<

Publicerad 09 februari 2015 Av I Recensioner Med 3237 Visningar

“Skräck-romantikens landskap” på Sven-Harrys Konstmuseum

Det är något med romantiken och genrebegreppet. Det vill sig inte riktigt. Definitionerna sliter sig ur händerna på oss och blir allt för svepande, eller så är det som om etiketterna har en förmåga att byta plats med varandra. Göteborgs konstmuseum har producerat en utställning om ”skräckromantikens landskap” som nu befinner sig på Sven-Harrys konstmuseum och ska vidare till Dunkers kulturhus till hösten. Lustigt nog så går det också att genremässigt förstå utställningsformatet som utgörs av äldre romantiskt landskapsmåleri, främst Marcus Larson (1825-1864), sida vid sida med samtida konst som arbetar i en liknande bildtradition. Nationalmuseum gjorde det samma i sin stora Caspar David Friedrich-utställning från 2009. Romantiken vill oss ständigt något; vill vara relevant till skillnad från så många andra strömningar. Varför är lite mindre uppenbart.

Marcus_Larson_Skeppsbrott

Marcus Larson “Skeppsbrott”

De tre rummen på Sven-Harrys är mörka, stämningsfulla och med syfte att överväldiga. Vad var det som den brittiske romantikern William Wordsworth sa om sina tyska kollegor? ”En syndaflod av extravaganta historier” och ”en förnedrande törst efter överdriven stimulering”. De hårda orden gällde en annan genre, den tyska litteraturen, men är även uppfriskande fördomsfulla i denna kontext. Det är svulstigt, pampigt och mäktigt i rummen, men med en air av gravkammarens unkenhet. Marcus Larson får dela rum med hårdrocksomslag som för att visa vår fascination för det skräckfyllda och sublima. Joseph Addison kallade det 1712 för den ”angenäma ohyggligheten”. I detta fall ohyggligt kitschigt. Och trots att man tycker att postmodernismen skulle ha vant oss vid detta upphöjda populära uttryck riskerar det ändå att ta andan ur åskådaren.

Utställnings undertitel, ”Från Marcus Larson till Goth”, vittnar om ett försök till att beskriva en kronologisk utveckling av ”skräckromantiken”. Genremässigt, igen, väcks en rad frågor. Är Marcus Larsons verk ”skräckromantik”, eller ”svart romantik”, i första hand? Det saknas i stort figurer i landskapen. De är pompösa och storslagna, men utan att, till synes, rota allt för mycket i det omedvetnas ostädade garderober. Hårdrocksomslagen och de samtida målningarna (förlagor till skivomslag) av Kristian Wåhlin verkar ha mycket mer gemensamt med Johann Heinrich Füssli och Caspar David Friedrich motivmässigt. Skivomslagen är också fulla av en fantasifylld idé om det nordiska som följde med romantikens svängning från de klassiska till de ”ursprungliga” landskapen. Larson målade i och för sig det nordiska landskapet, men han befolkade det inte med fantasifoster sprungna om ett teutoniskt, götiskt eller vikingaideal. Det är där emot en bildtradition som hårdrocken, samt dataspelsvärlden och fantasyvågen på tv- och bio, flirtar medvetet med, trots en grumlig politisk klangbotten.

I genretermer har gotiken sedan 1700-talet utmärkt sig som en fattigare, skitigare och skrikigare kusin till den mer högkulturella romantiken. Det är med denna bakgrund intressant att jämföra ”Skräckromantikens landskap” med ”Caspar David Friedrich – den besjälade naturen” på Nationalmuseum 2009. I det senare fallet hade åtta samtidskonstnärer bjudits in för att ”kommentera”. ”Skräckromantikens landskap” rör sig istället i populärkulturens reproducerbarhet och ställer ut skivomslag monterade på sarkofagliknande konstruktioner. Kristian Wåhlins målningar antas även de tala till Marcus Larson. I själva verket står de och skivomslagen som sagt redan i en konversation med Friedrich, men från en populärkulturell vinkel snarare än den finkulturella samtidskonsten.

Marcus_Keef_black_sabbath_foldout

Marcus Keef “Black Sabbath”

Utställning på Sven-Harrys innehåller även ett par verk av norrmannen Knud Baade (1808 – 1879). Dessa ligger närmare Kristian Wåhlin och andra konstnärer som skapat omslag till band som Black Sabbath (Marcus Keef) och Entombed (Dan Seagrave). Anledningen till att så är fallet är kanske inte så konstigt. Baade tillhörde likt Friedrich Dresdenskolan inom landskapsmåleriet. Verken är lugna, kontemplativa och verkar hålla upp en spegel mot det omedvetna och mot en mytisk historia. Marcus Larson, å andra sidan, studerade vid Düsseldorf. Liksom i läromästaren Andreas Achenbachs verk händer det hela tiden något. Det finns en rörelse och dramat ligger i animeringen snarare än införstådd symbolik. Larson verkar ointresserad av historisk suggestion. I detta verkar han ligga närmare den första generationen av romantiker som lyckades uppbåda ett förundrat möte med elementen.

Om mötet med hårdrockens gotik inte tillför Marcus Larson speciellt mycket finns det ändå all anledning att begrunda och låta sig hänföras av sadelmakarens naturorgier. Det finns vanligtvis två huvudkomponenter: vind och vatten. Dessa är krafterna. Vad som ankrar verken och ger dem tyngd är bergen. Men Larsons förmåga ligger i att balansera de två. Vinden piskar molnen som kastar ett springande fläckmönster över stenlandskapet. Det nästan alltid upprörda havet försöker dränka klipporna; ett evighetsnötande. Bergen måste vara dramatiskt höga, och det är de, för att kunna utstå en sådan behandling och ge lite stadga åt bilder där det dånar och naturen är i sådan rörelse den fradgas och skriker ut sin kraft. De ångbåtar som Larson med hantverksmässig repetition lät gå i kvav är inte mer än vad som med en militär eufemism kallas sidoskada, det som är i vägen.

Larson är en Achenbach med extra allt. Och visst är det för mycket. Det skulle nog Wordsworth också ha tyckt. Samtidigt är det som om Larson går igenom den kitschiga maffigheten och dåliga smakens största portar med en sådan självklarhet att Caspar David Friedrich känns småborgligt förljugen i jämförelse, för att inte tala om hårdrockens gotik. Men detta, anklaga Larson för dåliga smak, är också till en viss grad orättvist. Larson lyckas med något när han inte behöver människor för att driva en tes om hur landskapet formar (och förgör) oss. Hans konst är inte heller teatral, utan i det närmaste för-filmisk med sina förslag på hur sekvens kommer att ersätta sekvens i verkets rörelse. Naturen lever. Den är inte inlagd, marinerad i vår fantasi, utan undflyr vårt grepp precis som genrerna inom romantiken. Vad detta kan säga om samtiden är mindre tydligt. För att något sådant samtal skulle ha uppstått hade Larson behövt andra samtalspartners. Människan är inte längre obetydlig i förhållande till naturen; tyvärr är vi alltför betydliga. Det är endast i gotiska fantasivärldar som vi fortfarande dikteras av natur snarare än teknik.

Adress: Eastmanvägen 10, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 17/2 – 19/4

Axel Andersson (text), Sven-Harrys Konstmuseum (foto)

(Visited 1 times, 2 visits today)

Axel Andersson. Historiker, konstkritiker och skribent med särskilt intresse för förhållandet mellan samtida filosofi och konstnärlig praktik. Hemsida: www.axelandersson.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *