<

Publicerad 05 juli 2009 Av I Recensioner Med 2653 Visningar

Passagen, Linköpings konsthall: ”Samtidigt: Svenskt måleri på 2000-talet” (6/6-8/8)

samtidigt_sylwanDå Borås konstmuseum efter en tids renovering öppnade på nytt tidigare i år invigdes lokalerna med samlingsutställningen ”Samtidigt: Svenskt måleri på 2000-talet”. Utställningen har nu – lagom till sommarlov och semester – kommit till Passagen, Linköpings konsthall. Och konstnärerna vars verk ställs ut är inte vilka som helst: de utgör det svenska samtidsmåleriets all-star lag.

På sin väg från Borås till Linköping har dock utställningens omfattning förminskats, ty lokalerna är inte riktigt lika stora. Men ”Samtidigt” är även i nedbantad version en angelägen utställning, som påtagligt visar vilken variationsrikedom det finns i svenskt samtidsmåleri. Jag tycker också att de tio utställande konstnärernas individualitet märks tydligt, och trots att alla tillhör ungefär samma generation präglas utställningen inte av ett särskilt tema eller syfte. Den visar snarare vilken mångfald som finns. Detta faktum uppmärksammas också av utställningens curator Hasse Persson i förordet till utställningskatalogen: ”De tio ligger relativt nära varandra i ålder och man kan därför tala om en generationsutställning, där kärleken till måleriet förenar, men där uttrycken – metod, stil och innehåll – skiljer sig åt.” Måleriet står förvisso i centrum, men det är skillnad på måleri och måleri. Fältet är följaktligen brett, och vägen från de stora färgdropparna i Astrid Sylwans abstrakta oljemålningar till Jockum Nordströms collage med urklippta bilder, där själva måleriet i första hand utgör en bakomliggande fond, är lång.

Förutom Astrid Sylwan och Jockum Nordström samsas flera framgångsrika konstnärer om utställningslokalernas väggar: här finns Karin Mamma Andersson, Linn Fernström, Jens Fänge, Kristina Jansson och Sigrid Sandström representerade. De fångar emellertid inte min uppmärksamhet i samma utsträckning som några andra lyckas göra.

Med olja och akryl på duk har Virgil Dejarv skapat ”Hylla”, som i sin helhet formas av olika segment med mindre, enskilda verk. Detta har visst praktiska orsaker: hans ateljé är tydligen så liten att han inte kan föra ut så stora verk i en sammanhängande del genom dörren. Och därför skapades alltså det kolossala verket ”Hylla” i olika pusselbitar. Själva hyllan intar en tillbakadragen position i målningen, som kan liknas vid en mosaik, och den står samtidigt i skarp kontrast till de mer orealistiska nyanserna. Å ena sidan framträder en traditionell vägg med prosaiska inslag: hyllan, en blomkruka på en väggfast liten avsats och en ljuskrona som hänger ner från taket. Å andra sidan framträder ett abstrakt kaos, där färgerna tycks explodera och vari små vykortsliknande bilder finns infogade. De senare berättar i sin tur en egen historia, och däri kombineras text och bild.

samtidigt_hammoudVirgil Dejarv arbetar på sätt och vis med motsatsparet ordning-kaos, vilket intresserar fler av konstnärerna, däribland Carl Hammoud. Hammoud framställer med precision och kontroll ett avhumaniserat arkivlandskap. Allt är ordnat och inget lämnas åt slumpen, men samtidigt saknas något. Det finns inga detaljer, ingen text på pappersarken och inte några beteckningar på pärmarna. Människan lämnar tydligen inga personliga avtryck. Här finns uppenbara kopplingar till Stasis arkiv, men också till dagens värld, där vi med olika informationskanaler tycks nå fler och fler personer, men vad vet vi egentligen om dem? Förmodligen inte så mycket. De påminner snarare om innehållet i ett arkiv. Till slut besegras dock våra ansträngningar, precis som i Carl Hammouds ”Lifetime Achivement (Workspace)”. Ordningen upplöses och hyllor, pärmar, papper och lådor sprids fritt i kontorsrummet. Allt har rasat samman. Och i mitten tittar benen från en människa fram: stupad under arkivets krafter.

Stämningen i Carl Hammouds målningar tillhör en bestämd tidsperiod, vilket påminner om känslan som förmedlas i Gunnel Wåhlstrands tuschmålningar, även om hon behandlar en annan tid. Hon har utgått från fotografier hennes farfar tog på femtiotalet och därefter har hon med pregnans, detaljer och ljuskänslighet framställt sina verk, vari hon närmar sig sin far, som gick bort när hon bara var ett år gammal. Det pågår en form av minnesprocess i verken; minutiöst och metodiskt närmas fadern genom fotografiets egenskaper. Närheten i verken är påtaglig, men på samma gång upplevs en stram distans; ibland i helt triviala ting. I ”Skrivbordet” har Gunnel Wåhlstrand till exempel utelämnat titlarna på böckerna som står på bokhyllan över skrivbordet, varvid en prydligt klädd gosse sitter och läser. De uteslutna inslagen påminner om paradoxen i Carl Hammouds exakta värld, där personlighet raderas till förmån för anonymitet.

Man kan säga mycket om de medverkande konstnärerna och deras konstverk. Men en sak är åtminstone säker: utställningen är av hög kvalitet och den består inte av några riktigt dåliga verk. Och om man trots allt ska finna något negativt är det kanske kring bristen på kritik, på frågor som problematiserar och ifrågasätter. Det ställs inga kritiska frågor; man visar bara upp. Men ibland räcker det faktiskt med det senare. Förtjänsten framför andra med utställningen är hur som helst att ”Samtidigt” visar att andra konstformer, såsom performancekonst, installationer och videokonst, inte på något vis har förskjutit måleriet – som vissa påstår. Måleriet är samtidigt där, och i svensk samtidskonst är det starkt.

Bilder (uppifrån och ned): Astrid Sylwan, Carl Hammoud

Adress: Stora torget 2

2009-07-05 Mikael Andersson (text), Borås Konstmuseum (foto)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *