Publicerad 26 januari 2012 Av I Recensioner Med 3831 Visningar

Martin Wickström på Angelika Knäpper Galleri

notdarkyet2011120x120cm1Den ”semester” från konsten som Martin Wickströms annonserade 2009 är över nu. Han är tillbaka med en utställning på Angelika Knäppers galleri där målningar, modeller, ready-mades, till och med de tjocka elkablarna på golvet, gungar till en lika tyst som närvarande musik. Som ofta i Wickströms konst finns det en bokstavlig yta befriad från falsk blygsel; en signifiant, ett betecknande, som är vad det är. Utställning heter ”Not Dark Yet”. Inspirationen är uppenbart sången med samma namn från Bob Dylans skiva ”Time Out of Mind” från 1997, en vemodig för att inte säga hopplös text om åldrandet, skuggorna som faller, en själ som stelnat, ärr som aldrig läkte, förlorad mänsklighet, förljugenhet, tomhet och den förkrossade tystnaden när inte ens en mumlande bön hörs.

Wickström har vandrat runt i New Yorks värld och målat fotorealistiska fasader. Här inträder ett halvt brott mellan det betecknande och det betecknade. Dylans konst får låna sig igen, men möjligen förklädd och förbehållet dylanologer. ”Elizabeth Street” från sången ”Where Are You Tonight” (1978)? ”St. James Hotel” en passning till Blind Willie McTell (1983)? ”Bleecker Street” efter den pulsåder som löpte genom Dylans Greenwich Village? Eller så vill Wickström helt enkelt väcka impulsen av att vilja förstå för att sedan vinkla tankebanan. I sju serier av målningar med spridda motiv återspeglas strofer från ”Not Dark Yet” en förvillande visuell undervegetation där både innehåll och form tillåts att sväva ut mot det filmiska och drömska på ett sätt som de strikt hållna fasaddetaljerna vägrar.

Målningarna på väggarna står i direkt dialog med nio glasmontrar på rad i tre av galleriets fyra rum. I montrarna återfinns en syntetiserade retrospektiv i modeller, förminskningar och representanter för ting som tar oss från början av Wickströms karriär, för att sedan leta sig fram genom en den säregna värld som konstnären lyckats skapa fram till sin semester. Den sista montern innehåller faderns kamera och den lapp med trettiosex (ett nummer som gett namn åt verket) kamerainställningar, som fadern skrivit ner. Liksom mycket i montrarna talar även detta objekt till ett av verken på väggarna. I en målning (del av ”I’ve Been Here All Day”) återfinns Wickström själv som treåring från ett avmålat fotografi taget av fadern med hans kamera.

Lekfullheten och intertextualiteten möter dock patrull. Det är inte bara en lika flyktig som närvarande svärta som skapar dissonans, utan också en flykt som hela tiden planar ut i nya och oförväntade nivåer. Likt föregångarna Öyvind Fahlström och Dick Bengtsson står Wickström för en djupt semiotiskt konst som självmedvetet tar sig an tecknet. De psykets vindlande gångar som tecknet ska vandra verkar bara så mycket längre och snårigare hos Wickström. I Wickströms alster speglas idén om att semiotiken inte endast är en teckenlära, men att den också ger oss en bild av hur vårt omedvetna fungerar. Flera bilder lagda på varandra skapar metaforer och ett förhållande till ett objekt som endast kommer till uttryck när det förskjutet till ett annat blir till metonymier. Detta är sinnets poetik, en diktordning som när den avbryts blottlägger och avslöjar det konstruerade och konstgjorda förhållandet mellan våra tecken och vad de betyder. Wickström både spelar med sammankopplingarna och med den process som ska bryta ordningen för att avslöja den. På så sätt lyckas han undvika en allt för enkel postmodern metonymisk rungång och en allt för estetiserande filmisk metaforik i det uttryck av kitsch och pop som tillhör vår tid. Snårigheten har ett syfte.

august3Wickströms kittlande avhyvling av associationer böljar fram och tillbaka till takterna av Dylan. Det är tankeväckande, men ibland försvinner också affekten i en konst som lutar åt det cerebrala. Kanske är det också utställningens form där glasmontrarna, ibland inredda på ett sätt som leder tankarna till dioraman, blir allt för statiska och museala. Visserligen ligger elkabeln, som sammanknyter vissa av dem där på golvet glimmande, svart och fet. Rummet hålls i schack också tack vare de många buttra fasaderna på väggarna.

Det är verken som vågar skava i Wickströms värld som till slut skapar affekt, energi och närvaro. Fasaden från hyreshuset i Finspång skriker ut sin vanvettiga ångest över att Bob Dylan aldrig kommer att författa en strof om Södra Storängsvägen. Alla objekt får sitt värde och sin betydelse genom deras relation med andra objekt. Finspång och ”the Village” berättar också en historia om helt livsviktig skillnad där det hela tiden måste finnas något större, något bättre. Nu har Wickström varit i New York. Kanske är det Finspång och ett försvunnet folkhem som är det ouppnåeliga nu. Samtidigt finns det en befriande glimt i Wickströms öga när han presenterar fasaden från Finspång vid sidan av de från New York. I språket och konsten är allt detta möjligt. Ibland reduceras den komplexa frågan runt representation till en var mans magi.

Ett annat verk som står ut är målningen ”August 3, 1970” som äger varken konnotationer till Dylan eller något annat som det verkar. Målningen delas i två fält. På den ena syns en grund bäck, lite stenar och gräs. På andra sidan finns en avmålad fotografisk detalj av en kvinna som leder en lite pojke framför en man med namnbricka. Varken kvinnan eller mannens ansikte finns med i bild och pojkens huvud är i en vinkel mot gräset de går över så att anletet skyms. Det vilar något Jan Stenmarkskt över scenen; lätt samtidigt som en sorg har slagit rot i landskapet. Kombinationen med bäcken är också abrupt och väcker en omedelbar dissonans. Wickström har inte gjort en diptyk i klassisk mening där motiven speglar varandra, utan istället åstadkommit en av televisionens våldsamma ”split-screens”.

Det delade verket börjar efter en stund vilja säga mer och mer. Till slut är det som om det äger hela utställningen i sitt väsen och att allt det andra är som förarbeten. Wickström fångar språket och subjektets kluvenhet; inte för att dissekera det utan för att förvandla det till konstnärlig affekt. Han visar också hur också det allra mest intima och lågmälda kan bli universellt och åskådliggöra hur tankemönster fungerar i praktiken. Ett formspråk från en kulturell industri kan återanvändas och styras mot nya immateriella funderingar snarare en excess av ting eller filmens konventioner. När Dylan skrev att det inte var mörkt än stannande skymningen och blev till ett tillstånd. Det kommer alltid att vara ljust nog. Gott om tid för semester och arbete; för att skapa ting och skapa avbrott som blir tankar.

Adress: Tegnérgatan 4, Stockholm
Utställningen pågår under peiroden 21/1 – 26/2

Axel Andersson (text), Angelika Knäpper Galleri (foto)

Axel Andersson. Historiker, konstkritiker och skribent med särskilt intresse för förhållandet mellan samtida filosofi och konstnärlig praktik. Hemsida: www.axelandersson.se

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.