Publicerad 11 juni 2009 Av I Gå och se! Med 2342 Visningar

Ny bok: Rondellhundar och schablonspindlar – folkkonsten i tiden

Hur ser dagens folkkonst ut? Frågan aktualiserades inför det åttonde folkkonstsymposiet i Jönköping hösten 2007. En spännande fråga som deltagande etnologer, historiker med flera, försöker svara på i boken ”Rondellhundar och schablonspindlar”. Något entydigt svar får man inte utan varje författare presenterar sin syn. Men att kreativiteten i det offentliga rummet blomstrar som aldrig förr och att den inte kommer att dö är en gemensam tråd. Det offentliga rummet tillhör alla men det är det inte OK att göra vad man vill där. Vad som uppfattas som tillåtet att göra eller inte är en gråzon som tycks vara styrd av egna folkliga lagar. Graffitin har till exempel aldrig lyckats bli riktigt accepterad medan rondellhundarna godkändes direkt. Oavsett uttryckssätt så bottnar detta kreativa behov enligt etnologerna i att visa kulturell tillhörighet. En djupt rotad mänsklig egenskap som ger trygghet och samhörighet. Så långt är jag med, men kan man verkligen kalla allting för folkkonst bara för behovet av att visa kulturell tillhörighet sett likadant ut genom tiderna? Hantverkstraditionen spelar också en viktig roll i folkkonsten och visst är det lätt att hitta paralleller där i dagens uttryck. Titta bara på stickgraffiti eller pinstriping som de senaste åren smyckat våra städer och motorfordon. De uttryckssätten kan tydligt visa att de har både traditionen och hantverket med sig. Trots de här gemensamma nämnarna har jag svårt att se gatukonst som folkkonst. Motsättningen ligger kanske i vad som faktiskt uppfattas som rumsrenhet och att begreppet konst inrymmer mer än tradition och hantverk. För även om subkulturella yttringar passar in i en etnologisk förklaringsmodell, så har stora delar av gatukonsten inte den självklara folkliga förankring som folkkonsten har. Sen kan kreativiteten blomstra ute i samhället som aldrig förr och man kan kalla den laglös emellanåt. Men rumsren blir den inte bara för att man kallar den folkkonst.

Annika Marusarz

Frilansskribent som jobbar med idé och text i allt från längre artiklar till korta twitter-rader. Är medlem i Svenska Konstkritikersamfundet, AICA och har en bakgrund som konservator.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.