Publicerad 02 november 2015 Av I Recensioner Med 15280 Visningar

Mats Hjelm på Konstnärshuset

FRAME_NURSEMats Hjelm är mest känd för att göra komplexa videoverk och i Stora Galleriet på Konstnärshuset presenteras just nu ett arbete där rörliga bilder, ljud och ett neonverk vävs samman till en rumslig installation.

I centrum står en loopad video. Konstnären har överlämnat en kamera till socialarbetaren Preston Jackson som dagboksfilmar vardagen och omgivningarna i Monrovia under tiden Liberia är i karantän med anledning av ebolaepidemin. Jackson gör bl.a. kortare intervjuer med olika personer på sjukhuset och på marknaden. Det är reserverade, trötta, delvis motvilliga, möjligen irriterade och kanske t.o.m. misstänksamma personer han möter. En kvinna är i sorg och orkar inte själv berätta. Jackson sitter bredvid och återger hennes situation. Filmen påminner om hur påträngande och ovälkommen en kamera kan vara även i de mest välvilliga händer.

I en kort sekvens framträder konstnären själv, där han kommunicerar med filmaren via länk och ger råd och feedback på materialet. Å ena sidan kan den utlånade kameran ses som ett slags närvaro på en stigmatiserad plats. En rapport inifrån och ett försök att förmedla en bild av ett skeende som annars främst kommuniceras på stora mediers premisser. På så sätt blir det en intervention i historieskrivningen. Å andra sidan reproducerar den projicerade bilden en välbekant ordning, en vit hjärna som på avstånd instruerar en svart hand.

Den andra delen av utställningen består av flera projektioner av rörelser i vatten. Skummande skvalp, darrningar. Vatten är ofrånkomligen ett tecken för död idag, i detta sammanhang som smittobärare.

Bilder_Who_the_Fool_4Ett rött sken kastas från neonskylten som sitter på galleriets bortre vägg, klagosången ”No money no love, no money no sugar” och andra kusliga ljudeffekter ligger som en matta över rummet. Tyvärr känns det som att ett potentiellt intressant narrativ fördunklas i ljus- och ljudeffekterna. Det går att påstå att det är detta som är gestaltningens styrka, att den inte är ”högljutt retorisk” eller ”plakatpolitisk”, utan just mångbottnat poetisk och lågmäld. Samtidigt är det just detta som skaver, att den opererar på ett så konventionellt och mot utställningsrummets väggar snällt sätt. Det som framträder är en berättelse som i sin mångtydighet blir vag och uddlöst kontemplativ.

Lika mycket som neonskylten kan läsas som ett tecken för kapitalismen, nattliga utflykter eller urbaniseringens spöke, lika mycket är den ett förutsägbart och utnött element i den vita kuben. Och lika mycket som ett fotografi på det förfallna före detta lyxhotellet försöker adressera ett politiskt läge, lika mycket är den besläktad med postindustri-romantik och spektakulära dystopiska bilder.
Sammantaget känns det hela lite för mycket som en inbjudan till en stilla meditation över fattigdom och ödeläggelse.

Maryam Fanni

Foto: Mats Hjelm (mitten), Claes Herrlander (övriga). Konstnärshuset. Smålandsgatan 7. Utställningen pågår 17 oktober – 15 november 2015

Maryam Fanni är grafisk formgivare och skribent med särskilt intresse för frågor som rör genus, utbildning, historieskrivning och ägandeförhållanden inom konst- och design.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *