Publicerad 20 mars 2020 Av I Recensioner Med 939 Visningar

Signature Women på Artipelag

Mamma Andersson, About a girl, 2005

Kvinnliga konstnärer som satt avtryck och speglat sin tid är utgångspunkten för Artipelags senaste utställning som pågår ända till slutet av september. Från Sigrid Hjertén, Agnes Cleve och Hilma af Klint till Idun Baltzersen, Carolina Falkholt och Åsa Jungnelius ritar Artipelags Bo Nilsson tillsammans med Frida Andersson, Jessica Höglund och Iselin Page i curatorteamet upp sin version av de senaste hundra årens konstvärld. Och som sagt ligger fokus helt på de kvinnliga utövarna och konstnärer som varit eller är verksamma i Sverige.

Tuija Lindström, Maria med en stock, 1991

Totalt är det ett femtiotal konstnärer i ”Signature Women” och som huvudsakligen presenterade decennievis från 1910-talet fram till idag. Inte alltid med deras mest typiska eller kända verk utan med mer udda val som Nell Waldens målningar på glas utförda mellan 1916–21 eller Hertha Hillfons abstrakta skulpturer från 60-talet. Till de mer udda valen hör även Inger Ekdahls vilda och färgstarka spontanistiska målningar. Nu hänger de som ett visuellt utropstecken bredvid fyra kraftfulla och jordfärgade målningar av Eddie Figge.

Andra som Karin Mamma Andersson, Helene Billgren, Maria Miesenberger och Tuija Lindström deltar med verk som de verkligen kommit att förknippas med som Miesenbergers ”Sverige/Schweden” och Lindströms ”Kvinnorna vid Tjursjön”.

Annars är det en ganska sval och kontrollerad utställning, även om Åsa Jungnelius vildvuxna installation hör till något av det första som en besökare möter när hen går in i själva utställningen. Dessförinnan har hen även passerat Carolina Falkholts fyndigt pastellfärgade väggmålning strax under taket i Artipelags entréhall med utställningens titel ”Signature Women” på teckenspråk (översta bilden).

Herta Hillfon, Vindbröte, 1963. foto: Magnus Bons

Men inne i själva utställningen är det som sagt ganska återhållet, speciellt i det stora 1960- och 70-tals rummet med Barbro Bäckströms nätskulpturer och Marie-Louise Ekman och Barbro Östlihns målningar.

De mer stökiga delarna av den tidsperioden lyser med sin frånvaro även om några av Lena Svedbergs verk presenteras i ett eget litet rum. Även Gunvor Nelsons film ”My name is Ona” från 1969 och Eva Klassons franska fotografier från mitten av 1970-talet visas i egna mindre rum.

Valet att presentera verken kronologiskt bidrar också till att många konstnärskap som skulle kunna vinna på att tala med varandra inte gör det i samma utsträckning som en mer tematisk hängning hade inneburit. Nu får man själv göra de eventuella kopplingarna som finns mellan Herta Hillfons oformliga keramikskulpturer och Åsa Jungnelius köttiga glasskulpturer eller mellan Randi Fisher och Karin Mamma Andersson.

Ett annat problem med att förknippa varje konstnär med ett specifikt decennium gör att livslånga konstnärskap som till exempel Siri Derkert (1910–20-tal) och Eddie Figges (1950-tal) trängs in i ett för litet sammanhang.

Installationsbild från Signature Women. Eddie Figges verk tv, Inger Ekdahals i fonden, Astrid Sampes th.

Det rum som jag själv tycker är det mest lyckade är 1980-tals rummet med Helene Billgren, Cecilia Edefalk, Maria Lindberg, Rita Lundqvist och Eva Löfdahl. Framförallt är det en ynnest att man valt Rita Lundqvist tidiga och lite mindre målningar med en eller kanske två flickor nära vatten i ett landskap.
Här bryter också Eva Löfdahls bemålade skulpturer mot såväl Cecilia Edefalks som Maria Lindbergs smart konceptuella måleri.

Hur ska man egentligen se på Artipelags mönstring av en lång rad kvinnliga konstnärskap? Som ett tillfälligt men välkommet avbrott i den än så länge manligt dominerade historieskrivningen innan utställningarna på Artipelag och på andra konstinstitutioner fortsätter som vanligt? Eller som ett allvarligt försök att förändra bilden av den svenska konsthistorien?

Installationsbild från Signature Women. Cecilia Edefalks verk tv, Eva Lödahls th.

Viljan att lyfta fram en rad kvinnliga konstnärer är förstås lovvärd precis som greppet att även inkludera formgivare som Monica Bratt, Astrid Sampe och Ingegerd Råman bland konstnärerna i utställningen. Att sedan kritisera utställningen för de namn som jag och andra kanske saknar känns därför inte heller speciellt konstruktivt eftersom det är en sorts kritik som man alltid kan rikta mot samlingsutställningar.

Samtidigt är jag förstås nyfiken på vilka kataloger och konstnärsmonografier av konstnärer som inte är med i ”Signature Women” som kommer att lämnas in till det öppna bibliotek som Artipelag vill skapa under utställningsperioden. Att de böckerna sedan kommer att skänkas till Stockholms Kvinnohistoriskas bibliotek är lika lovvärt det.

Thomas Olsson

Foto: Jean-Baptiste Béranger/Artipelag, Artipelagstigen 1. Utställningen pågår 8 mars – 27 september 2020

Thomas Olsson är sedan mitten av 1990-talet verksam som journalist och som konst- och danskritiker i såväl dags- som månadstidningar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.