Publicerad 17 mars 2020 Av I Recensioner Med 564 Visningar

Skulpturalt språk på Elastic Gallery

Långt före vår tideräkning levde inuiterna i Kanada och byggde stenskulpturer, inuksuits, främst i syfte att hjälpa människor som, likt de, var nomader. När inuiterna bytte boplats lämnade de information genom skulpturerna, där stenarna angav mått och riktningar till olika sorters föda och bra boplatser. Eftersom handlingen gagnade de främlingar som kom efter kan man säga att skulpturerna, likt dagens konst, tjänade en altruistisk agenda. Där skulpturernas meddelanden var det huvudsakliga syftet, var de samtidigt beroende sin materia för att kunna ”tala” detta språk. Utställningen ”Skulpturalt språk” på Elastic Gallery skulle jag vilja påstå är utvald och hängd med samma sorts kärlek.

Hanna Stahle, Gloves, 1998

Verken drar in mig i rummet. Helhetsintrycket ger mig känslan av att befinna mig i en godisaffär. Ögonen fästs först mot väggen med sex uppförstorade handskar i tjockt handblåst glas, utsökta hängda på rad. Hanna Stahles ”Gloves” från 1998 är tidlöst vackra och deras spegelyta väcker tankar kring ödmjukhet. Hur vi tar på oss våra handlingar likt handskar, och hur de reflekterar miljön och människorna i den.

Andreas Mangione, Oro i Rom, 2020

På golvet framför ligger Johanna Gustafsson Fürsts verk ”Things that makes us”. Det är två bollar med olika utseende, som ligger mot varsin kupad plastrygg. Mellan bollarna en träfåra, som möjliggör förening. För att ”vi” ska studsa mot en ny riktning. Ta oss vidare, med nya perspektiv. Ja, kanske omforma oss, som snöbollar gör när de krockar. De passar i rummet, med de andra verken. Enkelt men precist. Som alltid kan Gustavsson Fürst likt en magiker trolla med vilket material som helst. Det går alltid ihop i mitt huvud, även fast jag inte kan sätta ord på hur.

Hängningen är också elegant utförd. Ola Gustafsson har på Elastic mejslat fram ett språk som får alla verken tala till punkt. Och som tillåter de mest ljudlösa verken att sätta stämningen på det första rummet. Andreas Mangiones ”Oro i Rom” är till exempel en figur som låter sig höras trots sin ringa storlek. Den liknar ett litet foster, eller ett förhistoriskt totem, som blåser i ett vitt plaströr. Ett ljud som väser som en pil genom tiden. Viskar att allt blir bättre, bara vi får lite perspektiv på tillvaron. Rummet inger någon slags meditativ hoppfullhet, mitt bland all känsla av kaos i världen. Vackert.

Jimmie Durham, Canvas on PolyVinyl Chloride, 1996

Jimmie Durham har i decennier arbetat med teman som frihet och likaberättigande snarare än identitet. Här visar han en skulptur från 90-talet, tagen ur sitt sammanhang och sin tid men som ändå känns gjord för den här platsen och stunden. Också titeln ”Canvas on PVC” vittnar om nuets relevans i verket. Den är sitt material helt sonika. Durhams verk består av ett plaströr som omsluts av en skjortärm. Betraktarens slutna kropp likt ett avloppsrör, men likaså en viktig bärare av gödsel. What comes in, comes out. Den är rolig men allvarlig på samma gång.

Bredvid balanserar i Magnus Thierfelder Tzozis verk ”hear, listen, weigh” (2017) ett par skor på ett järnrör. Snörena är hopknutna vilket ger båda skorna stöd i balansakten, samtidigt som det är en inskränkning av rörelsefriheten. En osynlig kraft håller dock skoparet kvar på räcket. Och ser man ned mot golvet, där skorna står, speglas taklysrören och bildar en vit lysande kvadrat, likt en ljus avgrund. Kommer de att hoppa?

Rolf Nowotnys bidrag har titeln ”Coal”. Ett askfat i rostfritt stål hänger på den bakre väggen, och under fatet ett upp och nedvänt fotografi av några barn. Det är taget dagen innan deras hus olyckligt brann ned. Verket är en viktig liten pusselbit i utställningen om att inte övertolka, utan istället tillåta sig att vara nu och här, i konsten. Likväl som i livet.

Magnus Thierfelder Tzotzis, (hear, listen, weigh), 2017

Digitala fotoutskrifter föreställande händer som kört fingrarna rakt igenom äggskal är en serie verk av Díaz Cervantes. Bilderna ställer frågan: vad kom först, skulpturen eller konstnären? De är poetiska och balanserar med sitt påtagliga ljus den humoristiska svärta som de andra verken har.

Rodolfo Díaz Cervantes, Anatomía Apotropaica, 2020

Flera gånger under besökets gång har frågor kring konstruktionen av den gränslösa formen kommit upp i mitt huvud. Hur vi är knutna till dåtiden men fria att omforma det vi möter. Ja, med Díaz Cervantes fråga återkommer jag slutligen till inuiternas stenskulpturer. Min följdfråga får därför avrunda denna recension: Vad kom först, viljan att hjälpa eller att ta emot hjälpen från det jag ser?

Windy Fur Rundgren

Foto: Niklas Hansson/Elastic Gallery, Ulrikagatan 15. Utställningen pågår 5 mars – 18 april 2020

Windy Fur Rundgren är konstnär, frilansskribent och föreläsare. Verksam och bosatt i Segeltorp

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.