Publicerad 01 februari 2009 Av I Recensioner Med 1136 Visningar

Millesgården, Stockholm: Mikael Lundberg (31/1-22/3)

lundberg_millesgardenMikael Lundbergs utställning ”Kliver ur min avsikt och faller” visas på Millesgården 31/1-22/3 2009. Om han faller eller inte så verkar han kunna falla tryggt hos fyra erfarna kvinnliga konsthallschefer som tillsammans har producerat och sammanställt utställningen. Det första jag upplever när kommer till utställningen är faktiskt ångest. Lundberg har arkiverat och ordnat upp område efter område i livet och världen. Med en egen iscensatt undersökning har han kommit fram till vilka de 50 viktigaste texterna i världen är. Han har skaffat ett exemplar av varje bok och inneslutit dem i en skräddarsydd plexiglasbox. Boxarna har därefter inneslutits i ett förseglat glasskåp, som för att ytterligare försäkra sig om att de inte en gång till ska kunna ta sig ut i världen och ställa till det och bli upphov till att en nyinventering måste göras. Han verkar som en slags poetisk arkivarie när han betar av område efter område med väl genomarbetade och eftertänksamma metoder. Lundberg visar för oss hur meningslöst ordet i sig är utan språkets kontext, exempelvis i ”Ord utan språk” där till synes slumpmässiga ord utan språkligt sammanhang dyker upp efter hand på en videoskärm. Ordet i sig ger dig ingenting, verkar han vilja säga, för att få något ut av dem måste du ordna upp dem och placera in dem efter ett visst medvetet system annars förblir de obegripliga. I en fyrkantig metallbox med titthål inventeras grundligt och korrekt fyrkantens möjligheter att skapa yta och djup. I ett annat verk, ett stort kar fyllt med vatten och salt, låter han saltet agera på egen hand och rita landskap och bilda kristaller på svart botten. Det är inget man kan förklara, varför dessa former kommer att se ut som de gör, men Lundberg sätter på sitt metodiska sätt upp ramarna för vad som ska kunna ske här och nu med ytans storlek och mängden av salt och vatten. Han inventerar till och med sig själv och låter skalet av sin kropp visas upp som en trofé.

Utställningar ska väcka känslor, och den ångestladdade känsla jag upplever på Lundbergs utställning är positiv på det sättet att jag tvingas göra valet att möta detta i mig själv eller förtränga det ännu djupare. Det handlar väl om den där känslan att världen liksom verkar växa sig över huvudet på oss, på något sätt måste detta ordnas upp, någon gång måste saker och ting placeras där de ska vara och hållas på plats. Detta kan kanske göras till en viss gräns men det kommer alltid finnas ett hål någonstans där något sipprar ut och förändrar allt. Sedan måste världen inventeras på nytt som ett sisyfosarbete. Och det ger mig ångest. Är det inte lika bra att låta saker och ting ske tänker jag, eftersom jag ändå inte har makten att hålla världen på plats. Jag kan sträcka mig till att försöka hålla ordning hemma och i min ateljé på sin höjd. Sin största styrka upplever jag att utställning har i det den lägger till, öppnar upp och frigör på Millesgården, ett museum byggt på Carl Milles verk. På något sätt lyckas Lundberg öppna för en tolkning och ett samtal som får även Milles verk att leva upp. Vi kan plötsligt tala om de myter och berättelser som ofta ligger bakom statyerna utan att känna att vi talar om något som hände för tusentals år sedan, utan om något som händer här och nu och om och om igen. Skulpturerna har lite yrvaket vaknat till. Hur mycket Mikael Lundberg än plastar in världens stora litterära verk så kommer vissa myter och berättelser ändå att leva sitt eget liv ute i verkligheten. För de är framkomna som ett svar på människan och har med tiden blivit ett med hur vi uppfattar oss själva, varandra och världen, något som ständigt pågår och förändras. Mycket tack vare och via dessa samtal. Det tycker jag är en imponerande bedrift.

Adress: Herserudsvägen 32, Lidingö

2009-02-01 Maria Johansson (text), Millesgården (foto)

Bor och arbetar i Sthlm. Utbildad på Konsthögskolan i Sthlm. Har också studerat konstpedagogik och konstvetenskap. Arbetar med eget konstnärskap, konstprojekt samt texter om konst.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *