Publicerad 12 september 2018 Av I Recensioner Med 708 Visningar

Per Kirkeby på Galleri Bo Bjerggaard

Färgmassorna tumlar runt på duken. Jag står på Galleri Bo Bjerggaard och försvinner in i Per Kirkebys grönska. Mot skogsmörker och bladgrönt lyser stråk med smak av oliv, smaragd och veronesergrönt, detta pigment hämtat ur leriga jordar. Från djupet stiger toner av dovt violett och blänk av ockra. Den enorma målningen är magnifik, ett kaos ordnat i harmoni. Skikt på skikt av former och linjer som bildar sin egen topografi, ett landskap i böljande rörelse. Min tyska är obefintlig, men allt faller på plats när verkets titel “Leiser Wellenschlag Grün” (ovan) av nätets sökmotorer översätts till “mjuka vågor gröna”.

Kirkeby har kallats Danmarks störste målare efter fyrbåken Asger Jorn. Och skulle fyllt åttio år i september. Istället gick han bort innan sommaren. Då hade han länge kämpat för att komma tillbaka till konsten, efter sviterna av den stroke som drabbade honom för några år sedan.

Den planerade jubileumsretrospektiven förvandlades till en minnesutställning, som tar hela galleriet i anspråk. Anslaget är både luftigt och massivt. Så är det första som möter i entrén en väldig skulptur, vars yta ännu bär spår av konstnärens händer. Som många av dessa skulpturer, först knådade i lera, har den något primitivt över sig. Jag tänker mig en rå förening av kropp och stam, ruinens förfall och arkitekturens resning. Resultatet är omedelbart men tidlöst. Jag kan se hur fingrarnas rörelse gjutits in i bronsens svärta, likt ett monument över såväl de levande som döda.

Utanför blandas slamret från lastbilar med sorlet från den vita Kødbyens uteserveringar i Köpenhamn. Kring det soldränkta, lätt ruffiga Flæsketorvet samsas designstudios, gallerier och hippa restauranger ännu med slakterier och köttgrossister. Allt medan Kirkebys femtioåriga konstnärskap vecklar ut sig i rummens tystnad. Kanske är miljöns kontraster träffande. Här är människan som kött och ande, trög materia och flyktig lätthet. Precis som motsatserna som ryms i Kirkebys arbete.

Om föregångaren och Cobra-grundaren Jorn med sin färgvilda expressionism förde danskt måleri in i efterkrigstidens abstrakta modernism, förankrade Kirkeby det åter i landskapet och naturen. Ibland, ska jag erkänna, har jag provocerats av anspråksfullheten i hans arbete. Med sin storvulna skala har den varit frestande att placera in i 1900-talsmåleriets följetong av manliga heroer som oblygt dominerat konstens salonger. Men väl på plats tenderar invändningarna att dränkas i sköna kaskader av färg, vars dånande symfonier i romantikens namn tycks få både duken och marken att rista.

Kirkeby var den utbildade geologen och självlärde konstnären som under sextiotalet målade ystert strålande popkonst på billig masonit, medan han djärvt experimenterade med grafikens möjligheter. En resa till Sydamerika på 1970-talet kom att djupt influera hans arbete. Det gällde delvis måleriet men särskilt satte mötet med lämningarna efter Maya-kulturen spår i form av en lång svit monumentala tegelskulpturer. Dessa konstruktioner av murar, valv och bågar reser sig numera runt om i Europa.

Den som åkt tåg till konstmuseet Louisiana vet hur sekelskiftesarkitekturen i Humbleæks stationsbyggnad där speglas i rytmen och proportionerna hos skulpturen som sträcker sig längs perrongen. I skånska skulpturparken Wanås tornar hans väggar upp sig i bokskogens glänta ett stenkast från det medeltida slottet. Med sitt röda tegel knyter det an till platsens och feodalsamhällets historia där markens lera under sekler i hetta och köld brutits av strävsamma händer och bränts i godsets eget tegelbruk. Jag har alltid varit kluven till dessa tegelskulpturer, vars släta ytor och tomma rymd kan påminna om en halvfärdig labyrint eller nybyggd ruin. En märklig blandning av skulptur och arkitektur, som saknar byggnadens klart definierade funktion, växlande mellan det stumma, sinnliga och anonyma. Nåväl, dessa skulpturer får av förklarliga skäl inte plats på galleriet.

Det får däremot åttiotalets gouacher med sin lekfulla spontanitet liksom nittiotalets grönländska akvareller. I kontrast till den betvingande dragningskraften hos oljemåleriets mättade kolorit, skalar Kirkeby bort allt oväsentligt i akvarellen. Ett fåtal penseldrag är nog för att fånga horisonten och landet som reser sig ur oceanen under isande skyar. Slutligen hamnar jag dit jag längtat hela tiden, i vad jag i stillhet tänker på som det svarta rummet eller skattkammaren. På podier står knådade skulpturmodeller i mörk brons på rad, men det är väggarna jag dras till. Under 2000-talet börjar Kirkeby måla fram motiven ur kvadratiska pannåer, som provkartor eller övningar ritade på klassrummets svarta tavla. Där tecknar penseln och oljepastellkritan ömsom dunkla, ömsom milt glödande konturer av färg. Likt fotografiets negativ framkallar han landskapets formationer och handens rörelse ur den matta svärtan.

Likväl är jag medveten om att detta är inte allt. Även om rummen bågnar av material saknas sidor av den mångsidige konstnären, från sjuttiotalets idébaserade utställningar till hans ständigt växande produktion av texter och artists’ books. Men i väntan på att en större institution tar ett samlat grepp om Kirkebys arbete, ger denna intima och ändå fylliga presentation en god glimt av hans livsverk.

Carolina Söderholm

Foto:  Galleri Bo Bjerggaard, Flaesketorvet 85 A, Köpenhamn. Utställningen pågår 28 augusti – 20 oktober 2018

Carolina Söderholm är konstvetare, kulturjournalist och kritiker verksam i Malmö.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.