Publicerad 06 september 2016 Av I Recensioner Med 20530 Visningar

Sofia Bäcklund på Galleri Box

Sofia Bäcklund Galleri Box 2016Ett antal stora skulpturer är utplacerade på golvet. De klumpigt graciösa formerna ligger tätt tillsammans i en klunga mitt i rummet, och några står till och med ovanpå varandra. Konstellationen av objekt i olika bruna, vita och svarta toner utgör ett antal individuella verk, och samtidigt en tätt sammanhållen helhet. Skulpturerna upprättar tydligt sitt eget sammanhang. Deras integritet är påtaglig.

Sofia Bäcklunds objekt framstår som kompakta och närmast neutrala, men de utstrålar också en tillbakadragen mjukhet. Det finns en intressant spänning mellan de kantiga, kubiska formerna och deras anspråkslöst förföriska ytor. Verken gestaltar en inbyggd klyvnad mellan återhållsamhet och öppnande. Ändå pratar de två komponenterna inte förbi eller i munnen på varandra. Här pågår istället en parallell och djupgående konversation mellan verkens inre och yttre utrymmen – i förhållande till det omgivande rummet och till mig som betraktare. Bäcklund upprättar en situation som i grunden liknar den klassiska minimalismen.

Sofia Bäcklund Galleri Box 2016I likhet med 1960-talets kuber är det tydligt att Bäcklunds objekt egentligen är skal som omger ett hålrum. Uppmärksamheten dras även i hennes fall till ytan, men verkens enfärgade höljen är inte vad de till en början utger sig för att vara. Det som ser ut som kartong eller målad wellpapp är i själva verket textil som svepts runt en svetsad metallstomme. Tittar man noga efter syns små stygn längs med kanterna. Själva formerna är också vagt bekanta och kan påminna om uppförstorade krukor, pizzakartonger, soppåsar eller en tjock-teve. Denna raffinerade lek med illusioner och skalförskjutningar skulle naturligtvis varit otänkbar för en renlärig minimalist. Och därför ligger det kanske närmare till hands att tänka på en konstnär som poppionjären Claes Oldenburg eller varför inte Stina Stigell, som tycks röra sig på ett konstnärligt område som gränsar till Bäcklunds.

Skulpturernas tunna tyger är raffinerat infärgade i en färgskala som leder tankarna till hudtoner, kol eller sminkpuder. Att textilen är spänd och dragen över metallformerna får mig att associera till strumpbyxor. Överhuvudtaget förknippar jag Bäcklunds former med vardagsföremål som här omvandlats till ett slags kroppar med oklar användning. Titlarna leder också i denna riktning; verken har direkt refererande namn som ”Locket”, ”Krukan”, ”Skrivaren” eller ”Soppåsen”. Men där finns även två objekt som heter ”Lill-scenen” respektive ”Stor-scenen”. Och dessa titlar sätter andra tankebanor i rullning.

Sofia Bäcklund Galleri Box 2016Vad är en scen? Var finns den? I hemmet – eller i galleriet? Och vad händer i övergången mellan dessa två rum? Vem är det som uppträder på scenen? Och vem tittar på?

Sofia Bäcklunds scener är tomma, men de är knappast övergivna. Jag uppfattar dem inte som minnen av ett tidigare tillstånd, utan mer som framställningar av en högst påtaglig verklighet. Objekten tycks befinna sig i en mellanstation, på väg mot ett nytt sammanhang. Samtidigt som de behärskar och relaterar till rummet på ett direkt och helt okomplicerat sätt. Det är en bedrift att få skulpturerna att inta rummet med en sådan uppenbar självklarhet, och på samma gång hitta ett uttryck för deras vacklande skörhet. Kanske är det denna paradox som ger Sofia Bäcklunds objekt deras drömlika konkretion.

Magnus Bons

Foto: Hendrik Zeitler, Galleri Box, Kastellgatan 10, Göteborg. Utställningen pågår 26 augusti – 25 september 2016

Jag är Konstens redaktör från augusti 2015. Förutom på Konsten skriver jag i Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge) och Arterritory (Lettland).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *