<

Publicerad 08 november 2017 Av I Recensioner Med 2783 Visningar

Nya konstböcker: Dahlgren, Löfström och Mangione

Jacob Dahlgren, ”From A to Z” (Garret Publications)

Jacob Dahlgrens nya tunga volym är utformad som en uppslagsbok där verken presenteras i åskådlig bokstavsordning efter titlarna – från A till Z. Helt följdriktigt, eftersom Dahlgrens konst präglas av en irrationell, men ändå, logik som producerar verk enligt variationer på ett sedan länge inmutat tema. Abstraktion och ränder, konkretism och vardaglighet, upprepning och återbruk är några av ingredienserna i hans konceptuella DIY-estetik.

Att Dahlgren har ett rätt unikt sätt att betrakta och bearbeta världen på blir tydligt vid bläddrandet i boken. Han utmejslar nya friska perspektiv på en i vanliga fall ganska grumlig och svårgenomtränglig verklighet.

Var annars skulle vi stöta på konst gjord av ryggarna på Frieze Magazine eller av sandpapper, badrumsvågar och randiga t-shirts? I boken finns alla favoritverk; exempelvis hans pågående fotoserie ”Signs of Abstraction”, som just tar fasta på de abstrakta och grafiska mönster vi möter i vardagen, eller piltavlorna i ”I, the World, Things, Life” och de uppätna konservburkarna i ”From Art to Life to Art”.

Det är ett slags alldeles eget kretslopp av idéer och material som tonar fram genom bokens sammanställning. Till sin karaktär är Dahlgrens konst både metodisk och, till viss del, manisk. Men också nyfiken och tillåtande – vidöppen helt enkelt! Hans utpräglat individuella konstnärskap rymmer även en viktig interaktiv del, vilket hans demonstrationståg med textila Bærtling-plakat är exempel på.

”From A to Z” är en snyggt formgiven tegelsten som med ett rikligt bildmaterial ger en heltäckande bild inifrån Jakob Dahlgrens underbart abstrakta värld. Man kan med fördel öppna boken var som helst och med stigande fascination vända blad åt valfritt håll.

Magnus Bons

Katarina Löfström, ”Ö” (Art and Theory Publishing)

De två prickarna i bokstaven Ö perforerar omslaget till Katarina Löfströms nya bok. Som ett ögonpar eller två sammanlänkade hålrum. Cirkeln, punkten och pixeln är ett framträdande uttryck i hennes konst, och dessa tecken dominerar helt bokens upplösta återgivningar. Här presenteras Löfströms verk gjorda mellan 2000 och 2016, där ”P.O.W.” (2015) består just av parvisa runda stillbilder från en av hennes filmer.

Egentligen utgörs större delen av boken av en suggestiv bildessä som förhåller sig befriande självständigt till Löfströms verk. Vi möter suddiga uppförstorade detaljer som går så nära inpå Löfströms animationer att en delvis ny berättelse uppstår. Tillvägagångssättet fångar verkens vibrerande underliggande överensstämmelser utöver direkta formlikheter. Detta är bokens styrka – och gör den till något mer än bara en retrospektiv redovisning av en produktion av verk.

Kanske är ljus den minsta gemensamma nämnaren i Löfströms verk. Ständigt återkommer referenser eller direkta avbildningar av solljus eller elektriskt urbant ljus. Något som lyser upp mörkret, och som föder fantasin. Ljusets omvandlingar avser kanske hellre ett inåtblickande än ett yttre seende. Världen och medvetandet flyter mot oändligheten.

Magnus Bons

Andreas Mangione, ”Optimisten” (Den unga jorden)

Det är alltid sympatiskt med nya bokförlag som ger ut konstböcker. Nu har konstkritikern och den svenske redaktören för Kunstkritikk Frans Josef Petersson initierat förlaget Den unga jorden tillsammans med konstnären Andreas Mangione. Och en pocketbok med just Mangiones egen konst inleder förlagets utgivning. Under titeln ”Optimisten” presenterar han ett stort antal av sina små objekt, ett slags lekfullt anspråkslösa föremål. Koncentrationer av det vardagliga tankeflödet.

Mangione sätter ihop träbitar, kartongdelar, spikar och andra upphittade material till olika figurer eller tecken. Spillbitarna bildar ett slags alfabet av former och sammanställda i en bok så här ger de en känsla av dagsanteckningar. Något som tillkommit utifrån ett behov av att sammanfatta en position, ett sakläge. Titlarna bidrar med poetiska associationer; ”Vattenfallet”, ”King of the Lost”, ”Caliban Gardens”, ”Fredherde”.

”Det första man noterar är att verken är gjorda av låga material, men att de står upp”, konstaterar Petersson i ett efterord. Exakt så är det, de enkla och lite nötta formerna utstrålar en lågmäld stolthet. De är barnsliga på ett positivt och ganska rörande sätt. Det enda jag kan önska är att Mangiones objekt hade återgivits lite större på sidorna. Jag vill komma dem närmare.

Magnus Bons

Jag är Konstens redaktör från augusti 2015. Förutom på Konsten skriver jag i Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge) och Arterritory (Lettland).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *