<

Publicerad 15 april 2010 Av I Gå och se! Med 1393 Visningar

“Runaway Train” på Bonniers konsthall

canell“Runaway Train” är titeln på en låt från 1993 av den amerikanska rockgruppen Soul Asylum. När man gjorde en musikvideo till den kom fokus att sättas på försvunna barn, och efter att videon blivit en tittarsuccé på musikkanalen MTV fick den som följd att flera av de försvunna barnen faktiskt återförenades med sina familjer. När Bonniers konsthall väljer samma titel för sin utställning med unga svenska konstnärer i förskingringen är det lite annorlunda signaler man sänder. Med hjälp av Camilla Larsson och fyra europeiska gästcuratorer har man valt ut 11 konstnärer som har det gemensamma att de är svenska men valt att utbilda sig och göra karriär utanför Sveriges gränser. Detta är konsekvensen av en process som pågått ganska länge. Redan 1996 i Moderna Museets utställning “På:tiden” konstaterade man att två tredjedelar av de deltagande konstnärerna bodde och arbetade utomlands. Idag har detta förhållande accentuerats i och med att man inte ens behöver utbilda sig i Sverige – än mindre ställa ut här – för att bli en framgångsrik konstnär. 

“Runaway Train” spänner bågen högt, och tar sig an uppgiften att undersöka vad unga konstnärer arbetar med just nu. Här tycks inte skillnaden vara så stor mellan vad “utlandssvenskarna” och studenterna på de svenska konsthögskolorna sysslar med, kanske till stor del beroende på att den gemensamma inspirationskällan, kort och gott, är annan konst. Begreppet “indentitet” sägs i pressmaterialet vara centralt, men denna identitet har inte så mycket att göra med att söka botten i det egna jaget. I stället är det spelet med masker och tillfälliga identiteter – som i chatrummen på Internet – som har betydelse. Kanske är det orsaken till att få av de utställda verken riktigt griper tag i betraktaren. Det mesta är välgjort, men undanglidande. Ibland rycker det dock till i rottrådarna. Niklas Tafras fragment av ljud från Londons tunnelbana återges genom en ormbo av hörlurar som formar sig till en poetisk ljudskulptur och Nina Canells (bilden) försiktiga men precisa ingrepp i det (nästan) tomma rummet har samma kristallklara briljans som man kan finna hos exempelvis islänningen Hreinn Fridfinnsson.

Adress: Torsgatan 19, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 14/4 – 20/6

Anders Olofsson (text), Bonniers konsthall (foto)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *