Publicerad 13 april 2016 Av I Recensioner Med 8732 Visningar

Paul Fägerskiöld på Galerie Nordenhake

 Det är en stram, närmast majestätisk, utställning som Paul Fägerskiöld presenterar. Den är sträng, kraftfull, exakt – och samtidigt vidöppen och undanglidande. Det dryga tiotalet målningar i små och stora format förmedlar ett allvarligt förhållningssätt, men uttrycker också en koncentrerad lekfullhet. Eller omvänt – en lekfull koncentration – för målningarna bär på ett tydligt anspråk som de samtidigt upplöser och bortser från. De uttrycker sig med en avspänd attityd gentemot traditionen av målade bilder, samtidigt som de främst kan förstås just som måleriska kommentarer. Fägerskiölds bildvärld etablerar en rörelsefrihet som både är sammanpressad och omfångsrik. Han reducerar medlen för att maximera uttrycket.

I samma ögonblick som jag möter målningarna tänker jag på hur de är gjorda. Hur den tjockt pålagda oljefärgen och den råa duken är likvärdiga material hos Fägerskiöld. Hur ytorna där färgen täcker duken och utrymmet där linneduken blottas är av samma vikt. Hur de små kvarlämnade markeringarna i blyerts så uppenbart bär på mening. Dessa ytterligheter befinner sig i ett exalterat spänningsläge. Mellan det som bemålats och det som lämnats orört. Mellan gest och ready-made, om man så vill. Båda ingår i en formulering, är en del av målningens konstruktion. Och det är här som Fägerskiöld är som mest exakt. Han balanserar målningens bildyta med en knivskarp poetisk precision.

Fägerskiölds utställning består av ett fördjupat utforskande av tre pågående motivserier; ”White Flags”, ”Landscapes” och ”Spray paintings”. Titlarna är raka beskrivningar för det man ser i målningarna – de föreställer helt enkelt vita flaggor, landskap och sprejmålningar. Eller förresten, en målning som föreställer en målning? Redan där börjar glidningen, redan här sätter Fägerskiöld in en kil mellan målningen och bilden. Han får båda att existera parallellt. I en vibrerande förening.

 Fägerskiöld har visat exempel ur samtliga serier tidigare, men hans sprejade målningar har förändrats en aning. Målningens bild, den sprejade färgen, har nu koncentrerats mer och krupit inåt, så att en större del av den råa duken blir synlig runt om. Och det är en helt avgörande förändring som förstärker den sprejade ytans karaktär av tecken. Om målningen tidigare mer var ett snyggt konstverk blir den nu ett statement.

Fägerskiöld arbetar med definitioner av målade bilder. Han preciserar gränsen mellan tecken och färg, och försöker ta reda på exakt var den går. Han ställer sig på platsen där målningen plötsligt tippar över i bild. Och tillbaka igen. Det är som om Fägerskiölds målningar på ytan befinner sig i ett neutralt ingenmansland, men med en omedelbar närhet till romantikerns sublima känslostormar. Är de därför också ett slags kamouflage?

 Genom noggrant avvägda valörer, i mörkblått, grönsvart och svart, tänder Fägerskiöld sina målningar i olika storlekar. Det finns ett påtagligt drag av fulländning i hans måleri, men som ändå inte markerar en slutpunkt utan visar på en fortsättning. Den väldiga målningen ”Final Frontier” (allra överst, 2016) är både en stjärnhimmel och en reliefartad hinna. Kanske en uppförstorad del från en ungrenässansmålning? Färgen tycks mejslad och framträder i glänsande prakt över hela bildytan. De små stjärnorna är egentligen utsparade områden i färgen. En motsägelsefull detalj som både upprättar och motverkar en antydan om transcendens.

Magnus Bons

Foto: Galerie Nordenhake, Hudiksvallsgatan 8. Utställningen pågår 7 april – 14 maj 2016

Jag är Konstens redaktör sedan augusti 2015. Förutom på Konsten.net skriver jag i Dagens Nyheter, Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.