Publicerad 28 november 2020 Av I Recensioner Med 1115 Visningar

Matts Leiderstam på Galleri Hammarén

Matts Leiderstam, After Image (Estasi di Santa Teresa), 2010

Man kan mycket väl analysera en målning som en brottsplats. Ungefär så sade en kännare i en BBC-serie som handlade om att skilja dyrbara mästerverk från skickliga förfalskningar. Men om det i det sammanhanget handlade om pigment och penseldrag och dukens ålder så gick filmaren Peter Greenaway betydligt längre när han i filmen Rembrandt´s J’Accuse – möjligen med en räv bakom örat – läste in ett helt blodigt kriminaldrama i Rembrandts Nattvakten och dessutom såg en homoerotisk attraktion mellan två av de huvudmisstänkta, Amsterdams blivande borgmästare Frans Banning Cocq och löjtnant Willem van Ruytenburch. Det är inte riktigt så konsthistoria brukar se ut.

Matts Leiderstam har inte samma forensiska perspektiv, men det finns ett släktskap. I hans stora fotografiska serie Efterbild håller en hand i bild efter bild fram ett förstoringsglas över reproduktioner av oftast mindre kända verk i konsthistorien för att lyfta fram andra slag av indicier – förbisedda gestalter, tänkbara intriger, flyktiga blickar, formmässiga korrespondenser som plötsligt får en ny ofta erotisk innebörd: revor, glipor, veck och hål.

Men över Annibale Carraccis Den döde Kristus med de tre sörjande vänds istället en tom handflata upp som för att påminna om alla de tusentals spikar som i den västerländska konsthistorien (så inriktad på lidande) genomborrat tusentals handflator i tusentals korsfästelsescener. Över Hubert Maurers Odysseus och Kirke döljer istället handen hela Kirkes kropp, förutom armarna som i vädjan eller åtrå sträcks mot Odysseus, medan från bokuppslagets högra sida en viss Jacob Philipp Hackert – i en slumpmässig sammanställning – verkar betrakta scenen med en trånande men samtidigt kokett blick, som om någon queer utväxling av begär här utspelade sig.

Matts Leiderstam, Panel (45), 2018

Just porträttet av Hackert är utfört av Anna Therbusch, en av 1700-talets mest uppskattade porträttmålare och en av få kvinnor man kan påträffa i större historiska tavelsamlingar. Andra konstnärer i Efterbild är för mig mindre kända: Pierre Henri de Valenciennes, Martin Ferdinand Quadal, Johan Georges Vibert. Säkert på sin tid högst fashionabla namn, och Leiderstam vinner mycket på att för det mesta (inte alltid) kringgå den västerländska så kallade ”kanon” – via mindre bemärkta konstnärer får han tillgång till en social historia som kan rymma något förbisett, förbigånget. Många intressanta indicier. Bortglömda lager i den stora konsthistorien. Eller rent av ett slags veck- eller sprickbildningar, där till och med målningarnas baksidor med decenniernas och seklernas alla avlagringar av etiketter, växlande numreringar och attribueringar njutningsfyllt och med en (jodå) lätt forensisk blick kan skärskådas, som i Leiderstams bidrag till Berlinbiennalen 2014.

Matts Leiderstam, ur Arkiverat, 2020

På Galleri Hammarén kan man se Efterbild som huvudnumret, men också i den småskaligare serien Arkiverat är konsthistorien viktig, om än ibland fragmenterad och nästan rebusartat sammanställd med nutida eller historiska arkivbilder från annat håll. Kanske associativa kopplingar, i hopp om en sprickbildning ur vilken en ny innebörd kan pysa upp. I en av utskrifterna tycker jag mig känna igen Caravaggios Kristus i Emmaus, men här som enda bild, i gengäld överkorsad av räta olikfärgade linjer, som i en av alla dessa kompositionsanalyser som i didaktiska konstböcker för längesedan ville komma till rätta med en målning. Ibland ville jag bara avlägsna det underliggande mästerverket för att kolla hur de abstrakta kompositionslinjerna klarade sig på egen hand.

Matts Leiderstam, Panel (41), 2017

Om dessa linjer är släkt med linjerna i de geometriska, non-figurativa målningarna i serien Panel på utställningen vet jag inte – men Panel bygger i högre grad på symmetrier. De är utförda på poppelträ och anspelar både på den tidiga modernismens geometrier och datorns algoritmer. Sådana utsagor slickar konstkritiker i sig som ambrosia, på jakt efter giltiga referenser, och historiskt försöker jag sätta dem i relation till Piet Mondrians ”andliga geometrier” och neo-geo konstnärernas mer sociala dekonstruktiva tendenser under nittonhundraåttiotalet (som Peter Halley, som gärna anspelade på arkitektoniska maktstrukturer).

Presentationsbladets koppling till ”rutnäten i vår digitala samtid” säger mig inte så mycket. Men målningarna är väldigt vackra. Kan till och med upplevas som nonfigurativa ikoner. Föremål för begrundan och meditation. Och varken konsthistorien eller nuet är långt borta.

Mikael Olofsson

Bild överst: Coast Scene with Apollo and the Cumean Sibyl and Landscape with Mercury and Battus 2011. Galleri Hammarén, Erik Dahlbergsgatan 14, Göteborg. Utställningen pågår 14 november – 5 december 2020

Mikael Olofsson är verksam i Göteborg som konstnär men har också skrivit konstkritik i mer än tjugo år, främst för Göteborgs-Posten.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.