Träd, Gräs och Stenar är ett av Sveriges mest kända proggband. Nu visas grupputställningen Om gräs, träd & stenar i Bohusläns museums konsthall, och dess titel är förvillande lik den gamla musikgruppens namn. Det är inte någon slump. Utställningen, som curaterats av Agneta von Zeipel, knyter an till frågor som också var brännheta under 70-talet, då proggmusiken var som störst och miljömedvetenheten växte.
Verken i utställningen är skapade av sex svenska konstnärer och de porträtterar naturen, på skilda sätt. I utställningstexten skriver von Zeipel: ”Människans syn på naturen har växlat genom århundraden och pendlat mellan att vara respektfull till att vilja behärska den.” Kan denna utställning måhända ge oss ledtrådar till vilken syn vi har på naturen idag?
En konstnär som har varit verksam sedan 60-talet är Agneta Ekman Wingate (tv). Hennes svartvita fotosvit Tall-Maja från 1967 är gäckande och känns märkligt samtida, trots att den är femtio år gammal. Jag har svårt att slita mig ifrån dessa sårbara fotografier, som för tankarna till både Francesca Woodman och Sally Mann. De baseras på en berättelse om ett skogsrå, som har vänt den civiliserade världen ryggen. I bild efter bild uppenbarar hon sig, i ett skirt nattlinne eller insnärjd i vegetation. Mörka skogsdungar omgärdar henne och ibland syns även en ung man som tycks ha blivit lockad ned i ”fördärvet”.
Ekmans serie kan beskrivas som ett slags förförelselek och, även om den ligger på bristningsgränsen till att bli för vacker, har den en nerv som gör mig förstummad. Att sammanlänka kvinnlighet med natur känns idag lite förlegat, men Ekman Wingate lyckas ändå göra denna vilda kvinnas kamp mot allt städat och inordnat angelägen. Bildberättelsen handlar egentligen mer om att bryta sig fri från omgivningens förväntningar och krav än om ett liv nära naturen. Det är utställningens starkaste verk.
Ekman Wingates långtgående fotoprojekt Trösta mig, humlemor (1962-2016) är rikligt representerat och likaså intressant, men inte lika slående som Tall-Maja-serien. Här gör hon i stället upp med den patriarkala strukturen i hennes uppväxt, där tron på en allsmäktig Gud Fader ansågs obligatorisk. Det visade sig dock vara i naturen och konsten som konstnären slutligen fann sin tröst, sin personliga gud.
Även om Nadine Byrne (th) är en betydligt yngre konstnär, född på 80-talet, finns det ett släktskap mellan hennes konst och Ekman Wingates fotografier. Byrnes verk centreras ofta kring platser som är märkta av något slags trauma. I denna utställning visar hon det nyproducerade verket The Gatherer, en serie diabilder där hennes far har klätts i en naturfärgad dräkt som hon har sytt själv. Tillsammans har de besökt ett naturområde i Italien där de har varit många gånger tidigare under hennes barndom.
Kan en plats ha en själ eller är det bara en tanke som föds i våra egna huvuden? Bilderna av den nu något åldrade fadern som samlar blommor och fäster dem i sina kläder är så emotionella. De vittnar om en vilja att befinna sig fullständigt i nuet samtidigt som det förgångna finns inskrivet i varje detalj.
Det vilar något ömtåligt över nästan alla verk. Leo Petterssons monumentala skulptur Tatlin dansar, från i år, är ett talande exempel på det (överst th). Mellan starka aluminiumstänger, som slingrar sig i dynamiska spiraler, syns också spröda grenar. En dialog mellan stränga strukturer och nyckfulla krafter uppstår, ett evigt växelspel. Här finns även Tommy Krek Sveningssons sublima målningar av sagolika landskap (nere th), Hannah Goldsteins fotografier av sin fars stenar som var tilltänkta att ingå i Hitlers segermonument Soldatenhalle efter andra världskrigets slut (allra överst) och Maria Halls rosenskimrande målningar av obskyra vattenspeglingar och skogsdungar (tv).
Alla verk har sina kvaliteter och de gestaltar naturen, som utlovats, men utställningen hade nog tjänat på en lite mer precis inramning. Det finns säkert en ökad längtan efter en mer jordnära tillvaro mitt i den hektiska och digitaliserade världen vi lever i just nu. Inte minst med tanke på att vår natur sakta men säkert förgörs och håller på att försvinna. Men landskapstemat är oändligt brett och nedärvt, och konsten spretar här åt för många håll.
Om intentionen med utställningen var att utvinna någon sorts solid riktning i hur vi på senare år har kommit att betrakta naturen, är den inte helt igenom lyckad. Landskapsskildringarna fungerar lika mycket som porträtt av individuella människors psyken som uttryck för ett häftigt uppblossande naturintresse. Om man däremot vill betrakta många gäckande verk, med naturen som gemensam fond, är detta en utställning man definitivt inte bör missa.
Sara Arvidsson
Foto: Bohusläns Museum Konsthallen, Museigatan 1, Uddevalla. Utställningen pågår 23 september – 19 november 2017
