Med utställningen Red Barn Farm inträder den Malawifödde och Londonbaserade konstnären Samson Kambalu på den svenska konstscenen. Det känns som ett uppiggande, varmt tillskott i dessa gråa och kalla månader, och det på fler än ett plan. Red Barn Farm tar avstamp i Kambalus besök på Red Barn-stallen vid Stanford University i delstaten Kalifornien, där Eadweard Muybridge etablerade sig som banbrytande fotograf genom sina numera ikoniska fotostudier av hästar i rörelse och Yosemitedalen. Kambalu utforskar i sitt konstnärskap diskursiva idéer om bland annat historia, konsthistoria och religion, och följer pionjärfotografens spår genom det kaliforniska landskapet. I utställningen producerar han en egen tolkning av våra nedärvda föreställningar om ”den amerikanska västern”.
Således är Red Barn Farm utrustad med en västerninspirerad scenografisk inramning som ska bygga upp utställningens psykogeografiska stämning. Det handlar egentligen om några få element men effekten blir märkbart påtaglig redan vid entrén till galleriet. Som besökare blir man nästan bländad av den kanariegula färgen som täcker väggarna i det första rummet; det är som att stå kisande under en het sol i ett kargt torrt landskap i någon gammal västernfilm, föreställer jag mig. Känslan förstärks av de sepiapigmenterade fototrycken av Red Barn-stallen och det kringliggande kaliforniska landskapet som hänger på väggarna. De tycks ha fått en kort exponeringstid så att bildmotiven framställs blekare. Som om bilderna badade i ljus. Eller som om tidens tand började sudda ut dem. Make Hay, en svit om 90 svartvita fotografier med liknande bildmotiv är i stället utspridda på golvet likt hö i en hästhage. Illusionen kompletteras av två svängdörrar i trä som förvandlar gallerirummet till en hybrid mellan biograffoajé och saloonentré.
Det hela kan tyckas klyschigt och överflödigt vid första anblicken, men bedömt utifrån de traditioner som influerar Kambalus konstnärskap, känns tilltaget alldeles nödvändigt. För även om Kambalu är starkt förankrad i västerländsk konsthistoria, hämtar han lika mycket från den egna bakgrunden i Chichewafolkets Nyau-kultur – en månghundraårig performativ tradition som sammanför ett trossystem med dans, sång och skådespeleri. I Nyau-kulturen tycks konceptet om lek och skådespel höra samman och ingå i samhällets livsåskådning. Följaktligen är det också en central utgångspunkt i Kambalus konst. Tydligast framträder detta i hans Nyau-stumfilmer och de av konstnären själv uppdiktade tio regler som definierar produktionen och slutresultatet. Korta, knappt en-minut långa videoklipp i svartvit eller sepia, där redigeringen följer stumfilmens estetik och skådespeleriet är platsspecifikt, spontant och lekfullt.
På Nordenhake visas filmerna i galleriets rum bakom svängdörrarna. De projiceras samtidigt på alla väggar, i större och mindre format och vid olika höjder, vilket tvingar besökaren att aktivt söka och byta olika positioner i rummen för att få uppleva dem. Och där, i filmerna, framträder Kambalu tydligt urskiljbar men iklädd olika karaktärer som i Nyau-kulturens maskdanser. Än med plommonhatt och kostym, än med cowboyhatt och rock, samspelar Kambalu med landskapet och gör ingrepp i det genom absurda och dadaistiska performancer, som abrupt eller subtilt bryter mot de vykortsliknande omgivningarna.
Inte minst klippningen, som Kambalu tillämpar helt efter sina regler för Nyau Cinema, bidrar till att höja videoverkens komiska och särpräglade inslag. I The Prospector (2016), Calvary (2016) och The Lizard (2015) har en och samma handling eller två olika rörelser redigerats ihop så de upprepas gång på gång under videoverkens hela längd. Det är som att se Muybridges senare rörelsefotografier i ultrarapid. Min favorit är ändå I cross a photograph (2016), som till en början visar en till synes stillbild av det kaliforniska landskapet, men vid mitten av filmen ser man skuggan av konstnären uppenbara sig vid bildens ena hörn och sedan hela hans gestalt bokstavligen genomkorsa bildens hela bredd. Ordleken vis à vis bilderna saknas inte i Kambalus filmer och konst.
Det finns många bottnar i Kambalus konstnärliga arbete, både personliga och rent konsthistoriska, vilket öppnar för lika många läsningar. I Nyau-filmerna förenas exempelvis konstnärens fascination för filmmediet sedan barndomen i Malawi med Situationisternas idéer om psykogeografi och ”dérive”, om hur olika (stads)miljöer påverkar individernas sinnesstämningar och känslor. Situationisternas tidiga verksamhet som också anammade lekfullhet och skådespel har gemensamma nämnare med Kambalus Nyau-kultur. Om det finns en postkolonialistisk synvinkel i Red Barn Farm, och i filmerna i synnerhet, är det nog detta perspektiv som konstnären adderar till konsthistorien. Helt utan pekpinnar. En sak är uppenbar – Kambalu verkar ha roligt med sitt konstskapande och det smittar av sig. Jag ser fram emot nästa utställning.
Gabriela López
Foto: Galerie Nordenhake, Hudiksvallsgatan 8. Utställningen pågår 13 januari – 18 februari 2017
