Konstnären Björn Stampes har avlidit i en tragisk olycka. En minnesstund kommer att hållas i Konstakademiens kafé den 17 november klockan 17-19. Osa till martin.west@comhem.se senast 12 november
Jag plockar bland mina papper. Tar fram en liten katalog som Björn Stampes gjorde till sin utställning på Galerie Aronowitsch 2003. Har alltid gillat den katalogen, inte bara för den läckert röda omslagsfärgen. Lika mycket tilltalas jag av den udda utformningen; mer ett objekt än en regelrätt katalog. En bunt glättade styva papper med rundade kanter hålls ihop av en sorts skruvnit i det över vänstra hörnet. På så sätt kan man fälla ut sidorna i häftet, ungefär som i en färgkarta. Eller en solfjäder.
Det var ju ting som Björn Stampes gjorde. Han byggde, skapade, konstruerade. Täckte, eller snarare impregnerade, med färg. Drömde fram.
Som jag minns det svarade katalogens färg mot en lika röd, lite otymplig skulpturform i utställningen. Eller om det var en målning? Med Björn Stampes var det inte lätt att veta vad som var vad. Och det var också där någonstans hans konst befann sig. Liksom förborgad. Ruvande.
På baksidan till vernissagekortet ser jag en anteckning jag gjort. Tror det var titlarna på verken: 1. Måleriet. 2-8. F.d. måleriet.
Säregna betydelser uppstod också genom Björn Stampes utställningstitlar. Den röda hette ”Ordningen får ej rubbas”. Häromåret kallade han sin utställning på Konstakademien för ”Information saknas pga”. En tidigare på Galleri C Hjärne i Helsingborg för ”14770 dagar senare”. Senare än när då? Antagligen har det något med hans födelseår att göra. Som en utmätning av en livslängd.
Livet fram till nu. Då. Allt man släpar på, och brottas med. Allt man kan betrakta på avstånd. Det man drar på munnen åt, ler åt inombords.
Vad mer kan man tillägga inför det ofattbara? Håkan Rehnberg kom nära kärnan i Björn Stampes konst när han i den röda katalogen skrev:
”Själva poängen är, att det inte är vad det ser ut att vara, eller att det ser ut som vad det inte är.”
Magnus Bons
