<

Publicerad 27 juni 2017 Av I Recensioner Med 12500 Visningar

Paviljongernas vara (Venedigbiennalen 5)

Med varje ny upplaga av Venedigbiennalen väcks åter frågan om de nationella paviljongernas anakronistiska och obsoleta närvaro på en konstarena som ju ämnar vara transnationell. I år är inget undantag och kommentarerna från både konstnärs- och kritikerhåll har redan gjort sig påminda.

Ifrågasättandet är inte helt obefogat men kritiken ekar ändå slentrianmässigt. Venedigbiennalen kan knappast anses vara global; den konstnärsskara som inbjuds och samlas där förblir en exklusiv sådan. Ja, biennalen må ha växt fram i kölvattnet av Västeuropas imperialism och i nationalismens spår. Men det är också ett faktum att intresset och antalet deltagande länder kraftigt har ökat efter millennieskiftet, liksom de förväntningar och utdelningar, både symboliska och reella, som eventet genererar. En sådan företeelse kan inte bara avfärdas som en kvarleva från en föråldrad konstinstitution.

Och så har vi förstås årets statement för biennalens huvudutställning, som knappast är nytänkande men väl världsfrånvänt. I en ompositionering gentemot förra biennalen, slår den konstnärliga ledaren Christine Macel ett slag för konstens och konstnärernas humanistiska roll inför framtiden, bortom vår turbulenta nutid. Resultatet blir därefter. Mot denna bakgrund ter sig de nationella “representationerna” än mer relevanta, i alla fall om man vill få ett hum om hur världssituationen kommer till uttryck och artikuleras i samtidskonsten.

Så jag har vänt min blick mot de latinamerikanska paviljongerna för att ta reda på vilka frågor som är aktuella längs den massiva kontinenten, och som i princip aldrig når våra nordliga breddgrader. Och det visar sig att en gemensam nämnare bland flera av paviljongerna är en postkolonial utforskning av och en uppgörelse med det egna landets historia och identitet. En process som inbegriper en inåtvänd blick samtidigt som den reflekterar det som utspelar sig utanför nationalgränserna. I detta avseende tycks konsten i de latinamerikanska paviljongerna ha kopplingar med andra före detta kolonier som är närvarande i biennalen.

I den uruguayanska paviljongen tronar Mario Sagradinis La ley del embudo (Trattens lag, ovan) – en träfålla som användes för bedömning och klassificering av kreatur. Fållan, så alldaglig och ändå typisk i Pampas liv och folklore, blir här emblemet för den (lantbruks)kultur som lade grunden till dagens Uruguay. Sagradinis verk är lågmält, men objektets arkitektur med dess fängelseliknande form och olika nivåer låter oss ana de ojämlika maktrelationer och den grymhet med vilka landet mejslades fram.

Ett starkare och mer poetiskt statement om nationell representation och identitet ger Claudia Fontes visuellt eggande och skulpturala installation El problema del caballo (Hästproblematiken) i den argentinska paviljongen. Med sitt monumentala verk gör Fontes en dekonstruktion av hästens narrativ. Denna kuvade varelse förvandlad till krigsmaskin, som med sin militärhjälte på ryggen är en del av den argentinska ikonografin och en ständig påminnelse om landets stolta men stundom skamliga historia. Fontes leker med proportionerna och ställer en kolossal häst, som är hela fem meter hög, och en ung kvinna i naturlig storlek mitt emot varandra i paviljongens mitt. Det är dock ingen Charging Bull-liknelse här. Trots dess väldiga storlek anar hästen oråd och stegrar i panik medan kvinnan försöker lugna ner den.

I installationens andra del avslutas konstverket med en avkoloniseringsgest som också blir en frigörelse. Hästen har symboliskt sprängts i 400 bitar som hänger från taket i olika höjder medan deras skuggor på väggen återger djurets suddiga konturer. Det fjärde elementet i skulpturgruppen är en pojke, som tankfullt och osäkert hukar framför spillrorna av en föreställd nation. Uppmaningen att tänka om ”nationell tillhörighet” kan inte göras mer explicit.

Lika laddat är Bernardo Oyarzúns enigmatiska Werken för den chilenska paviljongen, som tar upp frågan om Mapuche-indianernas representation i Chiles samhälle och kultur. I likhet med andra nationalstater i Amerika, har Chile gjort sig skyldig till många övertramp mot indianbefolkningen genom krig, påtvingad landsfördrivning och tvångsassimilering. En kulturell utplåning och diskriminering, och ett tungt historiskt arv som fortfarande är kännbart i landet.

I Oyarzúns installation reser sig 1000 Mapuche ritualmasker på stålvajrar och formar en koncentrisk grupp i mitten av paviljongen. Ställda i ögonhöjd konfronterar maskerna besökaren på ett outgrundligt och spöklikt sätt, medan de 6906 kvarvarande Mapuche-efternamnen i Chile rullas fram loopade och snabbt av LED-skyltar monterade på väggarna. ”Werken”, som i Mapuche-samhällen var en budbärare, kunde till häst täcka långa avstånd på kort tid för att förmedla och medla i viktiga ärenden. I Werken blir varje mask och efternamn en budbärare för motstånd och uthållighet. ”Werken” blir också Oyarzún som själv har Mapuche-påbrå, och som förvandlat sin konst till en politisk plädering för bevarande och kulturell mångfald i definitionen av en nations identitet.

I den mexikanska paviljongen har Carlos Amorales med sin La vida en los pliegues (Livet i vecken, th och allra överst) skapat en grafisk installation som iscensätter en verklighetsbaserad berättelse om en migrerande familjs lynchning i en utländsk stad. Själva berättelsen byggs upp och redogörs utifrån en kombination av olika medier och tekniker. Texterna är skrivna på ett krypterat alfabet av abstrakta svarta tecken. Dessa har överförts till tredimensionella former och blivit keramiska blåsinstrument, okariner, som för varje tecken avger ett specifikt ljud. Alla dessa komponenter förenas i en filmad dockteater om invandrarfamiljens öde, där okarinernas ljud står för filmmusiken och dialogerna.

Och det är där, som språkets makt blir så hisnande uppenbart. Sittande framför filmen upplever jag hur Amorales påhittade fonetiska språk växer, överskuggar och tar över de inspelade bilderna, och även mig. Det är dessa tvådimensionella tecken, omvandlade till tredimensionella ljudinstrument, som de facto avslöjar det mänskliga lidandet i berättelsen, som är en berättelse om dagens Mexiko och den globala geopolitiska situationen. Det är detta som gör La vida en los pliegues till ett allkonstverk som träffar rakt i hjärtat.

Kan man verkligen ens antyda att nationalismen har spelat ut sin roll?

Gabriela López

Foto: Francesco Galli (Uruguay), Italo Rondinella (Argentina & Chile), Venedigbiennalen, Venedig. Utställningarna pågår 13 maj- 26 november 2017

Jag är frilanscurator med särskilt intresse för konstnärliga gestaltningar i offentliga miljöer, och arbetar som konstkonsult och konstskribent. Jag har en masterexamen i curating från Stockholms universitet och har sedan tidigare lång erfarenhet som projektledare och utställningsproducent.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *