Publicerad 20 februari 2019 Av I Recensioner Med 1146 Visningar

Mellan dig och mig på Ystads konstmuseum

Pauliina Pietilä, Parlour, 2016

Ovanför diskhon glimmar knivarna i ljuset. Pauliina Pietilä målar med detaljerad precision. Solstrimmor, tidningstravar och krukväxter i rum som väntar på att tas i bruk. Det är realism men ändå inte. De interiörer hon visar på Ystads konstmuseum badar konsekvent i nyanser av purpur och grönt. Det ger dem en glidande känsla av overklighet, som raffinerat förstärks av speglingar och skuggspel.

Utställningen “Mellan dig och mig” tar framför allt fasta på de senaste årens boom av figurativt måleri. Att kuratorn Isac Nordgren Jonasson därmed samlat ett gäng av landets mest intressanta konstnärer säger något om hur populär genren blivit. Som han påpekar har konsten allt sedan grottmålningarnas tid ägnat sig åt avbildning, vare sig det handlat om verkligheten i sig eller tidigare gestaltningar av allt från natur till religion. Greppet är brett när han synar konstnärernas skilda strategier gentemot förlagan – oavsett om den utgörs av fotografiets exakta reproduktion, konsthistoriens motiv eller det digitala samhällets bildflöde.

Kristoffer Zetterstrand, Death And The Maiden, 2018

Här finns dock ingen närgången diskbänksrealism i sjuttiotalets bemärkelse. Istället arbetar samtliga konstnärer med någon form av förskjutning eller twist. Kanske illustrerar Kristoffer Zetterstrands verk tydligast de halsbrytande krockar mellan traditioner, stilar och anspråk på trovärdighet som kan bli följden. Digitalt mixar han ihop sina motiv hämtade från bland annat renässansmåleri, dataspel och seriemagasin. När han sedan omsorgsfullt målar dem på duk kortsluts de olika bildvärldarnas logik.

Allvarsammare klang har Henrik Lund Jørgensens projekt “Friends he lost at sea”, där arkivmaterial och fotografi blandas med konstnärens anteckningar och videoverk (översta bilden). Vid en vistelse på Jyllands nordvästra kust konfronterades han med historiens och nutidens konflikter och trauman som avsatt spår i det landskap som Skagenmålarna skildrade. Där fanns dels berättelsen om barackerna som använts för flyktingar efter andra världskrigets slut, men också dagens center för asylsökande. Liksom de skeppsbrutna som undsätts av Skagens väderbitna fiskare i Michael Anchers klassiska målningar har många av vår tids flyktingar räddats ur vågorna. Resultatet blir starkt när Lund Jørgensen i ett videoverk låter några av dem ikläda sig såväl räddningsmanskapets som de undsattas roller, i en lysande och mångbottnad rekonstruktion av Anchers ikoniska scener.

Lena Johansson, Alex. Foto av Theo Elias

Faktum är att samtliga konstnärer tillför något; Lena Johansson med vass konsumtionskritik när hon målar sina versioner av modefotografi direkt på klädjättens massproducerade t-shirts. Parallellt konstruerar Carl Hammoud skickligt sina närmast klaustrofobiska bildrum. I serien “Stumble” fyller han dukarna med staplade stolar i sakligt målad villervalla, efter ett foto från studentprotesterna i Chile år 2011.

Hanna Sjöstrands bidrag “Painted” sticker kaxigt ut. Med metodisk skärpa och humor plockar hon isär konsthistoriens myt om det manliga geniet flera gånger om. Hon har utgått från filmen “Painter”, gjord 1995 av postmodernismens sluskige badboy Paul McCarthy. Träffsäkert driver han där med den abstrakta expressionismens omhuldade alfahannar och deras känslodrivna måleri. Sjöstrand i sin tur parodierar både McCarthy och hans måltavlor, liksom hela konstvärldens värdesystem, med dess hierarkier, kändiskult och eskalerande priser. Samtidigt adderar hon ytterligare en dimension till det förvillande spelet mellan original och kopia. I text har hon registrerat varje rörelse och penseldrag McCarthy utför i sin filmade ateljé, för att sedan minutiöst framställa de målningar han skapat. Bland instruktionerna läser jag: “Häll upp köttfärg på ett bord. Dra rollern fram och tillbaka…” – och vips, på väggen hänger något i stil med en Mark Rothko. Det är inte vackert, men bitskt och roligt.

Hanna Sjöstrand, Painted 4, 2016

Annars finns det gott också om skönhet. Förutom Pietiläs genomlysta interiörer tjusar i vanlig ordning Elizabet Thun där hon rör sig mellan ornament och japanska tempel, ljuva slöjor och detaljerad växtlighet i på en gång distinkta och diffusa kompositioner. Om hon tidigare balanserat på gränsen mellan inne och ute, natur och arkitektur släpper hon nu helt djärvt fördämningarna. Allt friare från sina förlagor, dessa brottstycken av igenkännbara motiv, låter hon det oförutsägbara strömma in likt vilda vattenmassor i bilden. Det är en modig utveckling.

Elizabet Thun, Omamori, 2019

Framför allt visar denna utställning behovet av att bearbeta det vi ser, för att kunna skapa våra egna tolkningar, bilder och världar. Antingen det handlar om att lyfta blicken från vardagens ekorrhjul, genomskåda reklamens retorik eller se relationen mellan det som sker långt borta och helt nära, i det förflutna och nuet. Inte minst gäller det senare Viktor Rosdahls magnifika målningar. Suveränt rör han sig mellan nyhetsrapporteringens laddade scener, antika ruiner och monumentala bergslandskap när han låter samtidens oro tränga fram i vilsna demonstrationståg och svarta slukhål.

Enda problemet är att utrymmet inte riktigt räcker till. Jag hade gärna sett en luftigare hängning. Men jag är beredd att betrakta de fullspäckade salarna som en akt av generositet, med tanke på hur mycket verkligt bra konst som de rymmer.

Carolina Söderholm

Foto: Ystads konstmuseum, Nya Rådhuset, Ystad. Utställningen pågår 2 februari – 28 april 2019

Carolina Söderholm är konstvetare, kulturjournalist och kritiker verksam i Malmö.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.