Publicerad 28 augusti 2014 Av I Recensioner Med 3762 Visningar

Sirous Namazi på Galerie Nordenhake

namazi2I en kaotisk konstvärld finns det vissa saker man kan lita på. Galerie Nordenhake är en av dem. Jag vet inte om galleriet har en detaljerad utställningspolicy, men det är slående hur nära de olika utställningarna utställningarna ligger varandra, på gott och ont. Konstpubliken respekterar galleriets konsekventa hållning, men klagar mellan skål och vägg på en begynnande småtråkighet och förutsägbarhet. Det behöver man inte göra. Få gallerier med samma tyngd på marknaden har genom åren upplåtit utställningsrummet för konstnärer som verkligen inte stryker publiken medhårs, men som har något väsentligt att säga oss. Tänk Sofia Hultén, Johan Thurfjell, Eva Löfdahl och Meriç Algün Ringborg, så blir kanske resonemanget begripligt.

Sirous Namazi är ännu en sådan konstnär. Hans konstnärskap rör sig någonstans i gränslandet mellan konceptualismen och minimalismen, men med en stark narrativ linje. Namazis verk kan till det yttre förefalla vara slutna inom sig själva, men det finns alltid en berättelse invävd i deras materia som är nödvändig för att man ska få en helhetsupplevelse av dem. Flera av Namazis tidigare verk har alluderat på främlingskap eller förnimmelsen av dubbel tillhörighet, vilket har korrespondenser i konstnärens egen livshistoria. Som 12-åring kom Namazi till Sverige som flykting från Iran. Familjen hade 4 år tidigare fått hela sitt hem plundrat och förstört i samband med upplopp riktade mot medlemmar av medlemmar av Bahai-tron. Gruppen hade det sällsamma “privilegiet” att både förföljas av Shahens regim och av Khomeini-regimen. Landsflykt blev närmast en nödvändighet.

namazi3I sin nya utställning söker Sirouz Namazi återskapa minnet av familjens förstörda hus i Shiraz, Bahai-trons stamort och en av den persiska kulturens viktigaste städer. Shiraz är berömt som poesins hemstad, och bland dess prominenta söner märks exempelvis 1300-talspoeterna Sadi och Hafez. Just denna kombination av högkultur och destruktion lägger ytterligare en dimension till Namazis verk. Inga föremål från hemmet kunde tas med i landsflykt, och av huset återstod bara ett antal suddiga fotografier. Med dessa som utgångspunkt, kompletterade av släktingars berättelser, har Sirous Namazi återskapat ett antal föremål som fanns i barndomshemmet. Ett handfat, en dörr, en bit av entrétrappan, persienner – alltsammans objekt som är välbekanta för de flesta, oberoende av i vilket slags hem man vistats.

Men det är ingen materiell autenticitet som Namazi eftersträvat. Handfatet är framställt med hjälp av en 3D-printer, persiennen är en skulptur gjord av metall, mattan är en svartvit utskrift av en traditionell persisk matta osv. Minnet har fått styra framställningsprocessen snarare än viljan att återskapa en fysisk verklighet. Trots sin solida karaktär har därför vart och ett av objekten fått karaktären av gränstillstånd, de ger intryck av att när som helst åter kunna försvinna in i förgängelsen. Men framför allt är utställningen en berättelse om tomrum, det tomrum som uppstår när man förlorat allt och heller inte längre kommer ihåg hur det en gång var. Mellan de utställda objekten i gallerirummet öppnar sig ett vakuum där alla tankar och känslor sugs in. Det är ett materialiserat vemod vi bevittnar och blir delar av. En visshet om att leva också obönhörligen är att förlora.

Adress: Hudiksvallsgatan  8, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 21/8 – 27/9

Anders Olofsson (text och foto)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.