Publicerad 10 april 2019 Av I Recensioner Med 214 Visningar

Pipilotti Rist på Louisiana

Pipilotti Rist pressar ansiktet mot glaset, så näsan trycks ihop och läppstiftet smetar. “Öppna min glänta” heter videoverket, ursprungligen gjort för att visas på storbildsskärm vid Times Square i New York. Ungefär som ville hon slå upp ett hål bland asfalt, skyskrapor och reklamtavlor, och låta det kroppsliga och intima tränga ut. “Öppna min glänta” är även titeln på Louisianas maffiga exposé, där Rist förutom gläntor öppnar inre grottor, undervattensvärldar och ett helt överdådigt hem.

Orden har samma effekt som titeln för genombrottsverket “Sip my ocean”. Så enkelt hon löser upp gränsen mellan kropp och natur. I videoverket rör sig kroppar och föremål tyngdlöst över regnbågsfärgade korallrev, i en parallell och spegelvänd projektion. Allt till ett soundtrack av Chris Isaaks “Wicked game” som i konstnärens tolkning våldsamt svajar mellan längtan och hysteri. Det finns såklart på plats i utställningen. När Louisiana 1996 köpte in “Sip my ocean” var det som första museum i världen att förvärva hennes konst. Just då råkade jag ha vägarna till danska Humlebæk. Nersjunken i soffans mörker kände jag kroppen mjukna och hjärtat svälla medan Öresunds vågor hävde sig utanför. Redan då gjorde hon videokonst som sprängde skärmens ramar och slöt sig om betraktaren som en famn.

När Louisiana nu gör den största nordiska presentationen någonsin av den schweiziska konstnären är resultatet långt från en traditionell retrospektiv i institutionens neutrala vita rum. Istället möblerar Pipilotti Rist (född 1962) sitt dunkla och färglysande universum med mjuka mattor, schäslonger och sängar – helt i linje med Louisianas grundare Knud W Jensens vision om museet som ett excentriskt hem. Hennes videoverk visas som moln och vattenspeglar i taket, inuti handväskor och snäckans glipa, och fyller hela väggar till drömskt suggestiv musik. Det är bara att ge sig hän och flyta, ovan eller under ytan, in och ut genom kroppens öppningar och membran. Själv har hon liknat ögat vid en blodsprängd kamera, som ville hon radera skiljelinjen mellan organ och teknologi.

Ofta går hon tätt inpå. Där finns inget utrymme för distans och kontroll när hon, som kuratorn Tine Colstrup skriver i katalogen, gör upp med centralperspektivets statiska och rationella blick. Hennes landskap är hudens och fältens, flodbottnarnas och handflatans. De består av läppar och näckrosblad, saftig grönska och mörk förruttnelse, böljande vatten och virvlar av blod. Allt är förenat, det sinnliga och symboliska, där mikro- och makrokosmos möts i såväl surrealism som politik. Det kan var motbjudande och vackert, hotfullt och skimrande.

I ett av sina senaste verk låter Rist publiken vandra genom en skog av gigantiska pixlar som trolskt skiftar kulör och ljustemperatur. Det är ett videoverk som exploderat, förklarar hon på pressvisningen. Kunde vi backa ett par hundra meter skulle vi få syn på oss själva inne i bilden, som del av det flöde vi slukar och omger oss med. Trots det lustfyllda bejakandet av tekniken finns kritiska underströmmar i hennes verk. Ett starkt ekologiskt engagemang går hand i hand med insisterandet på det sinnliga, lekfulla och fysiska i en allt mer digitaliserad värld.

Just leken med skalan återkommer hon till. I den fantasieggande våning som utgör finalen tapetserar hon väggarna med det nya, över femtio meter långa textilverket “Omvendt øjenlåg”. Vi befinner oss bakom ögonlocken, i en psykedelisk djungel av synnerver, blodådror och inverterade intryck som tycks dröja kvar på näthinnan.

Där utställningen slutar i en utsikts- och läshörna är perspektivet det omvända. I träparketten öppnar sig ett litet hål rakt ner i skärselden, där en miniatyrkvinna (konstnären själv) desperat ropar på hjälp. Om associationerna går till en rödglödgad Alice i underlandet, är Rists förebild lika mycket Pippi Långstrump, vilket fick henne att sätta “Pipi” framför smeknamnet “Lotti” när hon började sin design- och konstutbildning. Så är också den feministiska drivkraften stark från start. De tidiga videoverken, som “I’m not the girl who misses much” (1986), gnisslar, skriker och knastrar när hon frustrerat brottas med kvinnorollens tvångströja. Med sin betoning på kropp, kön och performance följer hon i spåren av sextio- och sjuttiotalets feministiska pionjärer, inte minst nyss bortgångna ikonen Carolee Schneemann.

Böljande mellan förförelse och vånda lockar Pipilotti Rist både till motstånd och hängivelse. Det är en rätt och slätt magnifik  utställning som lyckas göra rättvisa åt hennes konstnärskap.

Carolina Söderholm

Foto: Louisiana, Gammel Strandvej 13, Humlebæk, Danmark. Ustställningen pågår 1 mars – 23 juni 2019

Carolina Söderholm är konstvetare, kulturjournalist och kritiker verksam i Malmö.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.