Publicerad 05 augusti 2019 Av I Recensioner Med 428 Visningar

Nous les Arbres på Fondation Cartier

Cássio Vasconcellos, A Picturesque Voyage Through Brazil #37, 2015, bläckstråleprint på papper

Den mänskliga organismen svarar för ca 0,01% av världens biomassa. Inte mycket, till och med virus svarar för en större andel. För att inte tala om alla slags träd, blommor och plantor som tillsammans står för 82,5% av den totala biomassan. Ska vi enbart se till biologisk statistik har skapelsens herre med andra ord inte mycket att yvas över. Ändå är det vår globala framfart som i allt högre grad riskerar att förinta andra livsformer. Utställningen Nous les Arbres söker ta sig an denna problematik i en anda av hyllning till naturen och nödvändig självreflektion.

Utställningens engelska titel Trees är dock mindre väl vald, för den “handlar” inte om träd. Den franska titeln Nous les Arbres (ungefär Vi, träden) är mer på kornet eftersom det är människans relation till träd som står i fokus. Utställningens curatorer har gått grundligt tillväga och bjudit in 40-tal konstnärer, forskare och filosofer. Uttrycken varierar, men påfallande många av deltagarna arbetar med traditionella tekniker som måleri, teckning, grafik och foto. Förklaringen till detta är förmodligen enklare än vad man kan tro: traditionen är en lika stabil som mångsidig plattform att ta avstamp från när motivvalet är träd.

Luiz Zerbini, Lago Quadrado, 2010, akryl på duk

Under lång tid har både forskningen och konsten sysselsatt sig med djurens och människornas värld, och växtriket har mest fått fungera som fond. Nous les Arbres vill i stället ta utgångspunkt i de allra senaste upptäckterna av hur framför allt träden tycks besitta förmågor att känna, minnas och kommunicera, egenskaper vi normalt tillskriver intelligenta väsen. Allra tydligast blir detta i Symbiosia, (översta bilden), en datorbaserad videoinstallation i parken, där botanikern Stefano Mancuso och konstnären Thijs Biersteker skapat ett system som i realtid följer trädens livsprocesser och påverkan från olika miljöfaktorer. Det kan låta torrt, men i sin omgivning levererar Symbiosia en visuell realtidspoesi som fängslar och lockar till kunskapssökande.

Hotet mot regnskogen vilar tungt över utställningen, och det ska inte mycket till för att presentationen reducerar konstverken till illustrationer av något som bättre kan beskrivas i text. Bäst fungerar det när Cássio Vasconcellos stora bläckstråleprintar i stram gråskala återskapar den känsla av ödmjukhet och förundran som de första europeiska upptäcktsresande på 1800-talet kände inför den då ännu orörda brasilianska djungeln. Svagare blir resultatet när amerikanen George Leary Loves bearbetar flygfoton av samma djungel. Åratal av naturprogram i HD-kvalitet har gjort oss kräsna när det gäller fotografiska bilder av sådana miljöer.

Francis Hallé, Sophora japonica, 2019, blyerts och akvarell på papper

Allra bäst är Nous les Arbres när vi får möta konstnärer som låter både motivval, synvinkel och arbetsmetod samverka i en sömlös helhet. Luiz Zerbinis färgstarka måleri dubbelexponerar Brasiliens hotade vegetation med landets urbanisering. Han har beskrivit sin måleriska process i termer av ett långsamt, organiskt växande som påminner om hur ett träd växer. Resultatet blir en serie stora dukar, vars suggestiva myller förmedlar känslan av att befinna sig mitt inne i en urskog eller varför inte en samtida asfaltdjungel där naturen kämpar med betongen om livsrum.

De flesta vet att exempelvis skulptörer brukar vara goda tecknare, men inte så många känner kanske till att botaniker också kan vara vassa med pennan i hand. En av utställningens centrala deltagare är Francis Hallé, tecknare och botaniker. Som vetenskapsman kämpar han för världens få kvarvarande urskogar, och under sina resor har han dokumenterat mötena med träd i små anteckningsböcker. Ordet “möten” är inte slumpmässigt valt, för i Hallés fall speglar handlar det verkligen om möten mellan individer från olika arter, där vetenskapsmannen genom sitt tecknande övergår till att vara konstnär och poet med blyertspennan som instrument.

Cesare Leonardi/Franca Stagi, Fraxinus exclesior, 1963-1982,bläck på papper

I samma härad befinner sig trädgårdsarkitekterna Cesare Leonardi och Franca Stagi. De har under en period av 20 år arbetat fram ett slags grafisk verktygslåda, med vars hjälp de kan planera sina parker på ett optimalt sätt vad gäller artrikedom, ljus, skugga och livsrum. De utsökta teckningarna vittnar om ett innerligt och respektfullt förhållande till träden, våra äldsta grannar.

För den som vill fördjupa sig ytterligare i trädens värld har Fondation Cartier sammanställt en serie filmade porträtt av några utställningsdeltagare som finns tillgängliga på hemsidan. Och under tiden 15 – 20 oktober kommer konstnären Tony Oursler att presentera en stor videoinstallation i trädgården utanför utställningsbyggnaden. Ett bra tillfälle att planera in en Parisresa.

Anders Olofsson

Foto: Luc Boegly/Fondation Cartier, 261 Boulevard Raspail, Paris. Pågår 12 juli – 10 november 2019

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.