Publicerad 23 mars 2021 Av I Recensioner Med 688 Visningar

Robin Seir och Vika Prokopaviciute i Göteborg

Verk av Robin Seir

Att blåsa liv i den abstrakta måleritraditionen är lättare sagt än gjort. Sedan Malevitjs ödesdigra verk ”Black Square” (1915), måleriets nollpunkt, har efterföljande verk i samma anda ofta styrkt uppfattningen att det självrefererande måleriet är lönlöst.

På två Göteborgsgallerier – Galleri Cora Hillebrand i Gårda och Nevven i Vasastan – visas nu två måleribaserade utställningar som båda tangerar det abstrakta. Detta att de ”tangerar” är betydelsefullt i sammanhanget; konstnärerna har anammat skilda sätt att levandegöra det abstrakta och deras arbeten uppehåller sig någonstans i springan mellan det igenkännliga och det dunkla.

I utställningstexten om den Göteborgsbaserade konstnären Robin Seir, vars verk kan ses på Galleri Cora Hillebrand (översta bilden), skriver Nils Olsson bland annat om hur motiven i hans konst nästan går att identifiera. Seirs utställning heter ”8”, en titel som å ena sidan kan tolkas som hänvisning till antalet verk som visas på galleriet, å andra sidan kan den uppfattas som en vink till en evighetssymbol. Hans akrylmålningar är genomgående små och tindrar på väggarna likt smycken. Seirs skatlika dragning till silver och koppar bidrar till denna association liksom de emblemliknande tecknen som han målar. De färglagda ramarna har därtill blivit en dekorativ förlängning av verken.

Verk av Robin Seir

I mötet med Seirs konst svischar flera referenser förbi. Jag ser strömningar som Arts and Crafts och Art Nouveau beblanda sig med arbeten av Paul Klee. Men Seirs verk erinrar inte bara om klassikerna vi är vana att finna i konsthistorieböcker, utan även om hällristningar, tribal-tatueringar, nyandlighet, sci-fi och backdrop-målningar på rejv-partyn. Det är just denna sammanblandning av olika uttryck som gör hans produktion vital och hindrar den från att bli förutsägbar.

I hans kolsvarta verk höjer sig motiven likt glödande reliefer och ser ut att anspela på något viktigt. Vad detta är blir dock svårt att dechiffrera och figurerna kan således inte avläsas likt inövade bokstäver eller vedertagna ikoner. De små knivskarpa risporna i flera av verken förtydligar att de ännu inte har funnit sin helgjutna struktur eller att de bär på en trasig kod från det förflutna. Det vilar således något både arkaistiskt och populärkulturellt över hans utställning och den ter som sig en fusion av det oändliga och tillfälliga.

Den litauiska och numera Wien-baserade konstnären Vika Prokopaviciutes utställning ”Pale Echo” på Nevven är ljus och eterisk, fast även här rör det sig om ett dynamiskt teckenskapande som inte fastnar i en fryst gestalt. Hon har använt sig av två färger: citrongult och lavendellila. Komplementfärgerna agerar som om de vore inbegripna i en sensuell dialog.

Vika Prokopaviciute, installationsbild Nevven, 2021

De tre stora målningarna som jag ser direkt när jag äntrar galleriet är ett tilldragande blickfång och bygger på en kronologi. Det inledande verket ”Pale Yellow” är både en vidareutveckling av ett tidigare arbete som inte är närvarande i fysisk form och en abstraherad återspegling av det aktuella utställningsrummets arkitektur. De spröjsade fönstren och det klumpiga värmeelementet på galleriväggen uppmärksammas i målningen och de karaktäristiska ränderna sträcker sig upp likt orgelpipor.

Denna på en gång intuitiva och slumpmässiga process fortsätter i nästa målning – ”Purple Pale Pale” – vars lila motiv är snarlikt den första målningen men här har det gradvis förflyttats och mer fått uttryck av en gengångare. I målningen som följer därefter har den gula och lila färgen slutligen gift sig och kombinationen är smått förbluffande. Den gula kulören höjer sig över den dova lila i flimrande eldsflammor och resulterar i en sorts trompe l’œil-effekt.

De mindre verken, vilka har placerats på den motsatta väggen och samtliga bär titlar som inleds med förkortningen ”PS” är likaså vidareutvecklingar, i detta fall koncentrerade abstraktioner av scenerna som utspelar sig på de större dukarna.

Vika Prokopaviciute, installationsbild Nevven, 2021

Jag vet inte när jag senast såg en utställning som så absolut förlitar sig på perceptionens begränsningar och möjligheter – och dessutom lyckas. Under min visit började skuggorna och ljuset i rummet skifta. Denna fullständigt alldagliga händelse föreföll mig plötsligt som en del av Prokopaviciutes konst.

Liksom Seirs målningar placerar sig Prokopaviciutes på randen mellan det redan kartlagda och det omedvetna. Musik, språk, internet-ålderns elastiska brus, esoteriska företeelser och självfallet även den antika myten om nymfen Echo – allt kan spåras i hennes produktion.

Precis som nymfens ekande rop befinner sig Prokopaviciutes arbeten i en såväl närvarande som frånvarande sfär. De anknyter till spegelbilden eller solljuset, reella fenomen som samtidigt är abstrakta och svårfångade. På så vis ser jag henne som en impressionist, en konstnär som strävar efter att fånga det stora i det lilla och alltid är på jakt efter sammanhangen i ögonblicken.

Måleribaserade verk, i synnerhet abstrakta, blir lätt andefattiga om den som håller i penseln har bestämt sig för att upprepa den modernistiska historieskrivningens konventioner. Det är framför allt den traditionens konservativa ståthållare som har fått oss att uppfatta varje utställningsrum som ett utsnitt av en enda solid kub. Eller så kan de bli som Seirs och Prokopaviciutes alster, intresseväckande och stundtals trollbindande. Med sina bemålade ramar, ofullständiga sentenser och hänvisningar till arkitekturen poängterar de att konsten alltid är beroende av ett sammanhang och av tidsmässiga parametrar.

Sara Arvidsson

Robin Seir, Galleri Cora Hillebrand, Fabriksgatan 48, Göteborg, pågår 13 mars – 4 april

Vika Prokopaviciute, Nevven, Molinsgatan 11, Göteborg, pågår 11 mars – 18 april

Konstkritiker och skribent i Göteborg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.