Publicerad 25 maj 2017 Av I Recensioner Med 4759 Visningar

Rumsliga (skapelse)berättelser (Venedigbiennalen 3)

Oroliga tider, som vår, föder en längtan efter det ursprungliga och det uppstår ett behov av berättelser som kan förklara det nuvarande. Kanske är det därför som vi i Venedig möter tre alternativa skapelseberättelser? Om än inte med ambitionen att ge oss direkta svar, utan mer för att ställa nya frågor och belysa vår hunger efter ett oförädlat stadium.

I Christine Macels huvudutställning går vi genom Pauline Curnier Jardins grottöppning i form av en kloliknande hand, och väl där inne tar vi del av de mest skruvade sagor om skapelsen av kvinnor, män och allt däremellan (th). Mycket underhållande! Kirstine Roepstorff i den danska paviljongen har däremot lite otur, för om inte hon råkat visa sin skapelseberättelse samma år som Nathaniel Mellors och Erkka Nissinen i den finska, så hade nog Roepstorffs installation, som äger rum i totalt mörker med endast korta laserblixtar på spegelskivor, framstått som betydligt mer intressant.

Men i jämförelse med Mellors & Nissinens hysteriska drift med nationella, sexistiska och religiösa stereotyper blir Roepstorffs mindfullnessaktiga föreställning alltför pretentiös – trots att den också har sina humoristiska inslag. M&N:s DIY-bygge blandar film, teckning och objekt och har en betydligt mer träffande absurd snärt.

Annars är rumsförvandlingar ett tydligt tema – i år som alla andra år. Att konstruera en dominerande rumslig form är ett ganska tacksamt grepp. Sedan handlar det (bara) om att hitta ett tillräckligt intressant innehåll, och så är man iland. I både Turkiet, Uruguay, Holland och Spaniens paviljong har man uppfört mer eller mindre tomma läktare, ibland kompletterat med någon video, men till ett ganska konventionellt resultat.

Då lyckas Cinthia Marcelle bättre bara genom att höja och luta golvet en aning i Brasiliens paviljong (ovan). På ett stålgaller finns skulpturala objekt, stenar och textil, samt en video av byggnadsarbetare. En både gripbar och komplex rumslig bild, som gav Marcelle ett särskilt omnämnande av biennalens prisjury. Xavier Veilhan har byggt om den franska paviljongen till en inspelningsstudio, där det i alla fall under pressdagarna spelades live på de hemmabyggda instrumenten. Samtidigt laddat och avslappnat – och stiligt – hos bägge.

Något av samma känsla ger den nordiska paviljongen som rör sig mellan Siri Aurdals väldiga vågformade skulptur och Mika Taanilas sönderskjutna pocketböcker i montrar (th). Noggrant utvalda verk av ytterligare fyra konstnärer – bl.a. Nina Canells urtida kablar – sammanfogas till en längtansfull spegling av gårdagens teknik, men effekten hade nog förstärkts om urvalet stannat vid endast två konstnärer.

Ett grafiskt intryck ger också mini-retrospektiven över Geta Brătescus konstnärskap i Rumäniens paviljong (th). Hennes verk sträcker sig över teckning, måleri, skulptur och fotografi, och är på samma gång modernistiskt och konceptuellt – och i en klass för sig! Centralt placerat finns Brătescus ”Faust” (1981-82), en svit tecknade collage med över trettio delar. (Brătescu är även aktuell på documenta 14.)

I Israels paviljong sprider sig mögelsporerna. Gai Weinstein har där applicerat en krackelerande yta av ruttnande kaffe och på väggarna stora bilder av metall som rostat (nedan). Installationen utsänder en kuslig känsla av frånvaro trots materialet som täcker rummets ytor. Något liknande inträffar i den tyska där stjärnskottet Anne Imhof – som vann priset för bästa paviljong – delar in rummet med ett glasgolv. Glest utspridda prylar finns därunder och ett par dobbermannhundar skäller hotfullt utanför. Hela paviljongen känns som en bur och är egentligen en väldig scenografi till Imhofs lågintensiva performance med koreograferade kroppar, fast den lyckades jag aldrig pricka in.

Schweiz har fått till en av de bästa paviljongerna i år, där både Carol Boves abstrakta skulpturer och Teresa Hubbard/Alexander Birchlers suggestiva filmverk kretsar kring det faktum att Alberto Giacometti aldrig representerade sitt hemland på biennalen. Filmen är en fiktiv dokumentär som tycks presentera möjligheten att Giacometti skulle kunna ha en okänd son i USA, resultatet av en kärleksaffär med konstnären Flora Mayo. Sonen, David Mayo, är visserligen inte Giacomettis, men Hubbard & Birchlers film ger ett värdigt porträtt av den nu åldrande mannen, som tillsammans med Boves skulpturala utropstecken överglänser temat om konstnären från Macels huvudutställning.

Mycket sevärd är också den grupp målningar av Philip Guston som visas på Gallerie dell´Accademia, i dialog med poeter som varit betydelsefulla för konstnären. Det koncentrerade urvalet ger ett elegant snitt genom Gustons olika teman och perioder. Hans pekande händer och brötiga skosulor framstår som ovärderliga för vår tid!

Både Mark Bradfords slitna och svällande collagemålningar i den amerikanska (tv) och Phyllida Barlows råa betongklumpar på träpålar i Storbritanniens paviljong bär på ett uttryck som oroar och skaver, men samtidigt levererar en brutal skönhet. Möjligen ett arv från Guston. Deras respektive rumsliga omvandlingar ställer sig i vägen för betraktarens kropp och medvetande på ett sätt som inte mycket annan konst gör.

Likaså märkvärdigt intressant är utställningen ”The Boat is Leaking” på Fondazione Prada, där man i en totalinstallation satt samman Thomas Demands fotografier, Alexander Kluges filmer och Anna Viebrocks scenografiska tablåer (översta bilden). I en rad rumsliga kulisser möter vi bl.a. resterna av en domstol och en teaterscen; platser där vår civilisations riter utspelar sig. Snart infinner sig en känsla av hotande katastrof, men de som tidigare befann sig på platsen har redan insett detta och rusat härifrån.

Flyktingens situation är märkligt nog så gott som frånvarande i Venedig, men kommenteras på ett intelligent sätt i Sydafrikas paviljong. Candice Breitz låter de kända skådespelarna Julianne Moore och Alec Baldwin iscensätta sex olika flyktingars berättelser (th). I rummet innanför visas intervjuer med personerna själva. Verket handlar om vilka historier vi väljer att lyssna på och hur media presenterar dem för oss. Identifieringens mekanismer är ett tema hos Breitz sedan länge, och i det aktuella verket ”Love Story” framträder personerna mot en green screen utan något mer än sin röst och sitt kroppsspråk. Ibland räcker det hela vägen.

Magnus Bons

Foto: Courtesy Fondazione Prada, Andrea Avezzù (Pauline Curnier Jardin), Francesco Galli (Cinthia Marcelle), Ștefan Sava (Geta Brătescu), Claudio Franzini (Gai Weinstein), © The Estate of Philip Guston, Joshua White (Mark Bradford), Magnus Bons (Nordiska och Sydafrikas paviljong)

Jag är Konstens redaktör från augusti 2015. Förutom på Konsten skriver jag i Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge) och Arterritory (Lettland).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *