<

Publicerad 02 mars 2015 Av I Recensioner Med 6190 Visningar

Richard Mosse på Louisiana

Tomma blickar från svarta män med maskingevär, mystiska afrikanska krigsritualer, primitiva flyktingläger av tält och med mängder av barn, döda gerillasoldater som ligger lämnade lemlästade i grus och lera. Vi har sett det för, bilderna från mörkrets hjärta, men denna gång har de fått ett rosa skimmer över sig.

platon_1Under fyra år befann sig den irländska konstnären Richard Mosse i Kongo. Syftet med vistelsen var från början att skildra ett annat lidande, ebolaepidemin. Men väl på plats insåg han att den inte skulle ge några spännande bilder. Istället lyckades han få tillgång till de väpnade konflikterna i östra Kongo. En konflikt i den frodiga grönskan som passade perfekt för den specialfilm han hade med sig. En kamerafilm framtagen till USA:s arme, som gör att man kan upptäcka fiendes kamouflage i skogar, detta då filmen omvandlar alla klorofyllgröna nyanser till en närmast chockrosa färg, medans andra färger förblir någorlunda normala. Här av de rosa skimrande djungellandskapen och Mosses koncept att göra det osynliga synligt genom ett tekniskt övervakningsvapen, ett helhets idé som går associera med förträngda drömmar.

Utställningen The Enclave består av två delar, i första rummet möts man av extremt vakar fotografier och texter som beskriver en allt annat än skön verklighet från de platser de avbildar. I nästa rum en videoinstallation, bestående av sex projektioner utsprida i rummet. Rent formmässigt är denna uppställning verkets enda svaghet, då det är en videoinstallations modell man mött några gånger för mycket inom denna kategori av konst som spelar med det dokumentära, en installationsmodell som bygger på att var beskådade ska få sin egen variant av verket. Hantverksmässigt sitter verket som en smäck och det är omöjligt att inte slukas av dess suggestiva kraft; starka bildkompositioner, dramaturgiskt klippning, och framförallt är ljudsättningen enormt slagkraftig med en blandning av platsinspelade ljud och efterpålagda ljudeffekter. Vid ett tillfälle när alla projektorer är släckta och det närmast är becksvart i rummet braka en skottväxling ut, en skottväxling som framförs från högtalare runtom i det oorienterbara rummet.

Det förskönande rosaskimrande filtreringen framkallar en intensitet i betraktandet av denna form av bilder av mänskligt lidande som blivit vardag att titta på och deras absurditet blir förödande. Men efter några minuter upphör effekten med att de är rosa, bilderna blir de konkreta händelse som utspelar sig framför kameralinsen och Mosses skildring blir snabbt lika stereotyp som de flesta lidande dokumentationer som nöjer sig med att vara en fascinerad betraktare av det ofattbar.

hombo_walikale_press_0Även om verket främst hyllats sedan det första gången visades på Venedigbiennalen 2013, har det också kritiserats. I en artikel i Dagbladet Information 14/2 går afrikakännaren Peter Tygesen hårt åt både den bild Mosse framställer av Kongo, men framförallt textpresentationen av verket och med den sensationslystnad Louisiana marknadsför det. Även om han inte förnekar konfliktens förödande effekt för dem som drabbas av det, påvisar han hur utställningen mer missgynnar Kongos befolkning. Så som att de använt en sedan länge utdömd rapport om antalet döda i konflikten i östra Kongo, att de konstant talar om konflikterna, när det bara rör sig om en konflikt. Tygesen går också hårt åt att museet beskriver konflikten som bortglömd och visar på allt som skrivits om den. Snarare menar han att mediebilden är uppblåst, att detta grymma krig är ytterst geografiskt begränsad till ett litet område i öst av det gigantiska landet, meden det i större delen av Kongo finns en blomstrande fred och framtidstro som är långt mycket mer förträngd i västliga medier. Det tyngsta artilleriet sätter dock Tygesen in mot bilden av att striderna i Kongo skulle vara obegripliga. Att utställningen reproducera en kolonial strategi där logik orsak och verkan upphör att existera när man passerat Medelhavet och påpekar att bara för att konflikter är extremt komplexa så betyder det inte att den är obegriplig. Istället för att nyansera bilden av Afrika cementeras i utställningen i sin sensationslystnad den västliga mediebilden och så citera Tygesen Henning Mankell ”vi vet allt om hur afrikaner dör, men inget om hur de lever”.

Nu är det dock inte så enkelt att Mosse varit omedvetna över att han använder sig av en politisk okorrekt metod i verket, det är ju trots allt ett övervakningsvapen han använder. Ändå verka han inte fullt ut förstå vad verket i denna presentation kommunicera. Louisianas och Mosses godhjärtade visioner med att avslöja den västerländska dubbelmoralen slutar tack vare den oreflekterade presentationen verket fått med att de själva står där som en byxlös rosaskimrande Tintin i mörkrets mystiska hjärta med handen nerstoppad i samma syltburk som dem de skulle ertappa.

Adress: Gammel Strandvej 13, Humlebæk
Utställningen pågår under perioden 5/2 – 25/5

Per Brunskog (text), Louisiana (foto)

Frilansande konstskribent och kurator. Huvudsak väljer jag att skriva om konst som nollställer mig, få mig att skåda det yttre omfånget av mitt förnuft. Den första text jag någonsin fick publicerad var här i Konsten.net 2005, sedan dess har det blivit en lång rad texter som skildrat olika företeelse inom den internationella konstvärlden, både för Konsten.net och för andra forum. Hemsida: www.perbrunskog.info

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *