<

Publicerad 11 juli 2017 Av I Recensioner Med 10739 Visningar

Skulptur Projekte Münster 2017 (1)

Det här är helt fel tid på dygnet. Mitt på dagen och i gassande sol står jag på en äng i utkanten av Münster och har just hittat fram till Ei Arakawas ljuslådor (ovan). Han har gjort ett slags annonstavlor som omvandlar ett urval målningar, av Jutta Koehter, Amy Sillman och Gustave Courbet bland andra, till pixlade ljusbilder. Sju stycken skulpturala objekt som berättar om måleri. Bokstavligen märker jag efter en stund, eftersom en av dem plötsligt börjar sjunga. På baksidan av ljuslådan sitter en text som nu uppförs av en digital röst. Det poetiska textcollaget består av lösryckta meningar som kommenterar målningarna, deras nya position och min egen här i landskapet. En mycket lustig och oväntad föreställning!

Tyvärr är det för ljust för att se motiven nu, solen överskuggar helt LED-lamporna i Arakawas skyltar. Jag anar ett blåaktigt sken, men färgerna löses upp och bilden framträder inte. Typiskt, jag skulle kommit i skymningen, tänker jag och cyklar vidare.

I en mörk tunnel i en annan del av staden hänger några ljuskronor som också ger ifrån sig ett fascinerande ljus. Den underjordiska passagen leder till ett flott palats och i den har Aram Bartholl konstruerat en sorts DIY-armatur med LED-lampor som drivs endast av värmeljus (ovan). Resultatet är subtilt häpnadsväckande, uråldrig energi möter lowtech. I ett annat av Bartholls verk i utställningen kan man ladda mobilen genom en teknisk anordning som drivs av en helt vanlig lägereld. (Det hade jag faktiskt behövt, men ingen av urtagen passade min mobil! Tv)

Det är lustdrivna undersökningar som dessa två som driver Skulptur Projekte Münster 2017. Här följer man en annan ingång till konsten än vad som är fallet på exempelvis documenta 14. Kanske finns i Münster mer praktik än politik, även om det ena inte utesluter det andra.

Detta är femte upplagan av Skulptur Projekte – utställningen arrangeras sedan 1977 men endast vart tionde år – och den är både traditionell och nyskapande. Utställningen ifrågasätter och fortsätter samtidigt sitt självpåtagna uppdrag att beskriva vad offentlig skulptur kan vara. Idag lika gärna en video (Gerard Byrne har filmat verksamheten på en amerikansk radiostation) som en performance (Alexandra Piricis grupp av agerande kroppar gestaltar geografiska distanser och politiska avstånd, dagsaktuella och från historien, th) eller en ölflaska (som är en del av duon Peles Empires bidrag). Man kan hälsa på i en koloniträdgård (Jeremy Deller) eller ta ett glas på en nattklubb och lyssna på tysk schlager (Barbara Wagner & Benjamin de Burca).

Jag uppskattar verkligen variationen mellan verken, att här finns så många olika uttryck och infallsvinklar. Curatorerna med initiativtagaren Kasper König i spetsen, har medvetet sammanfört konstnärer som arbetar med både allvar och absurd komik, högt och lågt. Gemensamt med documenta 14 är att besökaren i lika stor utsträckning upptäcker staden som konstverken – ett behagligt sätt att se på konst. Här behövs en cykel och en karta för att hitta till de cirka trettio nya verk som är utspridda över den lilla universitetsstaden i mellersta Tyskland.

Stora stenblock och monumentala former är väl utseenden som vi sedan länge förknippar med ”offentlig konst”. Och här finns exempel på det, som Lara Favarettos väldiga stenstod med synliga spår efter borren (ovan). Men skenet bedrar – i själva verket är det en gigantisk sparbössa som ska förstöras efter utställningens slut. Pengarna inuti granitblocket kommer att skänkas till en lokal organisation som arbetar med flyktingar. Här har vi ett relationellt verk – förklätt till en traditionell skulptur.

Ett annat verk som på ett humoristiskt och direkt sätt leker med genren är Nicole Eisenmans grupp av figurer som slagit sig ner vid en fontän i en park (th). En idyllisk situation med avslappnade gestalter i brons och gips? Jovisst, men också några halvfulla öldrickande typer som tar igen sig efter en lång natt. Eisenmans knubbigt avskavda figuration lockar till ett närmare betraktande där vi samtidigt får syn på oss själva.

Då är min kroppsliga relation till Gregor Schneiders verk betydligt mer akut (tv). Han har byggt upp en fullt illusorisk attrapp av en lägenhet, där besökaren leds in en och en i taget. Gardinerna är fördragna och heltäckningsmattan isolerar ljuden utifrån. En smal garderob visar sig vara tom på kläder, här tycks ingen bo. Allt är kliniskt rengjort. Jag kommer in i ett badrum där duschen strilar svagt, och när jag öppnar nästa dörr är tillbaka där jag började. I det halvmörka rummet.

Hur är det möjligt? Är jag instängd i en labyrint? En svag panikkänsla börjar sprida sig i kroppen, men när jag återigen står i badrummet förstår jag hur det ligger till. För nu är det istället är det en kran som droppar. Schneider har återigen konstruerat en av sina slingrande rumsligheter, som omsluter betraktaren med hjälp av dubbleringar och förskjutningar. Det är kusligt bra – och skönt att komma ut därifrån.

Ayşe Erkmens undervattenskonstruktion tar hand om besökaren på ett betydligt behagligare sätt i sommarvärmen (ovan th). Hon låter bokstavligen folk ”gå på vattnet” genom sitt vadställe som löper mellan två motsatta kajkanter i Münsters hamnområde. Ett välkommet svalkande ingrepp i som ger nya perspektiv på stadsbilden.

Men vad som egentligen pågår i Pierre Huyghes utgrävning av en ishall förstår jag aldrig riktigt (tv)? Den väldiga installationen tycks dölja sin funktion, fast allt egentligen ligger i öppen dager. Det som verkligen sker äger rum på mikronivå, hos de bakterier och cancerceller som sägs vara utplacerade härinne.

De enda synliga spåren av liv är några kolonier av surrande bin som bosatt sig i ett par höga lerformationer. Och i ett mörkt akvarium tycks några fiskar simma. Huyghes månlandskap är ett självständigt kretslopp, helt skilt från oss betraktare.

Då stannar jag hellre en stund vid Hreinn Fridfinnssons verk i en igenvuxen park i utkanten av Münster (th). Där har han placerat en kroppshög husmodell i en glänta, den fjärde i en serie som pågått sedan 1970-talet. Den metallglänsande lekstugan smälter nästan helt in i omgivningen – och förändrar ändå hela platsen. Likt en distinkt teckning, en kontur som tar in hela världen.

Fridfinnssons hus är gåtfullt på ett sätt som är besläktat med Ei Arakawas ljuslådor, och typiskt för hur konstverken kommer till en på Skulptur Projekte. Plötsligt står jag framför ett verk som jag inte visste fanns eller kunde föreställa mig. Ändå står det där, ivrigt att visa sig, och som om det väntat på att någon skulle komma.

Magnus Bons

Foto: Henning Rogge, © Skulptur Projekte 2017. Utställningen pågår 10 juni – 1 oktober 2017

Jag är Konstens redaktör från augusti 2015. Förutom på Konsten skriver jag i Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge) och Arterritory (Lettland).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *