När en rakad Britney Spears attackerade en påflugen fotograf för tio år sedan, var pressens och omgivningens reaktioner såväl upprörda som skadeglada. Popstjärnan hade ”tappat det”; hon var tragisk och skandalös. Jag minns att jag sympatiserade med Britney. Från att ha varit en insmickrande och klistrigt söt flicka, ”en produkt” som strök normerna medhårs, framstod hon plötsligt som en komplex individ. Det var bara förståeligt och väntat att hon ”spårade ur”, med tanke på hennes kravfyllda bakgrund.
Jag får en liknande känsla när jag betraktar Julia Peirones porträtt, som nu visas i en lysande utställning på Göteborgs konstmuseum där fotografier varvas med rörlig bild och tredimensionella verk. I ungefär tjugo år har hon porträtterat tonårsflickor. De lever i en pastelltonad värld och deras ansikten är babylena och omärkta av tiden, så långt följer de den konventionella bilden av hur en tonårsflicka bör se ut. Men i stället för att le gulligt och inbjudande mot kameran, väljer de många gånger att grimasera och blunda.
Peirone är fenomenal på att fånga diametrala föreställningar i en enda bild och därför är hennes porträtt aldrig endimensionella. Hennes flickor är lika intagande som obstinata, ibland är de till och med lite skrämmande. Peirones konstnärskap är förvånansvärt nyansrikt, även om det ständigt cirkulerar kring flickrummets estetik och frågor. Ofta finns där ett existentiellt djup som sträcker sig långt bortom de avbildade motiven.
En svit som skiljer sig en del från resten av verken är Infinite från 2012, eftersom den är abstrakt. Varje bild utgörs av ett pudrigt, glittrigt färgfält av ljuv ögonskugga. Kontrasten som uppstår mellan materialets bibetydelser och det abstrakta bildspråket är intressant. Smink brukar ju förknippas med ytlig fåfänga och konsumtion medan den abstrakta konsten av tradition har setts som en port till den andliga världen och oändligheten.
Fotoserierna Badland (2012) och More than Violet (2010-2012, tv) befolkas av flickor med tuggummi i munnen, nonchalanta ansiktsuttryck och rullande ögon. De gör uppror mot den kontrollerande kameran och vägrar att posera på ett fördelaktigt sätt, de vill inte vara några ”duktiga” flickor. De är med andra ord ganska punkiga, men de inordnar sig för den skull inte i en typisk mörk stil. I Twisted Cherry från 2016 har Peirone blivit råare: flickorna har växt upp något, de ser inte längre ut att vara fjorton år, snarare tjugo. De ramlar och står på knäna, de är festklädda och man får intrycket att de är berusade.
I fotografiet Sleepy Head – som ingår i serien – vänder sig kvinnan bort från oss, hon står framåtlutad (nedan th). Hennes korta kjol har glidit upp på ryggen och döljer knappt rumpan, den ena högklackade skon har ramlat av; det ser ut som hon har trampat snett. I serien ingår också en video där kvinnor i höga klackar upprepade gånger ramlar medan rytmisk nattklubbsmusik spelas i bakgrunden. Många tycker säkert att dessa iscensättningar är ledsamma, men för mig är de mest av allt tröstande.
Jag har varit i dessa kvinnors skor, liksom många av mina vänner, fast det är något vi helst inte pratar högt om. Flickor lär sig tidigt att känna skam, att det är pinsamt att ”göra bort sig”, att dricka för mycket och att agera obekymrat, något som inte drabbar pojkar i lika stor utsträckning. Till denna förkastliga syn hör också uppfattningen att flickor och kvinnor har sig själva att skylla om de klär sig för utmanande eller är redlösa, att de ber om att bli antastade eller till och med våldtagna. Peirones verk fungerar därför som en sorts speglar av våra egna förutfattade meningar, de slår tillbaka på oss själva.
