<

Publicerad 02 oktober 2013 Av I Recensioner Med 1362 Visningar

“Minneskonst” på Bonniers Konsthall

IMG_20131002_190614Till största delen sker vårt umgänge med konstverk inte vid själva betraktandet. I stället äger ett slags indirekt möte ofta rum som utspelas under samtal, eller när vi läser om utställningar och bläddrar i kataloger eller tidningar. Det gäller inte minst min egen vardagliga kontakt med konst. Mötet med ett konstverk är oftast kort och tar betydligt mindre tid i anspråk jämfört med arbetet som konstnären lagt ner i verket. Denna skillnad, som bör vara omöjlig att överbrygga, är djupt fascinerande och pekar på de möjligheter som ligger vilande inom konstverket. Beroende på betraktarens skiftande inställning och förståelse sker en oavbruten utvidgning och komprimering av verket.

Visst kan man hävda att upplevelsen av ett konstverk är som intensivast när du står inför verket i utställningsrummet, men utan tvivel gör den konst som känns angelägen sig påmind även efter det att du vänt konstverket ryggen. Betraktandet är en sorts ritual som utvecklar sig stegvis. Du närmar dig verket som ibland öppnar sig på ett ögonblick, men som oftare tar tid på sig, och först sedan du redan lämnat verket börjar du få en tydligare bild av vad du bevittnat. Olika lager av ett konstverk blir tydliga vid olika tillfällen.

Mina funderingar orsakas av Bonnier Konsthalls nya stora utställning “Minneskonst”, som förutom i själva konsthallen också pågår på flera platser både utomhus och på institutioner inom ett kortare promenadavstånd. Som titeln anger innehåller utställningen konst upptagen med att minnas, exempelvis som en rekonstruktion eller en manifestation av erfarenheter eller händelser ur det förflutna.

”Det säkraste sättet att spara ett minne oförändrat – det är att inte tänka på det.” Så säger konstnären Hans Rosenström i sitt ljudverk “Jag som vittne” (2013). Och han har naturligtvis helt rätt när han pekar på hur minnen har en tendens att ändra skepnad över tid. Rosenströms verk är tredelat och gjort direkt till utställningen, och tänkt att lyssnas på vid särskilda platser i närheten av konsthallen. Men eftersom verket även kan laddas ner från konsthallens hemsida, tycker jag det fungerar bättre att ta del av det i lugn och ro hemma vid skrivbordet, utan konkurrens från andra intryck. Rosenströms mjuka röst skapar ett intimt rum inne i huvudet, men samtidigt är hans filosofiska utkast för allmänt hållna för att riktigt gripa tag på djupet. Snarare än att komma med något nytt, bekräftar de snarare något vi redan känner till.

Även om det är en intressant idé att sprida ut utställningen på andra institutioner, fungerar det inte så väl i praktiken. Över lag tappar utställningen i koncentration ju längre från konsthallens omslutande rum den kommer. Vare sig Ann Böttchers spröda små teckningar i Observatoriemuseet eller Tarek Atouis dånande ljudarkiv i en liten modul på Musik- och teaterbiblioteket, förmår engagera i lika hög grad som de antagligen hade gjort inne i den vita kuben. På egen hand kommer de inte i närheten av intensiteten som de tre större konstnärspresentationerna i konsthallen tillsammans skapar.

IMG_20131002_190910Där visas Alina Szapocznikows skulpturer (övre bilden) av kroppar i obeständiga plastmaterial – en tydlig bild av minnets efemära karaktär om något – tillsammans med en mindre retrospektiv med Gerard Byrnes videoinstallationer, ett slags iscensatta rekonstruktioner, och en installation av Cecilia Edefalks måleriska svit “Vit inuti” (nedre bilden). De tre konstnärernas verk är väsenskilda på ett tekniskt plan, men kompletterar samtidigt varandra innehållsmässigt och fördjupar just därför utställningen på ett fascinerande sätt. Alla tre visar upp mer eller mindre fragmentariska bilder i en undersökning av konstobjektet i förhållande till kroppslighet, sexualitet och sensualitet.

Byrne har i flera verk använt sig av textbaserat material, som samtal ur tidningen Playboy från 1970-talet eller mellan surrealistiska konstnärer på 1920-talet, och låter skådespelare läsa replikerna men förflyttar handlingen till en annan miljö än den ursprungliga. Bilderna projiceras omväxlande på olika lutande ytstrukturer i rummet, en metod som tvingar betraktaren att stressad vandra fram och tillbaka i fascination över verkets uppbrutna kronologi. Vi ser hur konstverk installeras på ett museum, men bilderna är trots objektens konkreta natur flyktiga som förbipasserande drömmar.

Både Szapocznikows och Edefalks verk kan ses som materialiseringar av erfarenheter som etsat sig djupt in i deras innersta, och gestaltade i en sorts avspänd utvidgning av de traditionella kategorier som skulptur respektive måleri utgör. Szapocznikows objekt består av avgjutna kroppsdelar – ofta hennes egna – och inkapslade tidningsbilder, som hämtar sitt uttryck både från popkonstens grälla färgskala och från plastens hudnära karaktär. Verken visar upp en starkt utvecklad känslighet för människans utsatta position.

Edefalks målningar fixerar änglagestalter i större eller mindre format, orsakade av ett tidigare möte med en medeltida träskulptur. En första svit med små målningar har hon noggrant förstorat till övermänsklig storlek, men också upprepat bilderna på betydligt mindre dukar. Alla dessa målningar i olika format vistas nu i ett hörnrum på konsthallen. Resultatet är hänförande vackert där samma flyktiga motiv upprepas som sekvenser i ett komprimerat tidsförlopp. Växlingarna mellan olika format och material skapar en påtaglig rörelse i rummet. Bilderna tycks vara fria att leva sitt eget liv, med färgen tunt pålagd i olika jordtoner. Men Edefalks mästerskap ligger inte i själva målandet, inte som ett utstuderat finlir betraktat. Tvärtom är det just i det outtalade som det hon ständigt vill komma i beröring med existerar.

Hos Edefalk finns ett koncentrerat ljus som gör motstånd mot den känsla av förlust och glömska som de två andra konstnärernas verk trots allt pekar på. Tillsammans blir presentationerna av Byrne, Szapocznikow och Edefalk till något av det mest intressanta som visats på Bonniers Konsthall hittills.

Adress: Torsgatan 19, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 4/9 – 24/11

Magnus Bons (text och foto)

Jag är Konstens redaktör från augusti 2015. Förutom på Konsten skriver jag i Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge) och Arterritory (Lettland).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *