Publicerad 07 mars 2020 Av I Recensioner Med 373 Visningar

New Images of Man på Blum & Poe Gallery

Deana Lawson, Coulson Family , 2008

I lobbyn på fashionabla Blum & Poe Gallery, stort som en konsthall, flankeras Deana Lawsons printar i färg av Zofia Rydets svartvita fotografier. De två serierna porträtterar vanliga människor i deras bostäder. Den polska fotografen Rydet arbetade med sviten “The Sociological Record” från 1978 fram tills sin död 1995. Här visas bilder tagna under projektens första år. Människornas förhållanden är enkla, men vardagligt trivsamma så där som bara hem kan vara; torkade blommor och en duk på frukostbordet.

Samma rörande mänsklighet återfinns i Deana Lawsons bilder från mitten av 00-talet. Ett par som ser finklätt nygifta ut ler stolt och lite omtumlat. En kvinna håller om två barn framför en gran av plast. De ser lyckliga ut alla tre. Amerikanska Lawson är född 1979 och bor i New York. Även hennes arbete inbegriper ett slags antropologiskt studerande, av den icke-vita kroppen som hon sätter i fokus.

Zofia Rydet, The Sociological Record, Podhale Region, 1978

Lawsons och Rydets foton är en stämningsfull början på den omfattande grupputställningen “New Images of Man” som vill addera perspektiv och återknyta till två legendariska utställningar från MoMA. Dels “Family of Man” som Edward Steichen satte samman 1955 och som hyllade fotografi som medium för att fånga människans liv i bild. Utställningen turnerade världen runt under flera år och ska ha setts av 9 miljoner besökare. Och dels “New Images of Man”, som man helt fräckt snott titeln från, som Peter Selz gjorde 1959. Selz utställning innehöll konstnärer som Jean Dubuffet och César från det europiska neo-avantgardet och amerikanska konstnärer som Willem de Kooning och Leon Golub. Alla var vita män.

I Los Angeles 2020 lyfter frilanskuratorn Alison M. Gingeras i sin utställning in kvinnliga konstnärer som var verksamma under samma tid, bland andra Lee Lozano, Alina Szapocznikow och Niki de Saint Phalle. Plastdetaljerna och tidningspappret i den senares skulptur “Marylin” (1964) känns daterade och samtida på samma gång. Lekfullheten och känslan för materialen återfinns i Rachel Harrisons skulptur The Truth About Trains (2018) som består av funna material. Bland annat VHS band, trafik-koner och en sombrerohatt. Sammantaget visas skulptur och måleri av 43 konstnärer från olika länder, bland andra Egypten, Haiti, Iran, Japan och Senegal, gjorda under de 60 år som gått.

Niki de Saint Phalle, Marilyn, 1964

Dave Muller presenterar en gigantisk förstoring i akryl på plywood av ett slitet och nött omslag till katalogen från “New Images of Man”. Baksidestexten redogör för kuratorns meriter och stora nyfikenhet på konstnärerna och deras arbete. Men slutsatsen att den västerländska mannen skulle kunna gestalta och representera bilden av mänskligheten känns förlegad. Idag framstår det som löjligt och nonchalant att man inte lyckades redogöra för sitt smala intresse. Det var en specifik grupp av konstnärer man valde att se och att visa upp.

Henry Taylor, Untitled (Ethiopian Pharmacist, 2016

Av konstnären Francis Bacon återfinns en målning i reproduktion på tygkassar från Centre George Pompidou. De är upphängda på väggen och agerar fond till Henry Taylors målning “Untitled (Ethiopian Pharmacist)” som porträtterar en mansgestalt i en butikslokal. Hur kan man tolka relationen mellan bilden på tygpåsarna och målningen? Vill man poängtera att Bacon karaktäristiska måleri utgör ett fundament, eller att det kommersialiserats och reducerats till intäkter för en stor konstinstitution? Eller är poängen att Henry Taylor som är en känd samtida konstnär kan gå samma väg till mötes? Är frågan om det är bra att reproducera stora målningar på tygpåsar överhuvudtaget?

För mig framstår arrangemanget som kryptiskt, men kan inte bortse från att de båda konstnärerna rimligtvis skulle haft mycket att prata om. Båda är utpräglade målare med ett intresse och känslighet inför människorna i sin nära omgivning.

En utställning är alltid ett urval och med tanke på det sena 50-talets oförmåga att se och formulera sin position förvånar det mig att kuratorn för den här utställningen inte redogör mer för sin selektion. För att undvika att bli fast i sina egna smala korridorer är det viktigt att komma ihåg att redogöra för varifrån man ser och vart man fäster blicken.

Styrkan med New Images of Man ligger i likheterna och dialogen mellan konstverken som spänner över årtiondena. Greer Lanktons skulptur av en naken människokropp, “Princess Fellini aka Albino Hermaphroithe” (1983), ligger i en barnvagn och stirrar rakt fram. En blick vars uttryck återfinns i Enrico Bajs porträtt av “General Schwarz” (1961) strax intill, en målning med textila detaljer och riktiga medaljer. Samma direkta blick finns också hos Mislediys Castillo Pedrosos muskelmän (2015-17) i klippdocksformat.

New Images of Man, installationsbild från Blum & Pue

George Baselitz mansfigur med gigantisk penis i målningen “Der nacte Mann” (1962) har en liknande vertikal styrka som fallosen i Sarah Lucas “Elf Warrior” (2018). Hennes bronsskulptur slingrar sig runt en toalettstol och känns igen till formen, även om den blankpolerade skapelsen har inte samma känsla av formbarhet och skörhet som nylonstrumpornas yta. Materialet som konstnären främst associeras med.

Det som är nytt idag är gammalt i morgon. Det är oundvikligt. Och konstvärlden visar just nu upp ett intresse för att titta tillbaka och tänka om, en utveckling som kan vidga vyerna och bredda perspektiven. Men ska det bli riktigt bra och relevant behövs transparens och ödmjukhet inför både dåtiden och samtidens komplexitet, inte minst i ett kommersiellt sammanhang. Konsten i den här utställningen klarar sig utmärkt utan förklaringar och teoretisk uppbackning, men det hade varit stiligt med en starkare formulering kring hur den valts ut.

Jenny Danielsson

Foto: Makenzie Goodman/Blum & Poe, 2727 La Cienega Blvd, Los Angeles. Utställningen visas 1 februari – 14 mars 2020

Jenny Danielsson är frilansskribent och tycker om att prata konst. Det gör hon i podcasten The Artword och i Danielsson & Carlson, som hon driver tillsammans med Oscar Carlsson. Med studier i konstvetenskap och idéhistoria i bagaget har hon arbetat både på museum och galleri.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.