Publicerad 16 september 2012 Av I Recensioner Med 1478 Visningar

“Mer än ljud” på Bonniers Konsthall

Bonniers Konsthall har etbalerat sig som en plats där konstyttringar av det mer perifera slaget får sin rättmätiga plats. Med “perifera” förstås dock inte “ointressanta”, snarare avser jag konstnärliga uttryck som inte alltid hamnar i den kommersiella konstmarknadens rampljus. Ofta har det handlat om möten där konsten tangerat eller involverat skapande verksamhet utanför konsten själv: film, teater, litteratur med mera. Nu har turen kommit till ljudkonsten, vilket i sig kan tyckas vara en kulturgärning. Ljudkonstens position på den svenska konstcenen har, till skillnad från i utlandet, varit marginaliserad och fått lita till entusiaster som Fylkingen-kolektivet för att överleva. I viss mån har detta varit självförvållat. Ljudkonstens lite trevande tête-à-tête med den moderna konstmusiken har i väl hög grad kommit att bli en gravallvarlig angelägenhet för de närmast invigda. Det är synd, eftersom ljudkonsten – från Bengt Emil Johnson och Åke Hodell och framåt – faktiskt har någon angeläget att säga om människans kommunikationsförmåga och om en verklighet bortom den bild som språket eller de visuella konstformerna förmedlar.

När man skall visa ljudkonst i den vita kuben inträder omedelbart ett problem: hur undgår man att verken stör varandra utan att förvisa besökar till kyffiga visningsbås med hörlurar? Bonniers Konsthall har löst problemet på ett snillrikt men inte helt invändningsfritt sätt. Man har helt sonika gjort huvuddelen av utställningen i konsthallen till ett snitslat spår, där alerta vakter/guider slussar in besökarna varje hel- och halvtimme. Denna presentation kombineras med enskilda verk i och utanför konsthallen samt med en serie konserter/performances som löper under hela hösten. Inget planlöst omkringflanerande, med andra ord. Ordning och reda skall garantera en fullödig upplevelse, är tanken.

Och visst lyckas man med det. Matti Kallioinens sanslösa installationer med uppblåsbara skulpturer, discorök och elektronisk musik har vi tidigare kunnat se hos nyligen avsomnade Milliken Gallery. Den här gången tar han i ordentligt med en triptyk på samma tema, en futuristisk drömvision som ömsom skrämmer, ömsom fascinerar (övre bilden). Kallioinen – som producerar det mesta själv – har med åren blivit allt skickligare i sitt hantverk. Hans skulpterade jätteorganismer rör sig långsamt i en stiliserad “balett” till enkla men mycket effektiva syntslingor och trumcrescendon. Ett visst distraktionsmoment uppstår när man i mörkret måste förflytta sig mellan triptykens olika delar, men å andra sidan gör detta att man som betraktare inte naglas fast i en passiv åskådarposition.

Haroon Mirza arbetar på en betydligt mer minimalistisk nivå än Kallioinen (nedre bilden). Av vad som förefaller vara en samling loppisfynd bygger han simpla men subtila instrument som han låter “spela” tillsamman i ensemble. Ofta är det inte konkreta ljud i sig han strävar efter at lyfta fram, utan ljud som indirekt alstras av material i rörelse eller av vågrörelser i luften som förstärkts av hålrum. Det vilar något rörande över verkens enkelhet och dess närhet till en skulpturtradition i sann arte povera-anda.

Susan Philipsz bidrag, där hon tolkar en irländsk folksång från sin barndom i duett med sin egen far, är ett mindre starkt verk. Iscensatt i den långa korridoren med fönster ut mot Stockholms Centralstation försvinner en hel del av den intimitet som verket kräver. För att inte störas av intrycket utifrån börjar vi betraktare att börja titta på varandra, och vips är stämningen som bortblåst. De övriga separat placerade verken i utställningen – av Susan Hiller, Robin Rimbaud och Haroon Mirza – har av förståeliga skäl inte samma möjlighet att fånga besökarens odelade uppmärksamhet. Det hindrar emellertid inte “Mer än ljud” från att kunna vara den utställning som för första gången har potential att vinna en bredare publik för ljudkonsten.

 Adress: Torsgatan 19, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 5/9 – 2/12

Anders Olofsson (text), Bonniers Konsthall (foto)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.