Publicerad 11 december 2019 Av I Recensioner Med 1087 Visningar

Sofia Hultén på Galerie Nordenhake

Sofia Hultén, Undead, undead, 2019, detalj

Maurice Blanchot skrev så här om litteraturen: ”Literature begins at the moment when literature becomes a question.” När jag ser Sofia Hulténs utställning på Galerie Nordenhake dyker citatet upp, lätt förvanskat i mitt huvud: Konsten uppstår i det ögonblick då konsten blir en fråga.

Två tänder från en grävmaskinsskopa är upphängda på väggen. De har förlorat sitt sammanhang, sin skopa och maskinen, borta är den oftast manlige maskinföraren, tänderna har blivit berövade sin funktion. De har befriats och blivit vackra, hänger högt upp på väggen och verkar se ner på omgivningen genom sina runda fästen. Utställningens och tändernas titel Undead, undead har också lossnat från sitt ursprung. Titeln har Hultén tagit från låten Bela Lugosi’s dead av post-punkbandet Bauhaus.

”Bela Lugosi’s dead, undead undead undead”. Lugosi (som var helt förknippad med sin gestaltning av den odödlige Dracula) är död och odöd(lig). Bauhaus avlägsnar gränsen mellan Bela Lugosi och Dracula i texten. Konstnären ordnar om på liknande sätt, inte för att avtäcka sanningar så mycket som för att sätta ordningen i gungning.

Funna och bearbetade objekt som uttryck är en flitigt tillämpad metod bland konstnärer men sällan så genomförd som här. Hultén arbetar med att förflytta, rubba på tingens berättelse så att de öppnar sig för oss på ett nytt sätt.

Sofia Hultén, Ok Ok Ok Ok Ok, 2019

Mittemot tänderna hänger nyckelställningar på perforerade metallplåtar, dessa refererar till Mikhail Bongards arbete med mösterigenkänning. Vetenskapsmannens tidiga arbete med artificiell intelligens är en adekvat parallell till hennes egen noggranna process med att utvinna metafysiska frågor ur fysiska ting. Bongards gåtor ger nämligen svaren i bilder, uppgiften består i att räkna ut frågan. Uppmaningen tycks vända sig både till betraktaren och konstnären själv. Hulténs frågor söker inte svar, de utvidgar frågan.

Hon dekonstruerar och avmystifierar och ur processen avklarnar paradoxerna. Jag avkrävs inte på de leenden som ibland kan skugga paradoxers kraft och skönhet. Jag möter ett uppriktigt allvar och som betraktare står jag lättad inför verken. Jag känner ingen tvekan i hennes anslag, ingen ironi. Tingen är i sig själva, besjälade av konstnären med de möjligheter vi tillsammans tillskriver dem. Luften i rummet känns lätt bland de tunga föremålen.

Trappan som klättrar vidare på sin egen funktion står förvisso stilla i rummet men eftersom den monterats i en loop får den rörelse. Det är två hopmonterade byggnadsstegar av järn och borde inte vara så eleganta. I trappverket Ok Ok Ok Ok Ok förvaltas Marcel Duchamps arv, inte bara i sin bearbetning av funna objekt utan evighetstrappan verkar också tala till dynamiken i Duchamps målning Naken kvinna går ner för en trappa.

Sofia Hultén, And/Or, 2019

I filmen And/Or aktiveras eller avaktiveras olyckan, genom att göra misstaget till tilltag. En hand rör (medsols) om i en hink med vatten och en mobiltelefon glider ur en bröstficka och trillar i. Därpå slängs telefonen ner i hinken med vilja och rörs om motsols. I videoverket loopas händelseförloppen och verkar vilja bryta sig in i oåtkomligheten, undersöka hur man kommer åt en objektiv verklighet. Tidens gång, misstagen och ödet manifesterar sig som orsaker i syfte att reparera ett trasigt utfall.

De repetitiva mönstren från räfflade industrigolv återkommer här och där genom hela utställningen. I det innersta rummet dyker de upp i form av frottage, där mönster har arbetats fram med blyerts och smuts på papper. Hultén har använt sina fötters tyngd och rörelser för att få fram mönstret.

Sofia Hultén, Footage #1, 2019

Ett av verken består av ett par jeans trädda över ett luftutsug. Byxorna som hänger slappt, får liv av luften när den slås på. Det här verket skiljer sig från de övriga på ett sätt som går på tvärs mot allvaret i den inneboende frågan om tingen, som jag tycker så mycket om. Hon gör tingen oberoende av sina egna funktioner och den inneboende humorn i det behöver inte understrykas. Det är tråkigt om det skymmer vemodet i alla omöjligheters möjligheter.

När jag går hem längs den uppgrävda Vasagatan ser jag funna objekt överallt. Skyltar och räcken dirigerar oss gångtrafikanter i långa omvägar. Jag vill se en större utställning av henne tänker jag och det suger till i magen när jag tittar ner på de blottade underjordiska rörsystemen. Eller en mindre utställning i stora rum med ett objekt i varje rum. Tingens och i förlängningen konstens inneboende fråga leder till andra frågor; om rörelse, handlingar och tid. Behovet av att revolutionera vårt sätt att tänka och se på vår omvärld är akut. Att vi själva förbrukar den jord vi är beroende av förblir den sorligaste paradoxen av dom alla.

Emma Warg

Foto: Galerie Nordenhake, Hudiksvallsgatan 8. Utställningen pågår 7 november – 20 december 2019

Emma Warg är född i Umeå och verksam i Stockholm. Hon skriver poesi och debuterade 2014 med diktsamlingen nära darrar ingen hare. Hon skriver även om konst och är aktuell som medförfattare och redaktör i boken om konstduon SIMKA (bokförlaget faethon).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.