<

Publicerad 09 oktober 2017 Av I Recensioner Med 2099 Visningar

Sara Wallgren och Fredrik Hofwander

Det handlar om brus. En visuell eller ljudmässig störning som påverkar ögats eller örats upplevelse. En fågel hörs knappt när den sitter vid ett dånande vattenfall, vars kaskader skapar en ljudmatta. Radiosignalen försvinner i det elektriska bruset i överföringen. Ljuset från en svag stjärna blir knappt förnimbart på grund av bruset av ett annat, klarare ljus från stjärnhimlen. 

Sara Wallgren återkommer ständigt till den sortens fenomen. Hon flyttar därmed det perifera, det störande, det som finns i marginalen, till centrum i sin konst. Kontinuerliga och brutna kommunikationskoder, deras spår i rum och tid, tar plats i hennes komplexa verk som utmanar materialens fysiska förutsättningar. Ljud och bild är lika relevanta i Wallgrens skapande. Vikten av att överskrida genregränserna är också avgörande här. På något kanske inte alltför avlägset sätt är Wallgren arvtagare till den antitradtion som både Viking Eggeling och Öyvind Fahlström verkade i. I vår samtid tycks Wallgren befinna sig inom samma kreativa sfär som exempelvis Christine Ödlund, som framgångsrikt jobbar med ljud och bild som parallella krafter. I det enträgna upprepandet av motivet i teckningarna påminner dock Wallgrens formspråk snarare om Sophie Totties minutiösa verk.

Utställningen Anchor and Relay består av blyertsteckningar i stora format och en installation med en egensinnigt konstruerad orgel, som översätter ljud till bild. Varje tangenttryck orsakar luftstötar som förflyttar små kolbitar. Ljudet förvandlas till ett visuellt mönster som synliggörs på en dataskärm. Denna kombination av tekniska förutsättningar, fysiska lagar och slumpens oförutsägbara logik resulterar i en poetisk allians.

De nya blyertsteckningarna är en konsekvent fortsättning på Wallgrens utstakade spår. Linjen är här huvudaktören som briljerar med oöverskådliga kombinationer och gåtfulla, ibland täta, ibland lösare mönster. Att skapa dessa vibrerande ytor, där svart och vitt rinner ut som grå, svindlande vackra ornament, måste vara som en lång meditation. Vem kunde ana att störningar i TV-apparatens bild eller stillbilder när en sändning fryser och hackar skulle kunna upplevas så? Sara Wallgren har uppenbarligen förmågan att förvandla bruset till konst.

Nya teckningar och collage på papper visar även Fredrik Hofwander, på Stene Projects. I sina tidigare utställningar har han bland annat blickat mot det som återstår när naturen och kulturen går i klinch med varandra. Serien Planeten Sit-in var inspirerad av såväl skivomslag som den direkta upplevelsen av Mike Oldfields musik på debutalbumet ”Tubular Bells” från 1973. Bilderna var ljusgråa som om varje motiv redan var insvept i aska. Det var en skickligt tecknad men ändå nattsvart bild av livet på det här klotet.

Den pågående utställningen lockar med en kryptisk titel. Inre och yttre påverkan i öppna och slutna system heter även en av de få storskaliga teckningarna i suverän blyertsteknik. Merparten av presentationen utgörs dock av de så kallade Faktacollagen. Huruvida de är omsorgsfullt komponerade eller ett resultat av fria associationer och improvisationer kan man bara gissa. Gamla och nya tekniker förs samman. Tillsammans skapar de ett nätverk av referenser till historiska händelser, film och musik.

Utställningstexten bekräftar att om vi letar efter kodade meddelanden så hittar vi dem troligtvis i Hofwanders verk. Att konsten inte ger några definitiva svar är självfallet dess adelsmärke. Det finns dock något i Fredrik Hofwanders konst som kan få betraktaren att stundom känna sig dragen vid näsan. Han är en virtuos tecknare och en skicklig bildkompositör när han pusslar ihop färger och former i sina collage. Hans verk är dock aldrig helt abstrakta utan har en uttalat dold agenda. En berättelse – konstnärens berättelse – ruvar där någonstans mellan raderna och provocerar med sin gåtfullhet. Och visst är vi fria att utifrån egna intryck och erfarenheter fabulera vad vi tror att det handlar om. Vad jag har kommit fram till tänker jag dock i likhet med konstnären inte tala om.  

Joanna Persman

Sara Wallgren, Belenius, Ulrikagatan 13, 21 september – 15 oktober 2017. Fredrik Hofwander, Stene Projects, Brunnsgatan 21 B, 28 september – 28 oktober 2017

Joanna Persman är konsthistoriker och frilansskribent, verksam bland annat som konstkritiker på Svenska Dagbladet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *