Publicerad 20 december 2019 Av I Recensioner Med 1783 Visningar

Nya konstböcker: Suter, Müntzing, Yun, Slaattelid och Kleberg Tham

Vivian Suter (Hatje Cantz) Form: Studio Manuel Raeder

Det här kan nog vara årets vackraste konstbok. Enkelt upplagd och följsamt formgiven, samtidigt anspråkslös och attraktiv. Till övervägande delen består den av stora dokumentationsfoton på Vivan Suters mustiga målningar, men också på hennes hem och ateljé. Bildmaterialet i boken är faktiskt överväldigande och miljöerna flyter liksom ihop med de organiska färgformerna i Suters målningar. I hennes fall känns det inte som en kliché att säga att konsten är sprungen ur sin omgivning – den täta regnskogen i Guatemala. Inflikade mellan bilderna ligger ett tiotal texter skrivna av konstnärskollegor, författare och curatorer. Liksom en fotografisk genomgång över Suters utställningar från de senaste åren.

Det var på documenta 14 (2017) som Vivian Suter fick ett sent genombrott i konstvärlden, och de flesta som såg utställningen i Kassel kanske minns hennes installation med oramade halvabstrakta målningar i en utrymd affär. I utställningens första del i Aten vajade Suters dukar för vinden på en bergstopp. Då hade hon redan bott och verkat i Guatemala sedan 70-talet, dit hon kom från Argentina via Schweiz. Documenta 14:s konstnärlige ledare Adam Szymczyk ger i sin text i boken en intressant bakgrundsskildring av hur han letade reda på henne och upptäckte ett stort lager med hennes hoprullade målningar – i Basel, där han då var verksam.

Vivian Suter låter sina målningar hänga utomhus långa tider för att impregneras av väder och vind. Spåren av den lervälling som sköljt över dem vid stormar och översvämningar i djungeln lämnar hon intakta. De blir en del av hennes lika direkt outgrundliga som slitet sprakande verk.

Magnus Bons

Vivian Suters utställning Tin Tin´s Sofa öppnar på Camden Arts Centre i London 17 januari 2020

 

Martina Müntzing/Fredrik Sjöberg, “I morgon är en annan dag” (Kaunitz-Olsson) Form: Bäck

Martina Müntzing har hittat en nära nog perfekt porträttör i Fredrik Sjöberg. Författaren lyckas i sin text få till en motsvarighet till den stilistiska pregnans och fantasifulla melankoli som präglar konstnärens målningar. Sjöberg svarar fint upp mot Müntzings tekniska espri och förtätade tilltal. Han drar lustiga paralleller när det gäller ekonomiskt värde och fysisk storlek mellan flakjeepar och Müntzings målningar. Och upplyser om att flera av hennes verk överensstämmer i formatet med andra konstnärers som Richard Berghs ”Riddaren och jungfrun” och Lotte Lasersteins ”Abend über Potsdam”. (En målning som Sjöberg för övrigt använt som omslagsbild till en av sina böcker.)

Bokens huvudsakliga innehåll ligger naturligtvis på Müntzings målningar. Ett rikt urval av hennes figurativa och illusoriskt hänförande verk presenteras. I en ganska traditionell form. Fast jag gillar att flera uppslag visar detaljer ur målningarna, där ofta parallella och från huvudmotivet oberoende berättelser utspelar sig. Det kan vara småfåglar som matar sina ungar, en orm som slukar en groda eller en hare som ängsligt blickar åt sidan. Det är inget mindre än en kamp på liv och död som pågår i marginalen. Om du inte upptäcker den med en gång beror det på att den nästan är uppslukad av den måleriska prakten.

Men förgänglighet och försjunkenhet är mer än en underström hos Müntzing. Det är ledmotivet. Inte minst i hennes storslagna porträttmålningar, av henne själv och hennes man, eller av hela familjen tillsammans. Ibland, som i ”I morgon är en annan dag”, porträtterar hon bara barnen med deras kompisar. Barnen växer, blir tonåringar. Tiden går. Den målningen liksom den tidigare ”Jag tänker på det i morgon”, tycks sammanfatta hela livsögonblick. Koncentrera dem – och göra dem ändlösa.

Det är också fascinerande att se hur raffinerat Müntzing leker med bildstilar och estetiska ideal. Hur självklart hon förmår blanda barnteckningens naivitet med barockens överdåd.

Magnus Bons

 

Yun Hyong-keun (Hatje Cantz) Form: Lee Kyeongsoo

En av utställningarna jag missade under årets Venedigbiennal är presentationen av den sydkoreanska konstnären Yun Hyong-keun (1928-2007) på Palazzo Fortuny. Vilken tur då att hans konstnärskap nu samlats i en så utmärkt publikation.

Yuns abstrakta måleri bygger på en laddad relation mellan svärta och ren duk. Mellan bemålade ytor och målningens tomhet. Hans nattsvarta färg består av en blandning av ultramarin och bränd umbra. Det var de enda färgerna Yun använde, där det blå representerar himmel och det bruna jord. Jag ser ytor som öppnar och sluter sig. Fält som tankfullt intar olika positioner i målningarna, som överlappar varandra, som lägger sig intill utan att skava. Målningarna vibrerar, skälver stillsamt. Jag tänker på Rothko, Barnett Newman eller Morris Louis.

Det är förstås tveksamt om händelser i en konstnärs liv ska påverka tolkningen av verken. Men när jag läser att Yun tillbringat tid i fängelse – och framför allt att han vid ett tillfälle undkom sin egen avrättning – ligger det ändå nära till hands att se kontrasten mellan ljus och mörker som en konsekvens av detta.

Kanske är det ändå rimligare att tänka på Yuns flödande ytor som en del av den konstnärliga rörelse som i mitten på 70-talet växte sig stor i Sydkorea. Inom dansaekhwa, som betyder ungefär ”monokrom målning”, började konstnärerna på olika sätt arbeta med materialet i sig. Ytan, linjen och den ogrunderade dukens öppna rymd förstärkte målningen som en fysisk uppenbarelse. Processen var viktigare än kompositionen, färgen överskuggade bilden. Dansaekhwa kan ses som en filosofisk estetik med rituellt repetitiva inslag.

När jag bläddrar i den mycket vackra boken kan jag följa Yuns livslånga försök att materialisera ljusets tålmodiga motstånd mot mörkret.

Magnus Bons

 

Mari Slaattelid, “Ideal Problems” (Teknisk Industri) Form: Aud Gloppen | Blæst

Mari Slaattelid, “Templates” (Sternberg Press) Form: Sara De Bondt

Mari Slaattelid, Lantern 10

2000 fick norska Mari Slaattelid första pris i Carnegie Art Award, men har sedan dess inte varit så synlig i Sverige. Två nyutkomna publikationer uppdaterar därför bilden av hennes rätt omfattande verksamhet; ”Ideal Problems” är en tjock bok i mjukband som sammanför ett stort antal verk från de senaste två decennierna, medan ”Templates” är en inbunden katalog som presenterar ett par av hennes allra senaste sviter av verk, gjorda specifikt för Bergen Kunsthall och Kunstnernes Hus i Oslo.

Genom böckerna blir det uppenbart vilken komplexitet och bredd som präglar Slaattelids konst. För hennes måleri kan se både expressionistiskt och konceptuellt ut; upplevas såväl stramt minimalistiskt som energiskt utlevande. Tidigare delade hon upp de två spåren, men i hennes senare verk är den flödiga penselföringen och de fläckade ytorna svårare att greppa som antingen det ena eller det andra.

Slaattelid leker skickligt med olika måleriska utseenden, med olika gester. I en serie målar hon fläckar på ett fotografi av en strömbrytare, med illusorisk finess. I andra låter hon kompositionen flyta samman i gult, rött och blått. Färgerna appliceras från olika sidor av duken, blandar sig till grönt och tecknar ibland ett öga. En seende form som i andra målningar bildar ett sjömärke, en lanterna. Jag kommer att tänka på Laris Strunkes rytmiska kuststräckor.

Oavsett vilken position Slaattelid intar finns ett självmedvetet skikt närvarande. En distans mellan konstnär, material och motiv. Kanske menar hon att måleri alltid är en fråga om hållning?

Magnus Bons

I slutet på februari 2020 öppnar en stor utställning med Mari Slaattelid på Kunstnernes Hus i Oslo.

 

Anna Kleberg Tham, “99 – 19. A retrospective” (Art & Theory) Form: Kölqvist

Huset, den arkitektoniska byggnaden, och modellen, det illusoriska idealet, är de två polerna i Anna Kleberg Thams fotografiska konst. En konst som lånar mycket av sin estetiska perfektion från reklam och arkitekturfotografi. Genrer det roar henne att leka med. Parker med modellhus i Holland och Dubai, verkliga kontorsbyggnader i Brasilia och bungalows i Kalifornien plåtar hon rakt på, i deras bästa dager, fast ändå med en tvist. Det är svårt att i fotona se vad som är stort respektive litet.

I en kompakt och informationstät bok presenterar Kleberg Tham sina fotografiska undersökningar gjorda mellan 1999 och 2019. Formatet är dessvärre i minsta laget för att göra fotografierna riktig rättvisa. Å andra sidan fungerar mängden av bilder som en fördjupning i sig. Liksom ett tiotal nya och äldre texter som försöker komma under bildernas glatta yta.

Curatorn Silvana Lagos lyfter i ett samtal med konstnären fram den ”barnsliga fascinationen för modellen” som verkligen genomsyrar Kleberg Thams konst. I hennes senaste serie On and On är husen placerade ovanpå varandra och utför en oroväckande balansakt. Snart faller kanske allt samman. Är det för långsökt att se det som en spegel av världsläget?

Den senaste sviten anspelar genom de monokroma studiobakgrunderna till några av Kleberg Thams allra första serier. Vare sig hon fotograferar interiören av dyra sportbilar eller dockskåpsmöbler finns samma färgkänsla, komposition och lekfulla distans med i bilden. Då som nu.

Frånvaron av människor är påtaglig i Kleberg Thams ödsliga bilder. Ett undantag, och mitt favoritverk, är fotografierna och filmen från en djurkyrkogård där vi möter människor som pratar om djur som dött. Om tillgivenhet och saknad. Om livet. Sommarens överdådiga grönska och undersköna ljus bildar i fotografierna en skarp kontrast till de rörande berättelserna. Ett dokument som riskerade att bli sentimentalt men som i Kleberg Thams händer fick en alldeles särskild laddning.

Magnus Bons

Jag är Konstens redaktör sedan augusti 2015. Förutom på Konsten.net skriver jag i Dagens Nyheter, Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.