Publicerad 12 mars 2015 Av I Konstkommentarer Med 12812 Visningar

Och så var det dags igen…

Ja, så var det dags igen. Kalabalik på ännu ett lokalt konstmuseum, där styrelse, lokalpress och lokala konstnärer – stundom hopbuntade under kategoriseringen “konstlivet” – munhuggs om vem som sagt vad när och hur entledigandet av museichefen Bengt Olof Johansson skett. Som kronan på verket avgår två styrelseledamöter ur den konstförening som driver museet. Och som vanligt levereras diametralt motsatta bilder av händelseförloppet, inte konstigt med tanke på att handläggningen av ärendet tycks minst sagt taffligt skött. Att först säga sig vara nöjd med museichefens jobb, sedan svamla om att en förändrad inriktning kräver ett annat slags ledarskap och därpå sparka vederbörande med omedelbar verkan vittnar inte direkt om någon fingertoppskänsla när det gäller vare sig personalpolitik eller verksamhetsutveckling.

KalmarKMen Kalmar är inte unikt i detta sammanhang. Vi har tidigare sett det hända i en eller annan form i städer som Uppsala och Lund. Tondöva styrelseledamöter, dålig synk mellan beställare och utförare, besvikna konstnärer och stackars chefstjänstemän som försöker göra något vettigt av en omöjlig situation – allt tryfferat med en rejäl dos luddig regional kulturpolitik. Det vore förstås frestande att hänföra eländet till konspiratoriska ränker i skumma kanslikorridorer, men faktum är att problemet nog sitter djupare än så. Sedan regionaliseringen av kulturpolitiken infördes i och med den s.k. samverkansmodellen har det blivit fritt fram för lokalpolitiker och föreningsföreträdare att maximera provinsialismen på längden och bredden. Problemet är dock att samma lokala makthavare också sett till att det i de regionala kulturplanerna och institutionernas måldokument skrivits in att de ska bedriva en verksamhet som är intressant även för andra än de boende i regionen, eftersom regional profilering numera är av största vikt. Läs: förmågan att dra till sig nya invånare och företag som genererar nya arbetsplatser. Driver man museiverksamhet ska man således helst både vara en nationell spetsinstitution och tillfredsställa den lokala publiken. En ekvation som inte alltid går att lösa, åtminstone inte om antalet pinnar i besöksstatistiken är det enda mätvärdet av betydelse.

Underligast av allt är dock de värderingar man alltid säger sig vilja styra efter, och som påstås spegla en diffus lokal folkvilja. När jag för ett antal år sedan deltog i en paneldiskussion i Östersund om Färgfabriken Norrs internationellt nischade samtidskonstprogram ställde sig en av de lokala konstnärerna upp och avfyrade följande salva: “När jag går till Färgfabriken Norr vill jag fanimej inte se mina kompisars grejor – de kan jag se vilken dag som helst resten av året. Jag vill se riktigt vass samtida konst, sån konst man annars aldrig har möjlighet att få se här uppe!” Det finns säkert sådana vidsynta vildhjärnor överallt ute i landet. Lyssna på dem.

Den 26 april arrangerar Riksutställningar en heldagskonferens i Uddevalla på temat samtidskonstens roll på mindre orter. Det bör kunna bli högintressant.

Anders Olofsson (text)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *