Publicerad 24 september 2008 Av I Recensioner Med 1468 Visningar

Milliken Gallery, Stockholm: Lisi Raskin (28/8-5/10)

raskin1Snarare än verk eller installationer verkar det nästan vara en bana som Lisi Raskin har gjort på Milliken. Ungefär en sådan bana som barn gör när de intar ett nytt rum, men hon har också gjort krigsarkitekturen och provsprängningslandskapen som den går genom. Längs den gör man på vissa ställen vissa saker av inget annat skäl än att bekräfta att banan finns. Man lyfter på luren vid kontrollbordet i bunkerrummet, tittar på skärmarna, ställer sig framför övervakningskameran. I nästa rum känner man på de ugnsfolieklädda väggarna, medveten om att det orangeröda ljuset som kommer underifrån golvet uppför väggarna nog ändå inte hade kunnat värma stanniolen så mycket. Man förväntar sig faktiskt ingenting av de där handlingarna, inget ljud från telefonen eller något annat. Idiotiska handlingar, helt klart, ändå oundvikliga och frivilliga, ja kvasikreativa. De ingår i banan, man utför dem som en hund lyfter på benet: för att ”göra” sitt territorium.

Utan explicita anvisningar normerar banan alltså beteendet samtidigt som den inympar en känsla av frihet i lydandet. Banan är själv en makt. Glädjen i den här utställningen är inte att ta miste på, den infinner sig som ett tecken på att man verkligen gör banan, att man gör något. Det är kreativitetens glädje som är ingången till verket, eller snarare till utställningen. Det är genom vissa aspekter och detaljer som den där känslan väcks och knyter åskådaren till ”verket”, nämligen själva detaljrikedomen och den air av hemmagjordhet som allting utstrålar. Vi är långt ifrån repliker av verklig arkitektur och verkliga instrument, det är ingenting som Kienholtz fängelseceller eller mentalsjukhusrum. Kontrollbordet är gjort av papper, spånskivor, plywood och färg; de metallblänkande väggarna som ser ut som kulisser till sommarens super-8 science fiction – den är liksom självlysande av hemmagjordhet, där görandets iver är vad som förmedlas.

Samma glädje måste ligga bakom det detaljerade arbetet med exempelvis kontrollbordet. Detaljer som varken genererar någon viss mening genom sina inbördes relationer (som i mer traditionella konstverk) eller motiveras av trohet till förlagan (som i modeller och leksaker, eller realistisk konst). Det är alltså genom det amatörmässiga i framställningen och detaljrikedomen i det framställda som passionen bakom tillverkningen, besattheten, förmedlas: just den som får folk att nörda loss på vad som helst, massförstörelsevapen till exempel. Atombomber, missiler, högteknologi, krigsarkitektur, olika sätt att dö – det är rubriker för förlägna passioner. ”Även detta är gjort av kärlek” lär det stå över helvetets portar.

raskin2Mitt eget beteende var oklanderligt tror jag, åtminstone någorlunda diskret – men jag hade intrycket av att rusa genom utställningen med en enslings entusiasm av själva löftet om lycka. Här råder alltså själva löftets njutning, därframme hägrar någonting utlovat som drar en framåt. Det som bestämmer både platsen och rörelserna på vägen verkar sitta i väggarna. De rundade hörnen i ”bunkern”, de elskåpsliknande luckorna i väggen som liksom har maskerats, förlängningen av mönstret ned i en gummimatta på golvet – allt gör att rummet välver sig som en skyddande kapsel kring en. Krigsarkitekturens massiva stabilitet råder. Det är en tillvaro där stegen liksom är dova och ingenting kan skaka under fötterna – en seismografs mardröm. Genom apparaterna får man ändå en känsla av att behärska vissa viktiga platser i världen, man har all viktig info, vilket får rummet att kännas som en rustning: man sväller i den, blir stor, fyller ut den. Bunkern blir min hud som förmedlar kontakten med omvärlden, och jaget blir en enda utskjuten bröstkorg. Samtidigt ger väggarna upphov till en annan upplevelse. Mönstret som fördelar dess lugna färger är nämligen så stort att det hänvisar utöver det slutna rummet till någonting öppet kring byggnaden, en himmel kanske, en öppen horisont, en ledig eftermiddagstimme. Nu är det världen som är väldig där ute.

Förminskningen av en själv fortsätter i nästa rum. Golvet av plywood är upphöjt, lite sluttande, ljudet av steg annorlunda. Golvet går inte ända ut i väggarna utan låter ett orangerött sken ge sig till känna. Som av lava ungefär (som jag föreställer mig det), men inte hett. Främmande och… främmande, säkert skadligt, tänker man. Det känns ostadigt därinne. Den ugnsfolieklädda väggen ser också den ranglig ut. Mot en annan väg står något som måste kallas ett trädgårdsstaket lutat. I närheten av det, ett hål i golvet där en utsågad del av folieväggen sticker upp. Om det förra rummet gav en känsla av kontroll, så är man helt förlorad här. Här drönar man inte i onödan det finns inte ens något ställe där det faller sig naturligt att stanna till: man tittar sig undersökande, orienterande omkring i hopp om en ledtråd. Bristen på vilopunkter gör att allt söker stöd i ens kropp. Man blir en verklig centralkropp, en ”nollkropp” som Husserl någon gång sa, men en som alltså förlorat allt sinne för rum och riktning, och som dessutom är instabil – en nollkropp på skakiga ben. ”Topside” heter rummet, ett ord som generellt benämner ett översta ytskikt av något, men mer specifikt (som adverb) skulle översättas till ”upp på däck”. Och det är väl det: den fenomenologiska nollkroppen är ryckt från den stabila landsortsmiljö som fenomenologin traditionellt och utan vidare resonemang ser som privilegierad. Den har hamnat på ett underlag som inte är stabilare än en båt, kanske ett vulkaniskt landskap, och vill inget annat än att vingla fram öppningen i väggen.

