Pär Fredin ställer ut sin bildvärld, produkten av hans konstnärskap, men det är också vår värld av bilder. Av detta material skapar konstnären förändringar snarare än förvandlingar. Uppsåtet är tydligt: att förmedla en känsla för det materiella, det bokstavliga. Uttolkaren har blivit till en medtolkare som inte längre äger ett slutgiltigt gudsperspektiv. Idén om den mänskliga länken genomsyrar också verken. Det första som besökaren möts av är ett väldigt collage med foton från Blocket av små djur till försäljning i händerna på deras säljare. En tatuerad hand håller en orm, rynkiga händer med leverfläckar omsluter en valp. I en annan serie, också från Blocket, spiller fotografernas skuggor över bilarna till salu som vore de subjektivitetens ektoplasma. Människan i konsumtionens och digitaliseringens tidevarv är spektral, spöklik, men går inte att förhandla bort. Andrahandsmarknaden understryker detta faktum till skillnad från den antiseptiska konsumtionen av det nya i vilken de mänskliga spåren göms undan.
Fotografins hus ambitiösa satsning, inklusive två utställningar av Johan Hedbäck, som tar ett grepp om arkivkonsten ligger helt rätt i tiden. Digitaliseringen och Internet har inneburit av vi lever omgivna av arkiv, de privata på hårdisken men främst de kollektiva på nätet. De är formidabla redskap som ständigt riskerar att glida användarna ur händerna. Arkiven kontrolleras mer och mer av algoritmer och mekaniseringar som till och med, genom Google, förändrar hur vi ställer frågor. Konstnärens nedstigande i arkiven skapar en kontrapunkt som belyser spörsmål rörande intuition och vad svaret kan vara då frågan glöms bort. Försök, som Fredins, att återinföra det mänskliga i indexikala förhållanden är livsviktiga. Även om hela världen skulle kunna katalogiserats skulle inget ha någon mening om vi slutade diskutera arkiveringens principer.
I Fredins utställning finns verk från 2002 till 2013 och många är fortfarande i en helt naturlig process av att bli skapade. Det tar tid att sålla igenom konsumtionens alla index. En hel del av materialet har hämtats från Blocket, som i sin smått anarkiska och bruksfokuserade logik blir en spännande spegel av samtiden med spontant genererade konventioner. Fredin har också inkluderat sina egna foton, som de av flygplans kondenssträck på himlen som möts i kors. Detta är de ”järtecken”, eller omen, som utställningen lånar sitt namn från. Fredins synliggörande av det som blivit så vanligt att det inte längre uppmärksammas är en god illustration av arkivkonstnärens roll idag. Arkiv, index och sökmotorer är inte dolda hemligheter som används av ett fåtal, men så vardagliga instrument av vi har slutat att ens förundras. Kryssen (men också pilar) går igen i serien ”Platser” där Fredin har arrangerat uppförstoringar på vykort som någon gång i tiden markerats med bläck. Kryssen finns på fönster och på hus, men också på platser mitt i en skog eller en sjö. Tecknen går att förstå, men inte deras mening. I platsen där emellan uppstår en spännande dissonans som genom vykortens estetik minner om Jan Stenmark.
Fredin är likt Stenmark underfundig, men hans konst är för det mesta ytterligare ett tecken på att uttalad humor och ironi inom postmodernismen är ett minne blott. Det är ingen större förlust, speciellt som Fredin ersatt den med en uppriktig utforskning av konsekvenserna av mötet mellan det analoga och digitala. Även vykorten, som för tankarna till en annan tid, tar sin självklara plats i detta arbete. Arrangemangen känns som resultatet av en hjärna som redan formats av Google; ett vittne till hur vi även ser bilder av naturen som delar som kan kodas och avkodas digitalt genom GPS, Goolge Maps och bildsökningar. Ett annat exempel är verket ”Män som visar saker som dom är stolta över, för varandra” i vilket dagstidningsklipp har arrangerats efter en kvantitativ modell som avslöjar en diskurs. Här är det Fredin som mekaniskt gått igenom arkiven, likt en dator, för att komma till ett oväntat resultat. Maktkritiken i detta verk är mer närvarnade än i de flesta andra, men den neutraliseras tyvärr genom en för Fredin överraskande ironi.
För det mesta är dock den största risken med Fredins konst att hans ”bildmaterialism” i likhet med poesins ”språkmaterialism” går mot en allt för direkt bokstavligheten i vilken den mänskliga länken blir blott en kortslutning. I flykten från det metaforiska och det lyriska tappas ibland oanade möjligheter. ”Ljuspunkter” hotar först med att vara ett sådant verk. En rad tjock-tv-apparater står uppställda på golvet och visar bilder av tjock-tv-apparater till salu (på Blocket). Men installationens genialitet avslöjar sig för den som dröjer sig kvar och stirrar in i den dubbla svarta spegeln. Det går snart att urskilja människokontraster. Det är säljarna som också har fotograferat sina egna reflektioner. Det går inte att sudda ut människan från tekniken, eller tekniken från människan. Detta är ”materialism” i sin mest intressanta form.
”Järtecken” lyckas med att framstå som en enorm utställning i Fotografins hus små lokaler, både i bokstavlig och också konceptuell mening. Det visar på en imponerande bredd i Fredins arbete, men det blir samtidigt ibland lite för mycket. Åskådaren tvingas in i en lika omfattande som omedveten arkivering av innehållet för att inte gå vilse. Det är som bäst när det blir som allra märkligast och inte heller denna process får pågå ostört. I serien ”Anonyma brudar” visar Fredin Blocketfoton av brudklänningar till salu. Den spontana konventionen har dikterat att säljarna ska sudda ut ansiktena. Brudarnas mest mänskliga del täcks av allt från svarta kvadrater (likt tv-skärmar) till en del av bakgrunden som kopierats in över huvudet. I de klumpiga försöken att endast visa tingen (klänningarna) föds tusen mänskliga historier och öden. Det blir, bokstavligen, till sagolikt vackra och förtrollande bilder av den digitala konsumtionens subjekt som är lika frånvarande som närvarade. Det är storartat av Fredin att med sådan precision peka på denna spöklika distans som också är arkivets.
Adress: Slupskjulsvägen 28 C, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 17/1 – 2/3
Axel Andersson (text), Fotografins Hus (foto)
