Nymaterialism? Nej, det är ingen ny filosofisk skola, ingen drastisk omtolkning av marxismens historiematerialism. Det är en utställning på Bonniers konsthall. Den avser att via tretton konstnärskap visa på en vindkantring inom samtida konstnärliga praktiker, där det materiella, materialet i sig, görs till bärare av väsentliga innebörder. Ett skifte som möjligen är en reaktion på vår dagliga bildskärmsvirtualitet.
Det är en utställning med ett ovanligt sinnligt och direkt anslag, rik på färger och texturer. I viss mening skulle man kunna säga att det som visas är ett brett spektrum av samtida textilkonst: tio av de medverkande konstnärerna använder sig av textila material, men här finns även lera och keramik.
En annan tråd i NyMaterialism som är lika viktig som materialiteten, men delvis sammanhänger med denna, gäller samarbete och kunskapsförmedling. Många avancerade hantverkstekniker inom till exempel textil och keramik förutsätter medverkan av flera personer med särskild kompetens, som antingen måste vara behjälpliga eller lära ut hur man gör.
Tydligast framträder detta inslag i Theaster Gates Soul Manufacturing Corporation (överst). I den keramikverkstad han inrättat i konsthallen delger sålunda en japansk keramikmästare två svenska keramiker sina kunskaper, som dessa i sin tur förmedlar till ett antal lärlingar. Denna ”relationella” aspekt är också framträdande i Lee Mingweis The Mending Project, ett skrädderi där trasiga kläder tas emot och lagas under hela utställningsperioden.
Ändå är måleriet starkt närvarande som ett slags konceptuell matris i många verk. Det textila är ju heller inte en oväsentlig sida av det västerländska måleriet sedan ett halvt årtusende tillbaka. Större delen av detta konstnärliga arv är utfört på linneväv, där gräng och textur genomtränger och berikar den rent bildmässiga framställningen.
Denna bakgrund är särskilt uppenbar i Andreas Erikssons översättningar av måleri till linnetapisserier. Men vad sker egentligen i denna övergång? Som han själv säger blir man mer uppmärksam på det taktila, ändå är det samma dialektik mellan ogripbar bild och handfast materia som gör sig gällande.
Anknytningen till måleriet finns även i Tonico Lemos Auads abstrakta vävar, och i än högre grad hos Sheila Hicks, som bildar en av utställningens höjdpunkter. Från början utbildad inom måleri vid Yale med paret Albers som lärare, övergick hon på 1950-talet till att arbeta med textil, men betecknande nog på en liten ”vävstol” bestående av en kilram.
Ända sedan dess har hon fortsatt att göra dessa Minimes, som sedan bildar utgångspunkter för mer storskaliga verk. De är som små trasmattor för ett dockskåp, men med en enastående formell och stofflig variation. Liksom Auads mindre arbeten är de dock glasade och ramade, vilket gör dem lika oberörbara som museernas målningar. Det gäller däremot inte den monumentala, rumsavdelande väv som hänger från taket och är baserad på en av dessa minimala ”ramblings”, som hon också kallat dem.
Alla material har kanske ett uttryck, ett läte om man så vill. Men det är ingen lätt sak att uttyda vad materialet i sig egentligen säger. För att bli tilltal och tal måste det ges en form. Eller som Katrine Helmersson formulerar det: ”Det viktiga är att idén ingår i en naturlig förening med materialet så att materialet väcks till liv.”
Däri ligger utmaningen, och flertalet verk i denna utställning når också fram till en sådan artikulation. Genom att tillvägagångssätt och utgångspunkter är så skiljaktiga blir däremot förbindelsen mellan de olika konstnärskapen svagare, all materialgemenskap till trots. Här saknas den sammanvävda täthet som gör att verken ömsesidigt speglar och förstärker varandra, något som ibland resulterar i en viss visuell vilsenhet.
John Sundkvist
Foto: Peter Hoffman, Jens Ziehe, Atelier Sheila Hicks, Michael Perlmutter/Bonniers konsthall, Torsgatan 19. Utställningen pågår 5 september – 11 november 2018
