Publicerad 10 mars 2020 Av I Recensioner Med 1335 Visningar

Rehnberg på Nordenhake och Randau på Forsblom

Håkan Rehnberg, Untitled, 2019

En av målningarna i Håkan Rehnbergs utställning på Galerie Nordenhake är gul. De övriga är målade med olika toner av mörkt rödlila, olivgrönt och svart med inslag av vitt och färgblandningar mellan kulörerna.

Den gula målningen får en imponerande särställning i utställningen, genom sin unika uppenbarelse och centrala placering. Jag ser den redan ute på gatan. Hur starkt och intensivt den lyser – och hur den bär med sig en förväntan. Det är som målningen inväntar en fortsättning som ännu inte fullföljts. Ändå kan den i sig själv sägas utgöra just en sorts uppföljning, eftersom den gula färgen under en period i början av 90-talet dominerade Rehnbergs konstnärskap.

Det gula i målningen är inte heller enbart gult, om det ens var det då. Målningen innehåller en mängd skiftande kulörer, faktiskt alla som jag nämnde tidigare, samt även några som drar åt det mer orangebruna hållet. Den gula har alla toner som de andra målningarna också har, men som de uppvisar i mycket högre grad. Och gult har de andra inte.

Betyder det också att målningarnas innehåll skiljer sig åt? Att det finns en avgörande olikhet mellan dem? Det är däremot inte säkert, eftersom målningarna samtidigt påminner om varandra. Och jag tror inte det är betydelsefullt, eller ens särskilt konstruktivt att tala om Rehnbergs målningar genom termer som ”innehåll”. Det är att de visar oss något som har betydelse.

Håkan Rehnberg, Untitled, 2019

Jag uppfattar ändå den gula målningen som en kontrasterande motpol, framför allt i förhållande till stoden i aluminium som är placerad i utställningens andra ände. Metallskulpturen står där framför en mörk målning, en tjärn av färg. Spegelblank. Mellan och i verken utspelar sig Rehnbergs utställning ”Now”. Här, och nu.

Det som flera av målningarna har gemensamt med den gula, och som är ett nytt inslag i Rehnbergs intuitivt konsekventa praktik, är att bildytan täcks av små rundlar av färg. Den delas in i färgkullar lagda intill varandra, förenade av underlagets sandblästrade akrylglas. De markerade rundlarna är orsakade av en viss rörelse med handen, med palettkniven. En rörelse som med små förskjutningar, små förändringar upprepas i målning efter målning.

I andra verk samlar sig rörelsen istället till en mer sammanhållen form i bildytans mitt, den avtecknar sig nästan som en grotta. Eller om det är en smet av färg. En förtätning och en antydd pendling mellan ordning och kaos.

Håkan Rehnberg avslutar en tidigare text om regnbågen med formuleringen: ”en plötslig gest utan avsikt”. Egentligen handlar det om en regnbåge som försvunnit från landskapet. Är det också sitt eget måleri han avser?

Nicklas Randau, Under tiden, 2020

En av Niklas Randaus målningar på Galerie Forsblom är starkt röd. Även den en koncentration av färg, men olik Rehnbergs, fysisk, fast på ett annat vis. I Randaus ”Under tiden” är färgen tunnare, mer barskrapad. Ytan är jämnare och plattare, den har rader med rispor eller öppningar som jag vill läsa som en sorts skrift. Blicken far från vänster till höger och tillbaka, och jag tänker på Cy Twombly som en inspiration när jag betraktar målningen.

Nicklas Randau, Orchestra Pit (Universe), 2019

Det gör jag inte när jag ser på Randaus övriga målningar. De har ett annat uttryck och präglas mer av effekterna av färg som skrapats bort. De är mer informella, efter beteckningen från 50-talets konstriktning. Spår efter palettkniven formar bildytan och händelserna ligger även här i rader. Som hyllor nästan, i ett avlångt landskap av färg.

”Tustens Bird Script” (2019) uppvisar ytterligare en annan typ av yta. Här är den mer ogenomsläpplig och tillsluten och med en stelhet som inte finns i övriga målningar. Färgen pålagd och utsmetad i ett täckande lager, även om den blågrå tonens ljusläge svarar mot de övriga målningarnas gråbruna nyanser. Genomgående för Randaus verk är hur just ytkaraktären blir det som målningen spelar på och visar upp.

Randau förmår använda både stora och små format, och det är imponerande att betrakta hur han lyckas bygga upp och ladda flera av de stora ytorna med väldigt enkla medel. Det är en återhållsam, närmast försjunken verkan som behöver den röda färgens kontrasterande kraft.

Magnus Bons

Håkan Rehnberg, Galerie Nordenhake, Hudiksvallsgatan 8, 20 februari – 28 mars 2020

Niklas Randau, Galerie Forsblom, Karlavägen 9, 21 februari – 22 mars 2020

Jag är Konstens redaktör sedan augusti 2015. Förutom på Konsten.net skriver jag i Dagens Nyheter, Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.