Publicerad 19 mars 2016 Av I Recensioner Med 10268 Visningar

Nervous Systems på Haus der Kulturen der Welt

”Inget är ett bättre uttryck för cybernetikens triumf i vår tid än det faktum att värde nu kan utvinnas som information om information” skriver kollektivet Tiqqun i ”Cybernetikens hypotes”. Nervsystemet har sedan industrialismen förekommit som metafor för interaktionen mellan människa–maskin, men efter andra världskriget har det snarare kommit att beteckna dataåldern och dess kvantifiering av information om människors liv.

PP-Lawrence_Abu_Hamdan__Contra-Diction_2015-1I utställningen ”Nervous Systems – Quantified Life and the Social Question” på Haus der Kulturen der Welt har curatorerna Anselm Franke, Stephanie Hankey och Marek Tuszynski sammanställt en omfångsrik fördjupning i den totalitära styrning som vi dagligen utsätts för och är en del av. Utställningshallen, som kallas The Grid, utgörs av ett rutnät av stålstänger som skjuter från golv till tak, och i detta matrix-liknande rumsliga skelett presenteras verk av ungefär 25 medverkande konstnärer och teoretiker.

Nerv-liknelsen betecknar här inte bara att vara en del av en synaptisk reaktionskedja, men också det nervösa, eller neurotiska, beteende som skapas av det tillståndet. Detta beskrivs t.ex. i Lawrence Abu Hamdans verk ”Contra Diction (Speech Against Itself)” (2015, ovan) som behandlar den nervositet som en flykting ställs inför under förhör. Abu Hamdan undersöker här relationen mellan lögndetektorn och taqqiya, den doktrin inom den islamska tron som tillåter att man förnekar sin religionstillhörighet vid risk för livet eller svår förföljelse – en konvention som möjliggör undanhållande av information från det annars genomträngande kontrollorganet.

eroeffnung_nervoese_systeme_triangulation_20160310_c_laura_fiorio_32Ett återkommande inslag i rummet är triangelformade moduler, s.k. ”trianguleringar”. (Begreppet kommer från matematiken och det militära och beskriver en metod att genom bestämning av två punkter räkna ut en tredje. Men det har även blivit ett begrepp inom politiken för sökandet efter en tredje position mellan den egna och motståndarens, för att vinna väljare). Varje sådan trianguleringsmodul presenterar en teoretikers bidrag till utställningen, i form av text med tillhörande bildexempel. Det utgör fundament för en grundligare möjlighet att förstå verken, men gör sig kanske ändå bäst i den kommande katalogen. Varför dessa bitar egentligen benämns som trianguleringar är svårt att begripa?

03-vito-acconci-theme-song-1973-jpgNågra verk kan framstå som aparta i sammanhanget, men fungerar just som sådana inslag, som påminnelser om en annan tid. Som t.ex. Vito Acconcis video Theme Song (1973) i vilken han, genom att visksjunga sånger in i en kameralins, försöker upprätta en intimitet med en eventuell tittare – en mänsklig interaktion med och genom lins och skärm som idag är vardaglig och tas för given. Detsamma gäller On Kawaras telegrammeddelanden ”I am still alive” (1969) som kan betraktas som ett slags tidiga tweets. Båda är konstverk som inte hade låtit sig göras på samma premisser idag, och som den tekniska utvecklingen kan sägas ha gjort till historiska artefakter.

Två skilda förhållningssätt till teknologisk utveckling är å ena sidan den optimistiska utopikerns, som läser in möjligheter till emancipation och kanske ser sociala media som en möjlighet till sociala revolter och internet som ”framtidens sätt att resa”. Å andra sidan finns dystopikern som ser övervakning och repression, och som kanske uppfattas som utvecklingsnegativ och paranoid. Utställningen säger sig vilja undvika att helt hänge sig åt endera av dessa riktningar (men måste sägas hälla vatten på den senares kvarn). Snarare försöker man beskriva hur nätverkens infrastrukturer och finanskapitalismens abstrakta lagar återspeglas på mikronivå i personliga och sociala erfarenheter. Men här lyckas det inte helt.

Främst rumsligt, men även innehållsmässigt, uppehåller sig utställningen med att gestalta vidden av kontrollsamhället. Den sammanlagda upplevelsen ger lätt en känsla av att ha varit i en kittlande skräckkammare och frossat i sublim dystopi. Den kroppsliga, om man så vill feminina, berättelsen och estetiken är frånvarande. Likaså förslag på andra fantasier och föreställningar som försöker peka bortom. Ett typexempel på fantasilösheten är avdelningen, tillika workshop-plattformen, ”The White Room” (överst), som presenterar kartläggningar av Googles verksamheter och rik information om och med workshops i nätsäkerhet och krypterad surfning. Den presenteras i form av en teknikaffär som måste vara menad att läsas som en Apple Store, befolkad av bländande vitklädd personal med service-leenden. I bästa fall är det subversivt, men risken med att klä in kritiken i denna form är att det stannar vid en begärligt skinande självkritik.

Maryam Fanni

Foto: Laura Fiorio, Haus der Kulturen der Welt, Berlin. Utställningen pågår 11 mars – 9 maj 2016

 

Maryam Fanni är grafisk formgivare och skribent med särskilt intresse för frågor som rör genus, utbildning, historieskrivning och ägandeförhållanden inom konst- och design.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.