<

Publicerad 26 oktober 2014 Av I Recensioner Med 1853 Visningar

Skulpturvariationer i Stockholm

När det, som i Stockholm just nu, pågår flera utställningar med enbart skulptur, är det lätt att börja jämföra verken och hur de presenteras. Moderna Museet visar både Skulptur efter skulptur (med verk av Katharina Fritsch, Jeff Koons och Charles Ray) och en separatutställning med Nina Canell, medan Kulturhuset visar I love it! What is it?, med verk av sju svenska konstnärer.

ellberg

Carin Ellberg, Kulturhuset

Jeff Koons närvaro i Stockholm har väl inte undgått någon? Han var här i egen hög person i samband med vernissagen, och samtalade med Daniel Birnbaum inför ett fullsatt auditorium, samt är representerad med fyra verk i utställningen. Konstnärer av hans status – jag menar som ett hypat fenomen, och inte så mycket konstnärligt – tenderar att dominera över andra som är mer medieskygga. Här syftar jag på Katharina Fritsch, vars konst är utpräglat enigmatisk, till skillnad från Koons ytmässiga glänsande kitsch, och på ett mer undflyende sätt än Ray, som är mer faktisk och involverad i detaljens betydelse. Fritschs Madonnafigur, Elefant, Äpple och Kvinna med hund är precis det som titlarna avser, men samtidigt något helt annat. Hennes bildvärld tycks symbolisk, grym, återhållsam. Hos Fritsch finns djupa kulturella lager som leder både till Dürer och till Bröderna Grimm, medan Ray ofta utgår från funna objekt som kraschade bilder eller uråldriga träd. Även han utvinner ett slags visuella rebusar ur sitt utvalda arbetsmaterial.

fritsch

Katarina Fritsch, Moderna Museet

Det är dock som en trio samtida konstnärer som arbetar med figurativ avbildning och – inte minst – med skala som curator Jeff Bankowsky ställt samman denna särdeles vackra utställning. Han har behållit Modernas stora sal utan väggar, och där samlat endast tretton stora objekt för att göra en fint kalibrerad närläsning. Resultatet är lika spektakulärt som det är sällsamt, på samma gång fräckt och formellt. Bankowsky kallar detta för en drömutställning, där han lyckats få hit exakt de verk som han önskat.

Att detta kanske inte är en fullt så imponerande bedrift som man skulle kunna tro, blir tydligt av en replikväxling på SvD:s nätupplaga mellan Clemens Poellinger och Birnbaum. Där levererar Poellinger uppgiften att Bankowsky är partner till den gallerist som representerar både Fristch och Ray. Detta triviala faktum har naturligtvis förenklat förhandlingarna att få loss konstobjekt, som åtminstone inte minskar i värde efter att ha visats i detta sammanhang. Samtidigt är liknande intima förbindelser mellan museivärlden och marknaden antagligen vad som krävs för att göra utställningar av denna kaliber möjliga.

Även på Kulturhuset har man öppnat upp det översta planet och visar en utställning med sju namnkunniga konstnärer som slog igenom under 80-talet, vid ungefär samma tid som de tre på Moderna. Men här finns inga formella likheter mellan konstverken, och nästan ingen rent figurativ avbildning alls, utan istället ges en provkarta på olika individuella uttryck inom skulptur och installation. Att några konstnärer visar nya och andra ställer ut äldre verk, gör helheten splittrad och den upplevs varken som samtida eller tillbakablickande. Ingenting blir riktigt uttalat.

Brief_Syllables_detail_1

Nina Canell, Moderna Museet

Den öppna lösningen lyfter dessutom fram Kulturhusets problematiska rum, med låg takhöjd och ett motljus som drabbar konstverken. Detta skapar en utställning där verken inte samtalar. De stör visserligen inte varandra heller, utan var och en håller sig till sin tilldelade plats. Där Moderna visar en nästan serent kontemplativ utställning är Kulturhusets dov och oroande, men samtidigt med livliga drag av både äggkastning och vattenfall. Starka enskildheter finns ändå i Truls Melins hotfullt manisk tygklädda former, och i Carin Ellbergs mytiska och mystiska skulptur på smala ben à la Louise Bourgeois.

En betydligt mer sparsmakad och diskret installation har Nina Canell ställt samman på Moderna Museet, antagligen planerad som en motpol till kändismötet i den intilliggande salen. Och det är ett smart drag att visa utställningarna samtidigt. Canell, vars ljudalstrade rökslingor vi kunde se i Modernautställningen 2010, tillhör en yngre generation och är verksam i Berlin. Hennes ansamlingar av funna objekt är delar av en pågående arbetsprocess, och med en öppet redovisande karaktär. Verken präglas av en avskalad synlighet som framkallar, eller försiktigt kräver, mitt aktiva betraktande. Med siktet inställt på nyansskillnader i material och färgtoner, i vibreringar och i det knappt varseblivna, öppnas glipor i det verkliga framför mina fötter. Canells konst utspelar sig ofta på golvet, och i en sympatiskt avväpnande utbredning. Verken utsöndrar en spröd skönhet, och gjorda av sådant som fingeravtryck, salt och förtjockad luft, enligt väggskyltarna. Ett slags oavslutade påståenden som pendlar mellan experimentell fysik och immateriell magi.

Skulptur efter skulptur, Moderna Museet, till 18 januari 2015
I like it” What is it?, Kulturhuset Stadsteatern, till 11 januari 2015
Nina Canell, Mid-Sentence, Moderna Museet, till 20 januari 2015

Magnus Bons (text), Olov Tällström/Petter Lehto/Moderna Museet (foto)

Jag är Konstens redaktör från augusti 2015. Förutom på Konsten skriver jag i Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge) och Arterritory (Lettland).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *