Publicerad 28 oktober 2018 Av I Recensioner Med 687 Visningar

Modernautställningen 2018

Anna-Karin Rasmusson

Då och då hör jag honom. Pojkens späda röst följer mig när jag går runt i den inledande salen av Modernautställningen 2018. Han låter obekymrad på ett barns vis, trots att det han berättar borde få honom att vilja skrika. Knutte Westers rörande kortfilm går rätt in och skildrar den papperslösa pojken på ett mycket direkt sätt. I det soliga öppna landskapet finns en osynlig gräns som han inte får passera. Om och om igen pekar han ut var den går. Gränsen för hans tillvaro.

Westers film är typisk och samtidigt ovanlig för många av verken i utställningen (överst). Typisk för att den håller sig inom sin genre och sitt ämne. Flera verk skildrar hur illa vi behandlar och behandlat vår natur eller vissa av våra invånare. Eller de som vill in till oss idag. Även om det mesta redan är känt finns det förstås ett värde i själva uppvisandet och att återkommande exponera såren i samhället.

Ingela Ihrman. Foto: Magnus bons

Men Westers verk utmärker sig. Visst, det handlar om flyktingens vardag, liksom även Sara Jordenö & Amber Hornings bildspel gör, fast deras poetiska narrativ framstår som mer undervisande. Hos Wester finns ett överraskande moment som egentligen bara bygger på att han utan krusiduller filmar pojken och låter honom tala. Det ger en sällsynt levande öppenhet.

Intill finns Muhammad Alis svartvita animation och stora teckningssvit av förvridna människoformer; omvandlingar av konstnärens krigserfarenheter i Syrien. Alis stora del ackompanjeras av det regelbundna brakandet från Anna-Karin Rasmussons absurt tragikomiska film. Vi ser hur en figur i hudfärgad dräkt förgäves försöker bära en annan kropp uppför en trappa. Allt rasar i ett blodigt crescendo. Och bredvid det finns en stark installation med Èva Mags läskigt uppsprickande kroppar. Som torkade frukter på ett fat.

John Skoog. Foto: Magnus Bons

En grupp verk som ger utställningen en varierad och effektiv inledning. Efter ett par besök i den vindlande Modernautställningen förstärks mitt intryck av hur konsekvent gestaltad den är. Och med vilka tydliga röster som konstverken talar, trots deras olikheter sinsemellan. Det är på gott och ont.

Man har lyckats skapa ett sammanhållet konstlandskap som rör sig över miljöförstöring och migration till matriarkat och pedagogik. Kroppen som slagfält är, som sagt, också ett akut tema – och då även växters kroppar, som gror i olika stänglar genom Christine Ödlunds abstrakta utforskande och Ingela Ihrmans fantasifullt uppförstorade plantor.

Det dryga trettiotalet konstnärer i utställningen kan inte åldersmässigt sägas vara representativa för dagens konstliv – de allra flesta är födda på 80-talet – men det är samtidigt positivt och kul att möta en ny generation. Ändå finns här en påtaglig överensstämmelse till mycket av det som visas på gallerier och institutioner genom att konsten är tekniskt avancerad och har ett drivet uttryck. Men som också är rätt endimensionell.

Eric Magassa. Foto: Magnus Bons

När så många av verken är så tydligt definierade i sig själva förstärks det intrycket. Och då går något förlorat, i mina ögon. Var finns verk som inom sig kämpar med motsägelsefulla tvetydigheter? Verk som inte redan bestämt sig för en åsikt, och som lämnar utrymme till mig som betraktare? När jag går runt i utställningen kan jag längta efter det som fortfarande söker sig fram, som inte är färdigformulerat.

Och det betyder inte att jag vill ha konstverk som haltar eller där gestaltningen är diffus. Det är inte där det ligger. Det handlar om små skiftningar och förskjutningar i tonläge och tilltal.

Ragna Bley

Visst finns här också sådant, och några verk har jag redan nämnt. Även John Skoogs två filmer präglas av glidande verklighetsskildringar. Av en obestämbar ”handling” och ett underskönt ljus. Korta scener från vardagen, men märkligt upphöjda. Och med en outsagd underton där andra verk i utställningen skriver mig på näsan. Också Eric Magassa och Hanni Kamalys bidrag väcker mersmak. Båda visar collage och montage av måleri och foto respektive film. Magassas färgstarka geometriska fetischer och Kamalys snabba och smarta bildflöde öppnar för fler frågor än de sänder ut påståenden.

Till slut vill jag peka på en konstellation av verk i utställningens mitt. I ett avlångt genomgångsrum samsas Ida Perssons perfekta ytor av målad suggestion och Ragna Bleys organiskt utflytande akrylformer med Anna Uddenbergs monstruösa hybridstolar och Rebecca Digbys pseudokliniska videodiagram. Jag vet inte vad allt detta sammantaget betyder, men att där finns outgrundliga möten av det här slaget gör ett besök på Modernautställningen 2018 nödvändigt.

Magnus Bons

Foto: Moderna museet, Skeppsholmen. Utställningen pågår 20 oktober 2018 -6 januari 2019

Jag är Konstens redaktör från augusti 2015. Förutom på Konsten.net skriver jag i Dagens Nyheter och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.