Denna tendens dras ännu längre i hennes nyproducerade serie: Diamonds Dancing (2017, allra överst), som kan ha inspirerats av en låt av Drake med samma titel. Här har flickorna eller kvinnorna lagt sig ner, de står inte upp längre. De har däckat, enbart iklädda trosor och BH. Runtomkring dem ligger färgglad konfetti, för övrigt är fotografierna nedtonade och mörka. De framstår nästan som en sorts martyrer. Också här kan man välja att se det hemska i situationen, att de är destruktiva och potentiella offer. Men även om bilderna har en nattsvart ton kan man också betrakta dem ur en mindre dramatisk vinkel: deras utmattning beror kanske på en enstaka fylla. Deras kväll var troligen rolig på det stora hela. Peirone undersöker omgivningens skuldbeläggande och hon spelar på hur snabba vi är att döma just flickor och kvinnor, något som har förstärkts i och med internet, då bilder vi många gånger vill glömma nu snabbt sprider sig på okontrollerade och tidigare oanade sätt.
Den nederländska fotografen Rineke Dijkstra, som är årets Hasselblad-pristagare och vars produktion visas på Hasselblad Center i samma byggnad och parallellt med Peirone, har likaså ägnat en betydande del av sitt konstnärskap åt att studera flickor och unga kvinnor. I denna utställning har man tagit fasta på det, och Dijkstras fina porträtt av matadorer och manliga militärer faller därmed bort. Det visar sig emellertid vara ett modigt och friskt drag – kvinnor är överrepresenterade som motiv i fotohistorien men de har oftast fotograferats av män, vilka har applicerat sina egna fantasier på de porträtterades kroppar. Dijkstras verk är måleriska och för bitvis tankarna till gammalt nederländskt måleri, men de framstår aldrig som manieristiska eller otidsenliga. Hon har en egen visuell värld där individernas skiftande, ibland motstridiga, nyanser lyser igenom; de är sårbara och starka på en och samma gång.
Rineke Dijkstras fotografier och videor är mer dokumentära än Peirones, som arbetar med iscensättningar. Dijkstras verk är inte heller så ”vilda”; flickorna och de unga kvinnorna – de är sällan äldre än tjugofem år – är sällan fångade i lika drastiska sammanhang som personerna i Peirones konst. Men Dijkstras flickor är i viss mån också rebeller och kräver betraktarens respekt.
I serien Krazyhouse – vilken utspelar sig på ett dansställe i Liverpool som Dijkstra har besökt ett antal gånger sedan 90-talet – har de porträtterade flickorna blivit allt mer medvetna om kamerans närvaro. Jag fastnar för Nicky (2009, ovan th); hennes ansiktsuttryck är nonchalant, självsäkert och smått sarkastiskt. Hon har hårt målade ögon som fungerar likt fixpunkter, och jag dras dit upprepade gånger. För mig är hon som en samtida Mona Lisa, mystisk samtidigt som hon fångar den självmedvetna tidsandan.
Dijkstra intresserar sig för intervaller och hur tiden påverkar hennes motiv. Sviten Almerisa, som påbörjades 1994 och pågår än idag, är ett talande exempel (tv). Vi får följa en liten flicka som fotografen kom i kontakt med på en flyktingförläggning i Leiden, och som hon har följt allt sedan dess. Steg för steg mognar Almerisa, ibland är stegen näst intill surrealistiska, och hon blir så småningom också mamma. Hon sitter alltid på en stol, precis som hon gjorde vid deras första möte. I detta arbete påminner Dijkstras återkommande omsorg om en mors kärlek till sitt barn. Man får nästan intrycket att hon inte vill släppa Almerisa ifrån sig.
Utställningen rymmer även ett par videor: Marianna (The Fairy Doll) från 2014 där en balettflicka drillas hårt inför en tävling och sitt stressfyllda liv som kvinna – en motsats till Peirones trillande festprissor – och det ömsinta porträttet Ruth Drawing Picasso från 2009 (th) där Dijkstra väljer att koncentrera sig på en okänd skolflicka som tecknar istället för att rikta kameran mot ett verk av den geniala Picasso.
Flickor glöms ofta bort, men i både Julia Peirones och Rineke Dijkstras verk tillåts de vara precis så mångfacetterade som de faktiskt är. De är långt mer än bara flickor. Här erbjuds inga svartvita tolkningar, inga pekpinnar; de avbildade är varken änglar eller förtappade människor.
Sara Arvidsson
Foto: Respektive konstnär. Göteborgs konstmuseum och Hasselblad Center, Götaplatsen, Göteborg. Utställningen med Julia Peirone pågår 4 november 2017 – 18 mars 2018. Rineke Dijkstra visas 11 oktober 2017 – 4 februari 2018
