Publicerad 04 november 2019 Av I Recensioner Med 320 Visningar

Michael Rakowitz på Malmö konsthall

Inne i Malmö konsthall reser sig det nordvästra palatset i den irakiska staden Nimrud. Eller snarare en spökversion av hur det såg ut, innan terrororganisationen IS år 2015 körde in bulldozern och sprängde allt i bitar. Vandaliseringen var inte den första. När den irakisk-amerikanske konstnären Michael Rakowitz återskapar dess storslagna reliefer, gapar delar av den rekonstruerade salen (Room G) tomma. Då palatset från det assyriska rikets storhetstid på 800-talet f Kr ”återupptäcktes” på 1800-talet forslades många av dess skulpturer till västerländska museer. Kvar lämnades delvis stympade reliefer och kala murar. 

Michael Rakowitz, The invisible enemy should not exist (Room G), 2018. Foto: Nick Ash

Likväl är det en magnifik parad som intar konsthallen, i en lysande men smärtsam påminnelse om vad som lagts i spillror. Jag växlar mellan hänförelse – vilka skatter, vilken skönhet! – och en förödande känsla av förlust. Den mesopotamiska kulturen kallas ofta för civilisationens vagga. Det var ingen nyck som fick IS att rasera dess kvarlämnade monument. Paralleller kan dras till allt från talibanernas förstörelse av Buddhastatyerna i Bamiyan till nazisternas bokbål och fördömande av modernismens ”entartete kunst”. I diktaturens etablerande av en ny världsordning, ska fiendens historia, kultur och traditioner raderas också ur kommande generationers medvetande. Det är inte bara det materiella kulturarvet som förvandlas till grus och aska. Även det immateriella arv som minnen utgör ska utplånas.

Michael Rakowitz, The invisible enemy should not exist (Room G), 2019. Foto: Robert Chase Heishman

Men Michael Rakowitz gör inga kopior av det förflutna. De reliefer som han med hjälp av sina assistenter skapar förhåller sig lika mycket till vår samtid, präglad av konsumtion, migration och konflikter. Omsorgsfullt modelleras Nimruds bevingade väktare fram av dagstidningar och förpackningar från Mellanöstern. Själv säger han att de försvunna, antika originalen behöver sina spöken. Tillverkade av omslagspapper till dadlar, sardiner och godsaker, förankrar han dessa vålnader i vardagen och nuet, där särskilda regler, restriktioner och fördomar gäller för såväl människor som produkter från länder som Irak, Syrien och Iran.

Därmed ställer han komplexa frågor, som varför förstörelsen av kulturarv väcker större indignation än dödandet av tusentals oskyldiga människor. Eller hur det kommer sig att museer och samlare i väst betalar miljoner för antika objekt från regionen, men stänger sina gränser för dess flyktingar i desperat behov av skydd. Det är inte att undra på att Rakowitz under det senaste decenniet uppmärksammats flitigt internationellt, bland annat på prestigefyllda Documenta 13 år 2012. I sitt arbete närmar han sig några av tidens mest laddade ämnen och konflikter, men får genom handfasta metoder, projekt och objekt konsten att bottna i det sociala och vardagliga.

Inför Nimruds grusade reliefer, finns idag viss tröst att söka hos dess bevarade objekt på platser som British Museum i London och Pergamonmuseet i Berlin – allt medan debatten i museivärlden rasar kring hanteringen av kolonialtidens troféer. Samtidigt pekar Rakowitz på hur det historiska flödet av antika objekt från öst till väst, fortsätter i det fördolda. Smuggelindustrin av antika konstföremål närmar sig den illegala vapenhandeln och omsätter miljarder. På de 36 timmar som Nationalmuseet i Badad lämnades obevakat under den amerikanska invasionen 2003, stals 15 000 föremål ur dess samlingar. Av dessa har Rakowitz sedan 2007 hunnit återskapa nära tusen. Ett urval visas nu på Malmö konsthall, också de konstfärdigt gjorda med förpackningar av varor importerade från Orienten.

Michael Rakowitz, The invisible enemy should not exist (Room G), 2019. Foto: Helene Toresdotter

Född och uppvuxen i USA, såg Michael Rakowitz (f 1973) för första gången sin mors hemland på amerikansk teve genom den amerikanska militärens målsökare. Gulfkriget vid nittiotalets början följdes av invasionen 2003. Hans egna två nationaliteter befann sig därmed i krig med varandra. Han blev sin egen och USA:s osynlige, inre fiende, som i utställningstitelns ”The invisible enemy should not exist”. Som följd skapade han bland annat ett irakiskt streetfood-projekt. Maten lagades av irakiska kockar i exil, och serverades av amerikanska veteransoldater som återvänt från kriget i Irak. Över grytor och tallrikar möttes världar, kulturer och erfarenheter, och konsten tog plats på stadens gator, men allra mest genom samtalen som uppstod. Inte minst har Iraks berömda dadlar – som hans morföräldrar länge importerade till USA – spelat en nyckelroll i hans konst. I den oas av dadelpalmer som lockar på Malmö konsthall blir delikatessen ingången till en betraktelse där det personliga och kollektiva, dåtid och nutid knyts ihop.

Tillsammans bildar verken en luftig men generös helhet, där relieferna förtrollar med slösande prakt. Hemsökt av mänsklighetens storverk, trauman och förbrytelser vittnar den om konstens och kulturens betydelse och kraft. Förankrad i historien rymmer den även nuets motstridiga berättelser. Resultatet är tveklöst en av årets mest fängslande utställningar.

Carolina Söderholm

Foto (överst): Helene Toresdotter/Malmö konsthall, S:t Johannesgatan 7, Malmö. Utställningen pågår 14 september 2019 – 12 januari 2020

Carolina Söderholm är konstvetare, kulturjournalist och kritiker verksam i Malmö.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.