Råttfällan? Självklart får man inte förstöra, men var går gränsen mellan kreativitet och sabotage? Det handlar om gränser och balans; får konstnärer vara hur provocerande som helst!

Utställningen kräver diskussion på flera plan för att bli bra, ytterligare samtal i ämnet har skett via ett konstnärssamtal mellan Stig Sjölund och Ann-Sofi Noring, vice museichef på Moderna Museet.

Tyvärr är Stig Sjölunds utställning den sista som visas på Konsthuset Uppsala konsthall. Att Johanna Uddéns och Erik Hedmans rika koncept inriktat på samtidskonst, där eget engagemang och oftast oavlönad arbetstid har varit en förutsättning, inte har fått tryggat ekonomiskt stöd för att fortleva, är ett sorgligt besked och bara att beklaga. Konsthuset tillförde verkligen något till konstlivet i Uppsala; med satsningens skapare får besökarna se tillbaka på och glädjas åt den tid och de utställningar/evenemang som har varit.

Adress: Vretgränd 2, Uppsala
Utställningen pågår under perioden 4/1 – 27/1

Marit Jonsson (text och foto)

Vad tycker du om texten?
1 Stjärna2 Stjärnor3 Stjärnor4 Stjärnor5 Stjärnor (2 röster, genomsnitt: 5,00 av 5)

Utskriftsvänlig version Utskriftsvänlig version

Marit Jonsson är konst- och litteraturvetare, Master of Arts, kulturskribent på Formom med speciell inriktning mot samspelet mellan text/bild/människa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


6 − sex =