Där står man ovanför ett ljust rum. Effekten är omedelbar: solsken och vida utsikt över ett lägre liggande landskap utan skog och växtlighet. Märklig effekt i ett så litet rum, med så små medel. En brant, hemmasnickrad trappa leder ned till ”missilparken”. På femton hemmagjorda piedestaler står primitiva missil- och flygplansskulpturer av diverse material, mest balsaträ, ståltråd, folie, några använda fyrverkeriraketer eller smällare. Det ser tillfälligt ut, både i termer av varaktighet och urvalsprincip för materialen. Det finns något prydligt i det hela som understryker stoltheten i den lite taffliga tillverkningen. Det väcker ömhet.

raskin3Man är fortfarande på banan, man gör den med liv och lust, rusar fram då den plötsligt tar tvärstopp. Man har då gått uppför en trappa in i ett smalt, svartmålat rum med golv som sluttar uppåt mot en vägg, lutad ut över betraktaren (för det är det, betraktare, man plötsligt blir här). På väggen finns halvstora teckningar (57×76 cm) av, ja låt säga utomhusarbetsplatser. Det är en mer vardaglig miljö, lite främmande för banan. Stora maskiner som snarare säger ”kraft” än högteknologi, höga stolpar, kanske tjocka slangar att pumpa någonting med, grovarbete. Folktomma bilder. Eftersom det bara är väl tilltagna överdrifter som ens kan närma sig sanningen måste jag säga att det är som att gå rakt in i en svingande container. Man har svårt att se bilderna, man känner inte riktigt marken under fötterna – kanske har banan, genom att ha koncentrerat den estetiska manipulationen till känslolivet via rumskänslan, förändrat ens perceptionen. Man förstår inte var man har hamnat. Helt klart: utanför banan. Banan är slut.

Utställningen däremot, så som den övergripande formen för vad som är gjort här, är däremot inte slut: man är helt enkelt framme vid den punkt där den bryter av, där den avviker från eller överskrider sig själv inom sig själv. Det är fantastiskt! Du är längst in i lokalen, så djupt in i ”verket” du bara kan komma, och där brister den i två delar ”som inte rimmar” (Hölderlins ord om cesuren som definierar stora konstverk). Vägen tillbaka genom utställningen är inte densamma som vägen dit, även om banorna i rummet fullständigt sammanfaller. Relationen till den som gjort sakerna, till den kreativa glädjen, är borta. Bara det gjorda är kvar. Man kontemplerar de små missilskulpturerna. Materialen i dem, även de som inte är återanvända, upprättar en relation till en svunnen tid. Därav en viss känsla av nostalgi inför dem. Också destruktiviteten framträder, den meningslösa världsordning som byggde upp en gigantisk vapenarsenal, det teknologiska förnuftets vansinniga drivkrafter. Men missilparken andas också fetischism. Och någonting monumentalt vilar över den, som vore den en kvarlämning efter en primitiv stam, uppkommen efter det att bomberna slutgiltigt föll. Även kraften och enkelheten i missilerna väcker saknad. En enda kraftkälla, och en enda sak som sätts i rörelse av den, från en bestämd plats till en helt annan. Inga nätverk, inget återanvändande, inga försök att leda krafter vidare, skarva, upprepa etc. bara förbruka, förbränna, detonera, här och nu. Hur mycket sundare ter sig inte sådana krafter, musklernas, aggressivitetens, än vårt (teknologiska) förnufts drivkrafter, dess vilja till trygghet och försvar och kontroll, dess värld av möjliga scenarier, möjliga hot som utan att vara verkliga helt dominerar vår existens! Man saknar plötsligt tider då man kunde komma undan, lämna en plats och komma någon helt annan stans, bryta totalt, bryta sig loss. Skylten ”Exit” som Raskin satt över dörren ut från bunkern hånflinar åt en – det här är liksom en situation man inte tar sig ur. Banan har artat sig till en Golgatavandring där man bär den rådande världsordningen som sitt kors.

I misströstan över krigslogiken, dvs. över sakernas tillstånd, händer någonting paradoxalt (jodå, det är utställningen, eller världen, men inte jag, som är pervers). Vurmen för missilerna återvänder. Omöjligt att låta bli att tänka på dem i nästan utopiska termer: ”enda vägen ut ur eländet är att bomba sönder det.” En plötslig längtan efter en ny morgondag gryr. Det ska vara dagen efter atombomben. Jag är en av de antagligen få överlevande. En ny fräsch värld, man kan gå ut och göra vad som helst, allt är tillgängligt, enkelt, befriat. Att få världen att bli som den borde vara, dvs. min. Kanske överlever man inte bomben med så många dagar, men vilka dagar skulle det inte kunna vara! Hoppet lever! Man ger sig in på banan igen. Men nu är glädjen i görandet intimt förknippat med löftet som ligger i massförstörelsen, bunkern är vägen ut ur jämmerdalen. Ja, den är det glada budskapet som dödandets utopiska drivkraft kommer med: krigsarkitekturen, visar Raskin, är helt enkelt dödandets messianska inre.  

Adress: Luntmakargatan 78

2008-09-24 Lars-Erik Hjertström Lappalainen (text), Milliken Gallery (foto)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.