Publicerad 06 februari 2019 Av I Recensioner Med 498 Visningar

Programmed på Whitney Museum

Nam June Paik (1932-2006), Fin de Siècle II, 1989 (partially restored, 2018) Photograph by Ron Amstutz

När man stiger ur hissen på sjätte våningen sätter installationen Fin de Siècle II tonen för utställningen. På 207 monitorer presenteras en kavalkad av återanvända bilder och mycket elektronisk musik – från svartvita Hollywood klassiker till ikonen David Bowies distinkta röst. Det rör sig och det låter. Konstverket av Nam June Paik skapades 1989 till en utställning här på museet.

Konstnärer arbetar med premisserna deras samtid erbjuder. Tematiskt kan en utställning likaväl illustrera hur måleriet förändrades under 1800-talet, när oljefärg började distribueras i tub, som att berätta om konst som använt och producerats parallellt med teknologiska landvinningar. Programmed: Rules, Codes, and Choreographies in Art, 1965 – 2018 gör det senare med bravur. Teknikerna varierar: skulptur, interaktiva skärmar, installation, video och utskrifter. Men alla är del av museets permanenta samling. Sammantaget är det en mycket väl ihopsatt museiutställning.  

Frederick Hammersley (1919-2009), no title, 1969

Utställningens är indelad i två delar. Rule, Instruction, Algorithm, presenterar verk som använt regler för att skapa bilder, med fokus på konceptuell konst. Ett samarbete mellan Lucinda Childs, Philip Glass och Sol LeWitt presenteras i videon Dance (1979). I en vitrin ligger noteringarna som utgör grunden för de rörelser som kropparna i videon utför. I strax intill presenteras dator-genererade teckningar på paper. Bläcket ser ut att ha bleknat med åren. De är ur en artist´s book av Frederick Hammersley. 1968 fick han tillgång till en kraftfull IBM dator med vars hjälp han programmerade bokstäver och siffror. Varje sida är signerad och de kodade mönstren grafiskt tilltalande.

I andra delen, Signal, Sequence, Resolution, presenteras utställningens interaktiva verk. Installationen Lorna är enligt väggtexten ett exempel på konst från 1970-talet som utforskade icke-linjärt berättande, och det första interaktiva konstverket på laserdisk. På golvet står ett par skor med halvhöga klackar och på en rosa stol hänger en leopardmönstrad kappa. Man erbjuds slå sig ner i en bekväm fåtölj, och att navigera ett omfattande material på tv:n via en fjärrkontroll. Lynn Hershman Leeson skapade installationen 1979-84. Utgångspunkten är Lorna, en kvinna som lider av agorafobi och är rädd för att lämna sin lägenhet. Här sitter man i hennes fåtölj och trycker sig runt i hennes berättelse, som har tre möjliga slut – död, flykt eller totalt förfall. Givetvis känns det obsolet att titta på en liten tjock-tv, men interaktiviteten fungerar desto bättre. Det är svårt att slita sig ur stolen och det vindlande materialet av gamla tv-serier och bilder av konstnären.

Lynn Hershman Leeson, Lorna, 1979-1982. Foto: Archiv Lynn Hershman Leeson

Det är intressant att notera hur konstverken i utställningen har förvärvats. En del har donerats, annat är inköp eller har skapats på kommission direkt till museet och illustrerar hur institutionen över tid tagit sig an uppgift att samla, bevara, visa och förmedla relevant amerikansk konst från 1900-talet fram till idag.

Generellt sätt blir konst mer intressant ju mer man vet om den. Men att erbjuda information och ge sammanhang är inte samma sak som att leverera tolkningar. Konstens råstyrka ligger i dess förmåga att inte bara kunna läsas och förstås på ett sätt, och därför vänder jag mig till viss del mot vägtexternas utformning, som i vissa stycken är rätt snusförnuftig. När man som besökare ställs inför text som förklarar vad man ska känna och se reduceras ju konstverkets potential. Överlag ska museer uppmuntra sina besökare att tänka själva, tycker jag. Den här utställningen illustrerar pedagogiskt hur de olika konstverken hänger samman. Det räcker gott. Rigida förklaringar av materialet är helt onödigt.

Jenny Danielsson

Foto: Whitney Museum of American Art, 99 Gansevoort St, New York. Utställningen pågår 28 september 2018 – 14 april 2019

Jenny Danielsson är frilansskribent och tycker om att prata konst. Det gör hon i podcasten The Artword och i Danielsson & Carlson, som hon driver tillsammans med Oscar Carlsson. Med studier i konstvetenskap och idéhistoria i bagaget har hon arbetat både på museum och galleri.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.